That 70s Show
God eftermiddag gott folk. Under dagen som varit har jag hunnit med att skriva fyra inlägg för att fylla ut denna blogg, och dessa fyra inlägg har alla varit någorlunda ointressanta. Därför hade jag nu tänkt skriva en vettig blogg och även försöka få med många tankar och positiva reflektioner därtill. Idag var nämligen sista avsnittet av That 70's Show. (amerikansk räkning)
Om man frågar mig har programmet kommit way out of line. Två av de viktigaste karaktärerna är inte längre mer i serien, pojkflickan med rött, rakt hår som aldrig är utseensefixerad har plötsligt fått sommarblont hår med vackra lockar, det har kommit in en ny karaktär som på något sätt ska försöka "ersätta" en av killarna som inte längre är med, och den snygga modeintresserade cheerleadern blev tillsammans med tönten. Delade åsikter finns det gått om, och för att säga emot mig själv tycker jag att That 70's Show har klarat sig ganska bra trots allt.
I dagens program fick man se tillbakablickar från tidigare säsonger, vilket gjorde att jag började sakna de allra första programmen. Jag fick för en stund för mig att jag kände alla ungdomar där. Eric Forman, Donna Pinciotti, Michael Kelso, Jackie Burkhart, Steven Hyde, och så Fez såklart. Man har ju trots allt följt deras liv genom alla dessa "år". Folk har bytt partner, ungdomar som vuxna. Man har följt giftemål och skiljsmässor, uppgörelser och väldigt många "första kyssar".
När både Eric och Michael dök upp i TV-rutan, all grown up, kändes det att man hade saknat dem. Och som jag sade, att man "känner" dem är väl bemärkt. Man vet alla deras goda såsom dåliga egenskaper. Man har lärt dig vad dom gillar och ogillar. Vissa skulle kanske kalla detta för ett ohälsosamt förhållande till televisionen, och visst, jag har undrat hur folk kan ha orken att veta allt om vissa personer i en viss tv-serie. "De är ju bara skådisar!" Men vad har jag själv att säga till om? Och då har jag ändå inte kollat på 70s så ofta att jag känner mig betvingad eller att jag får abstinens eller något sånt.
Just nu lyssnar jag på Cheap Tricklåten som vi tappre That 70'Show-tittare känner igen så väl.
Hangin' out
down the street.
The same old thing
we did last week.
Not a thing to do
but talk to you.
We're all alright! We're all alright!
HELLO WISCONSIN!
well, you know how it goes. Hursomhelst, det gav mig en riktig tänkeställare. På senaste tiden har jag och mina bästa friends klandrat oss själva för att vi inte har ngt vettigt att snacka om längre, och att vi enbart för samma sak om och om igen, varje helg. Att vi tillbringar tiden med varandra så ofta att vi nöter ut varandra är en syn på saken. Att vi inte gör något intressant och spontant är en annan. Saken är den.. gör det något? Vi gör spontana saker, och vad jag vet så nöter vi inte ut varandra. Och vad gör ungdomarna i Point Place? De sitter dagarna i ända i familjen Formans källare. Visst, jag VET att det bara är en tvserie och inte på riktigt. Och jag VET att de är skådespelare hela bunden och att de har ett speciellt manus att gå efter. Men tv (likväl radio, internet, all media, men nu inriktar vi oss på tv) ska väl nå ut till folk och få dem att känna saker, eller hur? Det som gör just That 70's Show så populär är att man känner igen sig i varje enstaka karaktär. Varje karaktär har sin egen stil, sina egenskaper och sina egna drag som gör denne till sig själv, och så är det med oss också. Ingen är likadan och alla har alltid någonting att dela med sig av. Varför tror ni one tree hills karaktärer består av en blond kille, en mörkhårig kille, en blond tjej med lockigt kort hår, en rödhårig tjej och likväl en mörkhårig? Och ALLA dessa har olika personligheter. Just därför att alla ska kunna känna sig bekväma och så att varje människa ska kunna relatera till tvserien. Så hörni, dudes, att vi gör samma saker spelar ingen roll egentligen. När Eric och Michael fattades från serien försvann vissa saker. Skrattet åt Michaels "BURN'D!" och idiotiska och dumförklarade kommentarer och den krypande känslan av sympati och pinsamhet varje gång Eric blir oskyldigt satt i klistret.
Så tänk om man skulle plocka bort något av detta:
Donna Pinciotti; pojkflickan som alla tycker är smoking hot utan att hon bryr sig eller gör någonting för att folk ska tycka på något visst sätt. Hon som är galen i Led Zeppelin och utan invändningar vill vara tillsammans med den töntstämplade..
Eric Forman; den Star Wars-besatta, blyga killen som aldrig skulle bryta lagar eller sno andras tjejer eller liknande, om han så kallades Dumbass, vilken händer dagligen iochförsig.
Michael Kelso; den snygga, självsäkra och så utomordentligt IQ-befriade hunken som gärna stoppar tungan i vilken hals som helst, men samtidigt, så ansvarsfullt, avhåller sig detta när det visar sig att han blivit pappa till en av dessa tjejers barn. Han drar sig verkligen inte för att tala om för andra hur snygg han är.
Jackie Burkart; den discodansande, snygga och uppmärksamhetskrävande partypinglan som gärna låter munnen pladdra glatt. Främst är det skvaller, skitsnack och spydiga kommentarer som kommer ut ur hennes munhåla. Rikemansdoter som hon är, betyder penar väldigt mycket för henne.
Steven Hyde; den avslappnade snubben med krulligt hår och pilotglasögonen som man aldrig ser utan en öl i handen. Trots att hans föräldrar aldrig hört av sig till honom tar han livet dag för dag och blossar aldrig upp sig för något om det verkligen, verkligen inte retar upp honom.
Fez.. ; den utlänska killen med den skumma dialekten som alltid snackar om godis. Det är Fez som helt naivt råkar ut för experiment som "vad händer med en utlänning om man häller i honom 17 liter öl?" eller liknande. Fez är Fex helt enkelt.
Skulle man ta bort någon av dessa personligheter skulle det inte bli komplett, vilket jag som sagt märkte efter att Eric och Michael togs bort. Det spelar alltså ingen roll vad vi gör, utan huvudsaken är att vi har varandra. Visst, jag tycker också att det låter kliché men det är faktiskt så. Tar man bort vissa smaker ur en Aladdin-ask så är det ju inte en komplett Aladdin-ask. Det förstår ju vem som helst.
jag ska köpa boxarna. :)
