ssarasamuelsson

Ska jag vara ärlig har jag alltid sökt efter mitt livs låt. En låt som beskriver vem jag är nu, vart någonstans jag har varit, och vars jag kanske kommer hamna i framtiden. Många gånger har jag hört en låt på radio, snabbt kollat upp den och läst igenom texten på internet och sedan tänkt "shit, det här stämmer ju precis in på mig". Sakta har jag börjat förstå nu att det där med "livslåtar" som kan innefatta hela ens liv bara är något humbug jag själv har inprogramerat. Precis som när jag ser framför mig att jag någongång kommer uppleva mitt liv som plockat ur en filmscen, om så bara för en kvart eller så. Dock borde jag inte ha så hög förväntan på vad mitt liv kommer att erbjuda, eftersom jag aldrig kan sluta tänka/tro/hoppas att alla möjligheter i princip ska komma på posten eller bara knacka på dörren, utan att man kämpat något alls för det. Men.. Tänk er; en enda stund precis som du alltid har fantiserat. Varesig det blir ett spontant möte i regnet med din förälskelse och en låt som Kiss The Rain försiktigt tonar upp i bakgrunden, eller en hel månad utomlands med guran, chevan och alla dina polare. Huvudsaken är att det är ditt manus.

Så i min oförståeliga väntan på att mitt liv ska börja sitter jag och lyssnar på Kurt Nilsens låt "Rise to the occation" och jag får samma känsla igen. Det känns precis som att Kurt talat orden på min tunga och skapat denna låt. När jag hörde låten kom jag på att jag använt precis dessa ord fast på svenska när jag för många månader sedan själv skrev en låt. "Vem ska kunna lita på mig, när jag inte ens kan lita på mig själv? Vem ska kunna tro på mig, när jag inte ens kan tro på mig själv?". När jag sedan sekunden efter knappar in min systers blogg på tangentbordet (besök den gärna - ametist.blogg.se) börjar jag undra om det antingen är min hjärna som hallucinerar, om jag fått ett rejält slag av dejavu i ansiktet eller om bandet mellan syster och syster bara bevisar vår likhet på den nivån. I hennes blogg har hon nämligen texten på "Rise to the occation" och nedanför beskrivit allt jag/hon relaterar till den låten. Alla mina tankar och reflektioner har hon med skrivandets kraft och lite hi-tec lyckats skriva ner. Så jag säger detta med hyfsat säkra ord. Läser du den bloggen så förstår du allt jag inte lyckats förklara i min blogg. För det jag anser är att min blogg blev alldeles för flummig och oförståelig idag. Knappt så att jag själv ska kunna förstå. Men ändå tillräckligt eftersom jag förstår vad jag vill säga. Ungefär iallafall.



Fan. Det jag vill säga är att den här låten speglar väldigt mycket av mig just nu och tydligen min syster också, eftersom jag upptäckte att vi tänker likadant och relaterar samma till samma låt och även att det var skumt att det hände precis samtidigt. Skit samma, här är texten till "Rise to the occasion" med Kurt Nilsen.

- javisst.

som min syster så klockrent skrev; Men är det någonting jag lärt mig av den här soppan är det att ingenting kan få mig att sluta hoppas och se framåt, ingen ska få trycka ner mig så igen för är det någon som finns här föralltid så är det jag! .. Det är jag som kommer "rise to the occasions".

Det är någonting som saknas, jag känner det. Det känns som att jag egentligen är menad att vara på en helt annan plats, i en helt annan tid. Det är tvivlan, irritation och längtan som surrar runt i mitt huvud just nu. Och jag bara sitter och stirrar på skärmen som om jag tror att den kommer hjälpa mig med något. Fan, vad det tär. Jag vet att jag ska sluta svära men en ynka svordom känner jag att jag måste få ur mig. Alla andra ord har blivit så bleka och betydelselösa. Man måste helt enkelt dra till med en svordom för att det man vill berätta ska låta seriöst. Det är någonting som saknas och jag tror jag vet vad det är..

- nu var vi här igen, samma ställe, samma tid och med samma känsla av " jag vill göra ngt annat". -

På andra sidan jorden, på andra sidan stan
Finns ingenting att göra, jag har sovit hela dan
För mycket tid att tänka på allt jag ser hos dig
Jag vet att det går över men det är lika svårt för mig

Hej. Jag vet inte riktigt hur jag ska berätta det här, men jag känner att jag måste få detta ur mig. Denna blogg är till mina bästa vänner, mina dudes.

Alldeles för länge har jag gått omkring och grubblat över om jag duger, och om det jag gör verkligen är tillräckligt. Jag har undrat vad det är jag gjort fel, och vars jag kom på villovägar. Jag har intalat mig själv att 'härda' är något bra, och att 'tro på sig själv' är något spydigt, något som man helt enkelt inte ska göra. Jag gjorde saker jag inte ville, och jag höll käften när jag helst av allt ville skrika, argumentera, ifrågasätta. Istället ifågasatte jag mig själv och klandrade mig framför andra. Jag samlade på problemen istället för att ta itu med dem. Då kom ett tillfälle som förändrade mitt liv. Efter konfan sommaren 07 började en massa ungdomar lära känna varandra och umgås. Vi samlade alla och sov över på olika stugor. Vi samlade alla och hade filmkvällar. Vi samlade alla. Tillslut föll vissa bort och skaran rensades på folk. De som var kvar var då jag, maja, jacob och david från norrfjärden och sara och sara från böle. Vi umgicks på kvällar, på helger, när vi än fick tid och skjuts. Jag anade inte då vilket äventyr som börjat.

