kvällen den 5 oktober.
Blåsten dånar utanför fönstret och om man anstränger sig kan man höra ett diskant smatter emot rutan. Fönstret har blivit randigt utav regnet och hon får en liten lust att gå utomhus. Bara känslan av vinden i sitt hår och regndropparna sakta fukta hennes hud gör henne svag och stark på samma gång. 'Det har hunnit bli mörkt vid den här tiden', tänker hon. Hon associerar till början av årets höst, då träd och buskar sprakade i alla möjliga färger. Klargrönt, oranget, mörkgrönt, ljusrött, brandgult och i bästa fall inpå purpurrött. Hon suckar djupt och försöker förneka att hösten endast numera bjuder på brunskalor och grå moln.
Hon blickar ut över sitt rum och ser drivor av smutsiga kläder blandade med nytvättade. När ska hon få sitt liv på rätt köl igen? Hon har inte lagt så mycket som en tanke åt det på senaste tiden. Tiden har mest gått åt till att försköna sitt liv och vara tacksam för det hon har och sådant hon åstadkommit. Åminstone vill hon intala sig det. Många timmar har hon bränt på att gräma sig över sådant hon borde ha förändrat medan hon kunde, sådant hon vill göra men inte har möjlighet till, och sådant hon absolut helst skulle undvika men som hon gör för att hon måste.
Hon slår på teven och hoppas att det finns någon vettigt att se på. Det är någon film på TV3 och det enda som gör att hon inte lägger sig ner, tittar på filmen och slappnar av är den eviga känslan av stress, att man har bråttom med någonting. Just nu är det en bok hon måste hinna läsa ut. Hon måste även skriva en utvärdering om boken inom några dagar. Hon suckar igen och slänger huvudet mot kudden. Hur ska hon någonsin uppnå sin dröm om att bli toppjournalist i London, när hon håller på på det här viset? Hon vill bara skrika ut all ångest, all stress, allt ansvar. Hon hatar ansvar. Hade hon fått välja hade hon utan tvekan sovit en vecka. Inte bara för att 'ta det lugnt' utan mest för att verkligen få slappna av. Inte att vakna klockan elva en lördagsmorgon för att ligga kvar till klockan tolv, utan att vakna fullt utvilad vid sju-tiden och känna att man har hela dagen framför sig.
Plötsligt vibrerar hennes mobiltelefon och med ett vaknar hon ur psykosen igen. Hon måste ha somnat, för filmen har snart gått en timma. Hon vänder sig på mage och försöker få en fattning om vad filmen handlar om. Det enda hon ser är ljudlösa bilexplosioner och folkmassor som i panik springer som små livrädda möss, alltihop utan ett ljud. Hon orkade inte lyssna, det var därför hon stängde av ljudet vid första början. Hon borde verkligen plugga. Hon fumlar efter fjärrkontrollen i hopp om att ha förståndet så pass i skick att hon väljer läroboken istället för media.
Teveskärmen blixtrar till och rummet förblir bäcksvart. Hon somnar till det stimulerande ljudet av regn och oväder. (c)
Hon blickar ut över sitt rum och ser drivor av smutsiga kläder blandade med nytvättade. När ska hon få sitt liv på rätt köl igen? Hon har inte lagt så mycket som en tanke åt det på senaste tiden. Tiden har mest gått åt till att försköna sitt liv och vara tacksam för det hon har och sådant hon åstadkommit. Åminstone vill hon intala sig det. Många timmar har hon bränt på att gräma sig över sådant hon borde ha förändrat medan hon kunde, sådant hon vill göra men inte har möjlighet till, och sådant hon absolut helst skulle undvika men som hon gör för att hon måste.
Hon slår på teven och hoppas att det finns någon vettigt att se på. Det är någon film på TV3 och det enda som gör att hon inte lägger sig ner, tittar på filmen och slappnar av är den eviga känslan av stress, att man har bråttom med någonting. Just nu är det en bok hon måste hinna läsa ut. Hon måste även skriva en utvärdering om boken inom några dagar. Hon suckar igen och slänger huvudet mot kudden. Hur ska hon någonsin uppnå sin dröm om att bli toppjournalist i London, när hon håller på på det här viset? Hon vill bara skrika ut all ångest, all stress, allt ansvar. Hon hatar ansvar. Hade hon fått välja hade hon utan tvekan sovit en vecka. Inte bara för att 'ta det lugnt' utan mest för att verkligen få slappna av. Inte att vakna klockan elva en lördagsmorgon för att ligga kvar till klockan tolv, utan att vakna fullt utvilad vid sju-tiden och känna att man har hela dagen framför sig.
Plötsligt vibrerar hennes mobiltelefon och med ett vaknar hon ur psykosen igen. Hon måste ha somnat, för filmen har snart gått en timma. Hon vänder sig på mage och försöker få en fattning om vad filmen handlar om. Det enda hon ser är ljudlösa bilexplosioner och folkmassor som i panik springer som små livrädda möss, alltihop utan ett ljud. Hon orkade inte lyssna, det var därför hon stängde av ljudet vid första början. Hon borde verkligen plugga. Hon fumlar efter fjärrkontrollen i hopp om att ha förståndet så pass i skick att hon väljer läroboken istället för media.
Teveskärmen blixtrar till och rummet förblir bäcksvart. Hon somnar till det stimulerande ljudet av regn och oväder. (c)
Kommentarer
Postat av: sofia
vad äre här för text? :D
Postat av: samuschon
Hrm, den är självskriven och beskriver i klarhet min kväll söndagen den 5. x) Det jag hann göra inom.. ett tag, alla tankar osv. :) Under tiden jag skrev hade jag gott kunnat läsa min bok och skriva 'utvärderingen' men ja, skriva är roligare. :)
Trackback
