ssarasamuelsson

Dagen har varit så jäkla fruktansvärd. Inte hela dagen, dock, men det hände många saker som gick så fel, så fel, så fel. Jag försov mig, så pass att jag missade gitarrlektionen och sedan fick jag ett samtal av Olle angående utvecklingsamtalet som jag hade missat. Failure, big time! Efter dte flöt väl dagen på lite sisådär halvdant och jag kunde inte koncentrera mig på någon lektion. Tur att man är i en sådan klass där man hela tiden blir uppmuntrad och.. ja, jätteglad, helt enkelt. Efter skolan slutat gick jag och Maja till Hemmakväll för att se om vi fick tag i musikalen Jesus Christ Superstar (süperstar, orkestar, süperstar, orkestar..) nä. Vi fick iallafall tag i den och sedan skildes vi åt. Maja spurtade iväg till bussen och jag satte mig på ett folktomt Subland för att käka. Jag kände mig verkligen dyster, men när I wish I was a punkrocker av Sandi Thom svagt hördes i högtalarna blev humöret lite bättre. Nostalgi på hög nivå!

När jag därefter gick hemåt fick jag en såndär knasig känsla. Ni vet, som när allt omkring en är i slowmotion och själv kan man inte få kontakt med någon. Som i en film. Det skulle bara vara en tidsfråga innan snön skulle börja falla, julsång skulle börja sjungas och jag genom fönstrena skulle se familjer som äter gröt, öppnar paket och dansar runt granen. Som Ebeneser Scrooge, antar jag, men av någon anledning tänker jag bara på Love Actually. Skumt. Jag är verkligen patetisk! Haha. xD

Jag kan säga att det känns skönt när man hälsar hejvilt på folk i skolan och överallt är personer man känner. Att kunna se folk i ögonen är verkligen härligt. Men det är fortfarande ett par ögon jag inte vet vad jag ska ta mig till med. Jag vet inte vad jag ska skriva om det här, egentligen, men förut tänkte jag att det var delvis din uppgift att lägga lite energi på detta för att jag redan gjorde allt jag kunde för att det skulle fungera, vilket jag nu förstått att jag inte varit så duktig på. Jag har funderat mig trött över varför det blev som det blev, men aldrig kommit fram till något. Inte förrän nu har jag insett hur jävla rädd jag var, och jag är fortfarande så förfärligt rädd. Jag vet inte, det är nog den enda förklaringen.