Folk kom och folk gick. Man lärde känna nya människor, men tappade tyvärr några aswell. Jag måste säga att jag saknar tiden då vi allesammans till fots försökte navigera oss genom Böle, Norrfjärden eller Öjebyn. Men saker förändras och det är jag glad för. Under våran resa genom sprängda högtalare och romantiska komedier mötte vi bland annat Simon och Martin. Givetvis många andra också, och som jag sa är det grymt tråkigt att man på något vänsters vis tappat kontakten.

Under all den här tiden har jag haft en önskan. Att hitta mig själv och att bli fri. Fri från bekymmer och fri från allt jag någonsin varit med om förut. Min önskan var en ny start, en chans att få börja om på nytt, som den äkta Saran jag egentligen är. Att böner blir besvarade är inget bullshit. Iochförsig är det ju inte så konstigt att jag resonerar så eftersom jag varit med om bönesvar så många gånger och eftersom jag tror på allt som har med gud att göra.

Jag vill verkligen tacka er alla för tavlan jag fick av er. Jag förstår fortfarande inte av vilken anledning jag fick den, fastän ni fortsätter säga att jag förstår i hjärtat. Tavlan är döpt till Mira, och just därför har Mira blivit det vackraste namnet jag vet. Såhär förklarade Simon för mig:

sinonen 18:aug, 14:30
Jag döpte bilden till Mira för att:
"Rymdteleskopet GALEX gillar bara sånt som skiner i ultraviolett, och får därmed syn på himmelsfenomen som andra teleskop missar. Som, i det här fallet, Mira, känd sedan 400 år tillbaka för sin långsamma men dramatiska föränderlighet. Mira är en röd jätte 350 ljusår bort som rör sig med osedvanligt hög hastighet genom galaxen. Dess tjocka och ojämna stjärnvind har, visar GALEX, bildat en lång och vacker svans. Svansen är dessutom hela 13 ljusår lång, alltså 4 gånger månens bredd på natthimlen, och visar 30 000 år av Miras stjärnvinds historia. Stjärnan, som har fått namnet av det latinska ordet för 'Underbar', är den första stjärnan som astronomer upptäckt med ett så lång ljussvans som är den största, längsta som någonsin skådats." Någon som håller med att namnet passar in på vårat ljus i livet? :D Det är därför det är stjärnor i bakgrunden på bilden :) Mira <3

Att ni lagt ner så mycket möda och energi på detta är.. helt otroligt. Det är ju ni som är mitt ljus i livet. Ni har även ställt upp för mig när helst jag behöver prata av mig, vare sig det gäller killsnack (dolme), sockerkicksavenergiering, (maja) eller ja, allt! Ni är alltid så potitiva av er och med er kan man bara vara.. sig själv. Jag kan vara Sara Samuelsson, jag vet vad jag vill och helt plötsligt har jag modet att stå för det. Ja, jag älskar choklad och kill-tshirts med udda tryck. Ja, jag hatar skräckfilmer, men ser dom gärna så länge jag har nånting att gömma mig bakom. Ja, jag är hyfsat mörkrädd. Ja, jag tror på Gud. Ja, jag hatar att bryta traditioner samtidigt som jag vill bryta mig loss och göra något som ingen någonsin kunde tro om lilla, blyga, tysta Sara Samuelsson. Ja, jag uttalar russin med örnsköldsviksdialekt. Ja, jag kom på det konstiga men ack så användbara ordet "skofa". Ja, jag var en blond, rosaklädd prinsessa när jag var liten. Ja, jag älskar att sjunga. Ja, ska resa till america och bo där efter gymnasiet. Ja, jag biter på naglarna. Ja, jag har sömnproblem, dock väldigt svårt att förstå eftersom jag älskar att sova och är jättesvårväckt. Ja, hatar mina lillfingrar. Ja, jag är stressad av ingen anledning. Ja, jag ser ofta romantiska komedier. Ja, jag vill bli kär. Ja, jag har skrivit en innan-jag-dör-lista som jag ska klara av från första till sista punkten. Ja, jag älskar att krossa glas för att det låter så coolt. Ja, jag njuter av musik som inte tillhör 2000-talet. Ja, jag har en kompis som är bisexuell. Ja, jag älskar att gå i regnet. Ja, jag tycker att juice är som godast utan fruktkött. Ja, jag är väldigt glömsk av mig. Ja, jag är stolt över mig själv och mina vänner. Ja, jag tycker om kaviar. Ja, jag tror jag är rädd för för mycket uppmärksamhet. Ja, jag tror på mig själv. Ja, jag är Sara Samuelsson och jag är fortfarande osäker.

Ibland undrar jag vad du tänker på. Hur det är att vara du. Jag trodde helt ärligt att jag hade släppt det. Guess not. :)
Ibland kommer det en såndär underlig känsla att jag kanske passerar dig på stan utan att märka det. Kanske vänder jag mig om och tittar överallt men du står inte där. Bildligt sett alltså. Fast.. ändå. Its just a peaceful easy feeling. :)

Jag vill inte. Sluta. Håll käften. Inte igen! Jag är inte sån. Ska det vara så jävla svårt att prata, reagera, argumentera?!

And I get on the train on my own
And my tired radio keeps playing tired songs
And I know that there's not long to go
And all I wanna do is just go home
Yeah

mcfly - not alone