En funderare
Har ni någonsin varit med om att ha förälskat er i en bandmedlem i något band? Kanske den tuffa trummisen, den skitsnygga gitarristen eller kanske den blyga, söta basisten? Kanske till och med den helt underbara sångaren. Jag tror nog ni har det. Jag har det. Man sitter och googlar saker om dem för att på något sätt "lära känna" dem. Man klickar vidare från musikvideorna till intervjuer, backstagesnack eller kanske egengjorda videor av dessa artister. Och man blir bara mer och mer fascinerad.
Spänningen stiger och man märker hur viktig musiken blir för en. Inte bara för att det är kul att lyssna på musik och att musiken får några kugghjul att börja snurra när man lyssnar på låtarna, utan för att man faktiskt börjar känna medkänsla till låtarna. Eller stolthet, eller kanske ångest. You name it. Man får för sig att man känner bandet. Eller att man åtminstone vet vilka de är och hur de beter sig i olika sammanhang. Vem som är vem, liksom. Vem av dem som är mest pratglad, vem av dem som är tjejtjusaren, men av dem som är höjdrädd eller smartast.
Bättre blir det när man får veta att bandet har spelat in en cover på ens favoritlåt. Sen kommer det en tid då man inser att man faktisk inte borde vara så besatt som man egentligen är. Så vad gör man? Jo, man ger bandet en liten paus för att inte nöta ut låtarna för mycket. För är det något jag har lärt mig i mina dagar så är det att man absolut inte ska lyssna sönder sina favoritlåtar.
Månader, månader, månader går och man inser att man fortfarande sitter och omedvetet nynnar på dom där låtarna. Dom får en att känna bra saker. Man har tagit ett break med bandet, men mellan öronen går låtarna helt som vanligt. Man tänker tillbaka på sin helt hopplösa crush på han, den där. Man skrattar lite åt det, fortsätter med att lyssna på låtarna och sjunger med i varje vers. Och visstja, jag gjorde chokladbollar idag. Nananana nanananaaaa (8) I guess that times like these remind me, that i got to keep my feet on the ground. Och så är det ju någonting special med british accent. Awesome.
Spänningen stiger och man märker hur viktig musiken blir för en. Inte bara för att det är kul att lyssna på musik och att musiken får några kugghjul att börja snurra när man lyssnar på låtarna, utan för att man faktiskt börjar känna medkänsla till låtarna. Eller stolthet, eller kanske ångest. You name it. Man får för sig att man känner bandet. Eller att man åtminstone vet vilka de är och hur de beter sig i olika sammanhang. Vem som är vem, liksom. Vem av dem som är mest pratglad, vem av dem som är tjejtjusaren, men av dem som är höjdrädd eller smartast.
Bättre blir det när man får veta att bandet har spelat in en cover på ens favoritlåt. Sen kommer det en tid då man inser att man faktisk inte borde vara så besatt som man egentligen är. Så vad gör man? Jo, man ger bandet en liten paus för att inte nöta ut låtarna för mycket. För är det något jag har lärt mig i mina dagar så är det att man absolut inte ska lyssna sönder sina favoritlåtar.
Månader, månader, månader går och man inser att man fortfarande sitter och omedvetet nynnar på dom där låtarna. Dom får en att känna bra saker. Man har tagit ett break med bandet, men mellan öronen går låtarna helt som vanligt. Man tänker tillbaka på sin helt hopplösa crush på han, den där. Man skrattar lite åt det, fortsätter med att lyssna på låtarna och sjunger med i varje vers. Och visstja, jag gjorde chokladbollar idag. Nananana nanananaaaa (8) I guess that times like these remind me, that i got to keep my feet on the ground. Och så är det ju någonting special med british accent. Awesome.
Kommentarer
Trackback
