ssarasamuelsson

Nu är jag slutligen hemma från Umeå, och jag önskar att denna helg kunde pågå några årtionden till. Jag har verkligen haft trevligt i helgen. Jag fick lite tid att äntligen umgås med Frida och Johanna, mina älskade systrar, och den mesta tiden spenderades med prat, sitta och glo på How I met your mother och en jäkla massa te-drickande. Vi gick på stan en sväng, fikade och spelade spel, vilket betyder 'en typisk helg för systrarna Samuelsson'. Jag stormtrivdes! :)

Men jag måste nog säga att det roligaste var resan hem, inte för att jag hemskt gärna ville hem, inte alls, men jag, dolme och majsan fick värsta reunion-stunden i bussen! Vi pratade, skrattade, svalde fel, skrattade ännu mer, bananaphone, mackor och deeptalk. Vänner är fasen det bästa! <3

Något jag dessvärre insåg innan denna fantasiastiska bussresan var att jag inte kan hålla på såhär. Är jag för positiv? Mitt motto är ju att allt ordnar sig, men stämmer det? How did we get here? I used to know you so well. Jag kommer ihåg när vi pratade inpå sena nätterna om.. rakt ingenting. Chokladbollssmet och band som ingen kände till. Konserter vi ville på och hur många barn vi kommer få i framtiden. Såntdär som inte betydde så mycket. Varför inser jag alltid vad jag verkligen förlorat när det väl är försent? Eller försent har det väl varit länge, men jag har alltid tänkt att vi har varandra. Att vi har varandra på det sättet att vi kan skriva på msn om vi har tråkigt, eller kanske ringa om vi har lust. Inget mer. Shit, har jag verkligen hamnat här igen? Its just insane.