ssarasamuelsson

Igårkväll var allt perfekt. För några minuter, kanske en kvart, var allt precis som jag ville ha det. Den svarta hyllan ovanför sängen var äntligen uppsatt och på den satte jag några foton, min systemkamera och ett brev som handlade om en specifik timme, löv och vargar. En tom plats fanns kvar och det slog mig då att denna plats skulle fyllas med tre av mina zebraprydnader. Tiden mellan stunden jag ställde mig på en stol för att varsamt ta ner zebrorna från översta hyllan i garderoben, där de stått dammiga och bortglömda, till den stunden då jag satt på min nybäddade säng med mackor och en kopp choklad kändes precis som en film. Igen. Det skulle bara vara en tidsfråga innan en theme song skulle börja spelas och jag skulle höra mig själv babbla kloka ord om att börja om, och hitta sig själv. Ni vet, som det alltid är i slutet av filmer. När själva filmen sjungit på sista versen och man kommit fram till meningen med filmen, budskapet. Så kände jag. Allt kändes perfekt.

Nu sitter jag här med en dödande migrän och i huvudet upprepar jag ordet nej, nej, nej, nej, nej. inte igen.. Inte igen. Jag orkar inte. Nej, nej. You will get everything in the end, anyway. Im sorry