ssarasamuelsson

Nu har jag och maja lyckats treva oss igenom hela pappret med frågor till samhällsprovet imorgon. Good work, man! Eller woman, ju! Iallafall, så jävla dålig dag. Ursäkta att jag säger det, men allt har bara sugit. Det finns ingenting att säga. Jag blir bara så arg på folk som beter sig illa. Och folk som låter de bete sig illa, utan att göra annat än att kräla i deras stoft. Jag saknar lägerlivet. Den tiden då man kan ha fett hår, en smutsig tshirt och samma shorts flera dagar i rad utan att någon bryr sig. Där är folk med en för hur man är, inte för hur manser ut. Visst, jag säger inte att alla som inte far på läger endast går efter utseendet, men man glömmer lätt att det är ganska viktigt ändå. Utseendet. Att sända signaler, ge intryck, uttryck, avtryck. Jag orkar inte. Jag kommer aldrig orka hela tiden. Och att gå runt och se och höra någon skryta om att den kan det man själv kämpar arslet av sig för att kunna, det är pest. Och att sedan få det slängt rakt upp i ansiktet, som om den verkligen måste bevisa det för en. Jag säger samma sak, ja, vi vet att du kan. Men det är inte bara just nu, det är generellt.

Men tack, Dolme, för pratstunden. Vi har varit med om samma saker, och vi förstår varandras situationer utan att det behövs vidare förklaringar. Här är en vers för oss. Och en refräng.

Jag ska göra nånting
Jag ska slå er med häpnad
Gå över en gräns
Jag ska bryta mig ut - Kent, Ingenting

This time we're not giving up
Let's make it last forever
Screaming "hallelujah"
We'll make it last forever - Paramore, Hallelujah