ssarasamuelsson

På senare tid har jag mest sett den här bloggen som ett tillfälle att skriva av mig, att få öppna mig för mig själv på något sätt. Ett tillfälle att se verkligheten och mina drömmar från andra perspektiv. Jag undrar just hur ni som läser uppfattar allt jag skriver. På ett positivt sätt hoppas jag. Jag kanske rent av använder mig av mina skribentkunskaper just av den anledningen att jag får möjligheten att se, läsa och uppleva mina egna tankar från någon annans ögon. Kanske är det just det jag vill med att skriva. Jag vill nå ut till andra människor och få dem att tänka. Kanske att tänka om. Och vore det inte en bra övning då att själv försöka se hur andra människor uppfattar det jag skriver.

Jag vill verkligen bli journalist, reporter, vadsomhelst som innefattar skrivandet. Ett mål jag har i livet är att skriva en bok. Om den kommer handla om oroväckande men ändå så drömmande tonårsrebeller eller något i stil med Liza Marklunds kriminaldeckare vet jag inte. Så länge boken skänker hopp så blir jag nöjd. Jag vill nämligen förmedla känslan av längtan och strävan efter något bättre. Med det menar jag definitivt inte att varje människa har det dåligt, utan tvärtom. Jag vill visa att vi alla har det bra, hur vi än mår, vad vi än gör, vilken dag på året det än är. Lycka är inte att glömma sorgen. Lycka är att konfrontera sorgen, se rädslan i vitögat, och skratta. Att glädjas åt det man har, inte sörja det man saknar.

Den är även där grunderna finns till varför jag känner att musiken är mitt kall. Att skriva texter, låttexter. Att forma ord till rytmik och melodier. Finns det något bättre? Jo, att uttrycka sig genom sitt verk. Musiken jag skapar, eller kommer att skapa inom en snar framtid, vill jag ska utstråla känslor. Känslor med en mening. Känslor som skänker hopp. Känslor som stärker livslusten. Känslor som ger självinsikt. Jag vill att musiken ska framkalla känslor, som får varje människa att tänka. Att tänka om. Att tänka "wow, shit. Det här är jag, alltså. Jag vill något. Jag har en dröm och jag kan uppnå den! Jag kan! " Får jag folk på fötter, så är jag nöjd. Skitsamma om folk inte ser mig i skvallertidningar, eller om de inte får veta vad jag helst äter till frukost, eller vad jag använder för hårprudukter. You name it. Det spelar ingen roll alls. Jag vill erövra världen anonymt. Jag vill få världen att känna att de kan le åt de allra värsta sakerna, och samtidigt vara tacksamma för ett leende av någon okänd människa på stan. One united world under God. - white lion - when the children cry.

Idag bläddrade jag snabbt igenom en viss persons bilddagbok när mina ögon fastnade på en flicka. Bildtexten var väldigt lång, så jag antog att det var någonting viktigt denne personen hade att säga. Jag fick veta att flickan på bilden kommer från USA och blev nästan fyra år gammal. Hon spenderade mestadels av hennes liv på sjukhus på grund av cancer. Jag vill inte gärna lämna ut vems bilddagbok det var, och inte heller vem flickan var, trots att jag beundrar henne starkt. Jag läste vidare och fick reda på att hon hade börjat prata om änglar, när hennes cancer kommit tillbaka. Hon visste inte själv vad som väntade henne eller ens att hon var så pass sjuk. Under tiden på sjukhuset hade den lilla flickan skaffat sig en låtsaskompis som hon ofta pratade med. En dag när hennes farmor var på besök sade flickan "Ohooh... He went home". Flickans farmor frågade då var han bodde någonstans, och flickan pekade upp. Upp mot himlen.  Flickan hade änglavakt, och Gud vakade över henne. Det sägs att barn bara ser vad som vill se, men jag skulle nog hellre säga att vuxna beter sig så. Barn ser verkligheten, och nu kanske du tänker att det är ologiskt på två stadier. Dels att man inte kan se änglar, och dels att änglar inte ens tillhör verkligheten. I det här fallet skulle kanske vuxna människor, utan den kristna tron, blunda för detta och intala sig själva att det är just en låtsaskompis som flickan bara hittat på. "Liksom alla andra barn i hennes ålder. De har ju sååå mycket fantasi så de vet varken ut eller in", tänker kanske många vuxna. Nåväl, det finns många delade åsikter om hurvida änglavakt existerar eller inte, och diskutioner kan hålla på hur länge som helst. Jag tror däremot att flickan öppnade dig för gubben bland molnen och accepterade sin framtid.

Personen vars bilddagbok jag besökte beskrev i bildtexten hur begåvad och smart hon var hor sin ålder. Att hon ständigt var glad och alltid sprang och ville ha kramar. Han skrev även att det gjorde ont att han inte kommer få träffa henne igen, och att han aldrig kommer få berätta hur mycket hon betyder för honom. Det vet hon redan. Den lilla flickan kanske bara var allmänt glad av sig, men något säger mig att hennes undermedvetna förberedde sig på att cancern skulle komma tillbaka. Den lilla tiden hon hade kvar spenderade hon med nära och kära. Hon passade på att krama alla hon höll av, och underhålla dem med glädje och skratt. Denne person skrev att han ville höra hennes skratt igen. Jag förstår honom. Det är inte lätt att förlora någon man älskar. Speciellt när det är någon som alltid lyser upp varje dag med positiv energi. För ett skratt från ett döende barn kan verkligen vara vackert.