En bild säger mer än 1000 ord, brukar man ju höra ibland.
Ge mig sena nätter där solen fortfarande lyser. Ge mig en sandstrand och en liten sjö vid strandkanten. Låt mig så sitta där i skuggan, och borra ner fötterna i den kalla sanden så pass att det fastnar små sandkorn mellan tårna. Såna där som är så jobbiga att få bort. Ja, ge mig sådana. Ge mig en stor gräsplätt där jag barfota kan sträva mig framåt och känna hur grässtråna kittlar sådär lagom härligt under fötterna.
Låt mig sedan få gå ner mot det ljumna vattnet och känna hur stilla vågorna skvalpar mot den torra bryggan. Skvalp, skvalp. Ge mig en horisont som himlen och solen målat lila, rosa, gul, orange och nästan lite mörkröd. Ge mig en stilla vind, varm som sommaren, som berättar att solen snart kommer visa sig igen. Låt denna varma vind smeka mina bara ben, mina nakna armar och min rosiga kind. Ge mig sedan en kort regnskur, för att skölja bort mina problem. Inte någon kraftig regnskur, utan bara lite duggregn sådär.
Ge mig sedan en strålande sol som ändrar färg på hela omgivningen. Det mörka gräset blir härligt grönt. Ja det ser nästan gott ut. Den blöta och kalla sanden torkar och får en näst intill vitbrun färg. Och vattnet, åh vattnet. Det glittrar som aldrig förut. Det är spegelblankt också. Vinden har mojnat. Plötsligt bryter sig ett leende ut över mina läppar. Jag lägger mig ner raklång på den torra bryggan och känner hur solen bränner på min hud. Det bränner sådär skönt, inte för mycket men ändå så att det känns att värmen är här. Jag sluter ögonen och ler igen. Gud, här är min plats hos dig.
Jag var och kollade runt lite på bilddagboken. Jag såg en bild som fick mig att känna alla möjliga saker. Bra saker. För en bild säger mer än 1000 ord, brukar man ju höra ibland.
Låt mig sedan få gå ner mot det ljumna vattnet och känna hur stilla vågorna skvalpar mot den torra bryggan. Skvalp, skvalp. Ge mig en horisont som himlen och solen målat lila, rosa, gul, orange och nästan lite mörkröd. Ge mig en stilla vind, varm som sommaren, som berättar att solen snart kommer visa sig igen. Låt denna varma vind smeka mina bara ben, mina nakna armar och min rosiga kind. Ge mig sedan en kort regnskur, för att skölja bort mina problem. Inte någon kraftig regnskur, utan bara lite duggregn sådär.
Ge mig sedan en strålande sol som ändrar färg på hela omgivningen. Det mörka gräset blir härligt grönt. Ja det ser nästan gott ut. Den blöta och kalla sanden torkar och får en näst intill vitbrun färg. Och vattnet, åh vattnet. Det glittrar som aldrig förut. Det är spegelblankt också. Vinden har mojnat. Plötsligt bryter sig ett leende ut över mina läppar. Jag lägger mig ner raklång på den torra bryggan och känner hur solen bränner på min hud. Det bränner sådär skönt, inte för mycket men ändå så att det känns att värmen är här. Jag sluter ögonen och ler igen. Gud, här är min plats hos dig.
Jag var och kollade runt lite på bilddagboken. Jag såg en bild som fick mig att känna alla möjliga saker. Bra saker. För en bild säger mer än 1000 ord, brukar man ju höra ibland.
Kommentarer
Trackback
