ssarasamuelsson

  - Krama mig bara, viskar hon så tyst att hon knappt hör det själv.
  Han hör inte, hon höjer blicken och ser panikslaget hur han
med ilskna steg lämnar henne.
  (Nej, nej, nej han får inte gå, får inte lämna henne, får inte,
nej, nej, nej.)
  - Krama mig! skriker hon och hör sin egen röst, känner
hur tårarna stiger i ögonen och hennes mur av iskall förtvivlan
rasar samman.
  Han vänder sig om och ser på henne. S slår ilsket med näven
mot bryggan.
  - Kan du inte bara krama mig? Va? Kan du inte bara göra det?
säger hon krampaktigt och kämpar för att trycka ner tårarna.



Snabbt och utan ett ord är han framme vid henne och slår
sina armar kring henne och hon lutar ansiktet mot hans
axel, hör hur luften går ut honom och hennes fingrar gräver
sig in i tyget på hans jacka. Vattnet skvapar lugnt och oberört
av deras förtvivlan mot bryggan, och de sitter där tätt samman-
slingrade på bryggan, utan att få svar på någonting,
och bara kramas.

---

Nej, nu får det vara nog! Jag tänker inte blunda för allt det här.