ssarasamuelsson

Jag sätter mig vid matbordet och omsluter den varma te-koppen med mina kalla händer. Jag snörvlar hårt och önskar att jag inte hade blivit såhär sjuk. Smärtan i lederna är inte värst den här gången. Det är huvudvärken och det faktum att jag skadar rösten och sångutvecklingen om jag pratar som gnager mest av allt. Rösten är nämligen helt försvunnen och jag käner mig smått handikappad när man mest av allt vill ställa sig upp och sjunga, nu när man har huset för sig själv. Stå orkar jag knappt heller.
    Jag suckar. Det finns så mycket man saknar. Man saknar att aldrig ha mottagning på mobilen, och varje gång man är i badrummet undrar man var alco-gelen är. Och folket. Att alltid, vars man än går, vilken korridor man än tar, ha vetslap om att det alltid finns någon att krama. Vars jag än i världen vänder, står min lycka i Guds händer.
   Jag ser mig omkring i rummet. Allt känns annorlunda, och det märkte jag direkt jag klev innanför dörren igår. 
   Med vemod ställer jag mig upp och en rysning drar över ryggen. Stegen för mig till spegeln i hallen. Orden ekar i huvudet när jag betraktar mig själv. "Jag är vacker, jag duger, jag är underbar". För mig går inte dessa ord in i mitt tankesätt. För mig är de enda ord som kommer fram "visst, nog är du väl fin... men trött!"
   Mina röda ögon påminner mig om bibelstudien på nyårsafton. Aulan på Strömbäck var fylld med folk, folk som var där för att tillsammans hylla Herren. Vi fick en tyst stund efter ett tag, för att tillbe Jesus på egen hand. Ljuset släcktes i den stora salen och jag slöt ögonen. Tårar kom. Först ville jag inte sluta. Jag ville bara gråta, gråta och gråta. Gud förlät mig! Efter så många böner om förnyelse och tecken kom det äntligen. Det tysta snyftandet övergick till högt hulkande och jag kände mig som ett litet barn som skrapat knäna i asfalten. Jag darrade och skakade och jag försökte hålla andan för att undvika att folk runtomkring mig såg att jag grät. Det var hemskt, men otroligt vackert.