ssarasamuelsson

Lite wonderful är det att vakna upp till Paramore's Decode som spelas på Mtv, ifrån en nattssömn full av sjöjungfrur och kärlek, vänskap och awesome egenskap. Jag ville bara somna igen. Skulle jag förklara hela drömmen skulle det bli alltför komplicerat, och dessutom kommer jag inte ihåg vissa delar, tyvärr, så det skulle nog bli lite hard to follow. En summering skulle väl kunna vara att jag var på ett kalas av något slag (tror jag?) och så var det en lååååång tid som jag inte kommer ihåg, och sedan blir det översvämmning har jag för mig. Någon av oss, det kan ha varit jag men jag är inte säker, hade den djupa hemligheten likså den magiska förmågan att kunna bli en sjöjungfru. Jag (?) gjorde vad jag kunde och förvandlade oss alla till sjöjungfrur för att vi skulle överleva under vattnet. Saker hände, vi simmade långt, det var någonting med barbies också, att vi skulle lägga ut barbiedockorna på ett stort blått papper och jag skulle med hjälp av detta förklara "anfallsplanen", dvs hur vi skulle gå till väga för att kärleken skulle övervinna ondskan. Ungefär.
    Vi förvandlades vilt mellan sjöjungfru och människa beroende på om vi var nära ytan där folk kunde se oss(människa) eller om vi var långt nere i havet och behövde kunna simma fort(sjöjungfru).
    Vi simmade och simmade och simmade och tillslut kom vi till något slags lagerutrymme som var halvfullt med vatten. Vi hittar våran jeep på botten och vi hjälps alla åt med att få den till ytan. Samtidigt öppnas lagerdörren och vatten forsar all over the place! Det är strömt och det blir svårt för oss att hålla fast vid någonting. Sedan kommer jag inte ihåg något mer från det..
    Jag kommer ihåg att vi går på en hamn, jag och en av de äldre killarna som varit med under detta äventyr. Han hade en blå fena när han var sjöjungfru, det kommer jag ihåg. Nu hade vi dock vanliga kläder och ingen omkring visste våran hemlighet om sjöjungfruhändelsen. Iallafall så gick vi där och pratade om det hemska som hade hänt med översvämmingen och så, och som jag fattar på det han pratade om hade vi tydligen misst en. En liten pojke. Killen, vars namn jag inte kommer ihåg, (jag tror fasen det var en av teknikkillarna från dansen nu i fredags!) var fruktansvärt ledsen, och det såg jag utan att det fanns något spår av tårar i hans ögon. Han kanske var en såndär tuff kille, som inte visade känslor. Fast jo, det var ju just det kan gjorde! Och sen också! Ja, nu ska jag fortsätta. Han hade iallafall något sorgset i minen och i hela hans sätt att gå. Han gick sakta och jag följde honom, pratade med honom och tröstade honom. Den lilla pojken som omkom hade precis fyllt år, det berättade "teknikkillen". Det måste ha varit hans kalas vi var på i början kom jag på nu. Jag tog teknikkillens hand för att visa att jag brydde mig och han släppte den inte. Plötsligt satt vi i jeepen, som nu var torr och helt lagad. Någon kör och jag tror att det är en kompis till oss. Vi sitter i baksätet med en till, en tjej tror jag, som också var våran kompis och också var med om allt sjöjungfru-stuff. Ingen orkade säga någonting. Man hörde knappt nåra andetag alls, men ändå fanns de där. Precis som alla tankar.
    Vi behövde inte säga någonting, för med en blick och ett svagt leende berättar jag för tjejen på höger sida om mig att "Du gjorde ett bra jobb". Hon svarade med ett trött leende som visar tacksamhet över att jag tog tag i allting. (Jag vet inte, man vet ju alltid sånadär undermedvetna saker när man drömmer)
    Sedan lutade jag mig på teknikkillen och log åt honom. Till honom visade jag "Oroa dig inte, det här gjorde vi bra. Allt kommer ordna sig. Det är över nu. " Med tomma ögon stirrade han ut genom bilfönstret innan jag han vände blicken till mig och log blekt. Sedan kysste han min panna och lutade sig mot mig.
    Sen vaknade jag till Paramore. Såhär i efterhand förstår jag så oerhört mycket mer när jag skriver ner allt på det här sättet. Teknikkillen och den lilla pojken var säkert bröder, och anledningen till att jag var på kalaset var att Teknikkillen var min pojkvän. Såklart! Och vad jag kommer ihåg var det barn i pojkens ålder på kalaset, och även äldre. Kanske hade killen och pojken gemensamma kompisgäng. Allt verkar så uppenbart nu efterhand. Men så är det alltid, vare sig det är dröm eller verklighet. Om jag bara kunde skilja mellan dom. Jag kommer garanterat gå och tänka på detta hela dagen, för det känns riktigt att jag var med i drömmen, och att jag var medveten om vad jag gjorde. Men vafasen, en dröm är en dröm. Hejdå.