Breathe for love tomorrow
Imorse gick det tärt att stiga upp, men eftersom jag visste att jag hade mycket tid på mig unnade jag mig att ta det lugnt. Jag hade bestämt träff med Maja och Nils om att göra klart svenskaredovisningen som iochförsig är försenad, men som skulle hållas en halvtimma efter. "Göra klart" kan man väl inte heller kalla det, eftersom vi knappt hade börjat alls. x) Resultatet blev förvånandsvärt bra och själva görningarna var faktiskt roligare än redovisningen i sig. Att lärarna ska sjunga och skriva låtar om olika ämnesområden var en strålande tes! Och mycket skratt blev det av alla lärarna vi gick och frågade om huruvida de tyckte det var en bra ide eller inte. Svårt att förklara riktigt vad vi argumenterade för och så, men det var väldigt roligt! Och inga motargument fick vi heller, haha.
I mitten av dagen hände däremot någonting. Det kom som ett slag i ansiktet eller något sådant. Eller jag vet inte. Alla ord försvann bara. Jag märkte hur jag började dra i tröjan och i ärmarna, precis som vi lärde oss på draman at man gör om man är osäker. Ni vet. Jag hade ingenting att säga och det gick inte lätt alls att sjunga på kören. Jag hoppas ingen tyckte att jag var otrevlig eller så, jag vet inte riktigt vad som hände. Min blick bara flöt över rummet, från ansikte till ansikte. Jag hörde skämt men jag skrattade inte. Fast såhär blir det ju iochförsig, det vet jag ju. Men jag trodde jag hade kommit förbi det kapitlet. Åh, varför skriver jag ens det här?
Nu måste jag ta itu med individuella valen. Suck. Och dans med media, el och teknik imorgon. Min mage vill både kräkas och fyllas med fjärilar. Hoppas allt går bra, utöver dansen.
