ssarasamuelsson

Jag springer omkring som ett litet barn här hemma, och ja, du läste rätt. Trots jag befinner mig 35 mil från hemstaden Piteå så känns Örnsköldsvik som hemma. Att sitta och fika på cafét UH, att omsvärmas av dialekten, att se den gigantiska Raffis, och hoppbacken. Att hela tiden påminnas av minnen från folk man träffat och saker man har gjort här. När bilen kör in på gatan Blomstervägen i Gullänget, där mormor bor, känns det så tryggt, så tryggt. Som ett barn som springer in i en förälders armar. Att välkomnande få stiga in i mormors hus och bemötas av gällt papegoj-skrik och kramar gör en så varm inuti. Man vet varenda vrå i huset och man har till och med ett eget litet gömställe, en garderob med tre tunna dörrar, två madrasser som täcker hela golvet och så Kalle Anka-tidningar, en stor kartong med väldigt gamla Kalle Anka-tidningar. Där brukade jag förut krypa in och sitta och läsa eller något, och för ungefär en kvart sedan blev denna garderob min alldeles egna studio. Kanske inte, jag fantiserar inte riktigt lika vilt och mycket som förut, men jag smet iallafall iväg från all tristess för att sjunga lite. 
   Pappa och Johanna tror jag visst sitter i vardagsrummet och ser på tv, och Frida sitter i rummet intill detta på sin dator. I köket står mamma och mormor och står i med julmat och dylikt. Själv sitter man här och tittar nyfiket på alla teckningar vi barnbarn ritat i unga dar, som är så fint uppsatta på väggarna.
   Jag brukar oftast hata att bli sedd som den minsta av oss barnbarn. Eftersom det var flera år sedan vi sågs nu, och eftersom vi endast ses vartannat år eller så, alla vi barnbarn, så har jag alltid varit den som är för liten för att få vara med, eller för liten för att förstå vad de andra ungdomarna pratar om. På senare tid har jag blivit tillräckligt stor för detta, men jag har inte riktigt tyckt att snack om smink och shopping har varit kul. Så det slutade oftast med att jag självmant gick därifrån av rent ointresse. Nu var det två år sedan jag träffade Maria och Sofia, mina kusiner på mammas sida. Jag undrar hur gamla dom är nu.. Sofia borde vara 20, och hur gammal är då Maria? 23, 24? Jag vet inte. Nu sitter jag här, en 16årig tjej, och jag känner glad över att vara den minsta. Jag vill vara barn igen. Samtidigt vet jag inte hur det kommer bli när Janne, Carina, Maria och Sofia knackar på dörren sent ikväll, när de kommit med bil från huvudstaden. Kanske blir det samma sak igen, att jag blir för ung för att vara med. Kanske blir dte så att jag inte finner deras intressen tilldragande.
    Bilden av Ariel på min nässesär gör att jag vill lyssna på lite Disney. Hoppas youtube fungerar nu.. Ja, se, det gjorde det! :) Jag ska nog gå och sjunga lite till, och kanske hjälpa till i köket. Hejdå, hör gärna av er. :)