ssarasamuelsson

Jag har just kommit in från verandan och det är mörkt för mina ögon eftersom dom vant sin med solen utomhus. Jag har suttit vid radion och lyssnat till många minuter av makalösa och oerhört värdefulla ord, väl talade av Lars Winnerbäck. Hans lugna men raspiga röst kan få vilken smörja som helst att låta vacker och jag klandrar honom inte. Verkligen inte. Det är mycket som är oklart för mig och jag kan spendera många stunder där jag funderar mig trött över denne man. Att han har möjligheten att blanda vardagliga uttryck med snudd på utrotningshotade ord får mig att rysa. Eller kanske inte rysa, men jag blir helt tom i huvudet när jag tänker på det. Jag skulle kunna sitta i evigheter och lyssna på hur lyckat hans ord tränger sig in mellan öronen och stannar där. Hans låtar är, på någe vis, gudomligt skrivna men ändå så pass vanliga att varje människa alltid har något de kan relatera till. Och sen att höra honom prata. Det är nästan så att han renar kroppen från allt knasigt, stress och panik i mitt fall, men även renar huvudet från saker som inte hör hemma där. Meningslösa funderingar, idiotiskt grämande, tankar man bör släppa. Sen fyller han en med en slags.. värme. Nu låter det som att jag vore värsta Lars Winnerbäck-groupin, men nejtack. Jag är bara glad att han finns helt enkelt. :)