7KT GR8 H3LG 4LLT5Å!
Hejhallå! Nu är det så att jag skrev detta långa inlägg för att ladda upp på bilddagboken, men eftersom jag fått med gode mycket av det vi gjort under dessa två dagar i övik, så kan jag ju lika gärna lägga upp det här i bloggen också. :)
Tjugo i 7 gick bussen från Piteå igår. Det var härligt kallt ute, och alla lukter av gräs och natur, allt fågelkvitter och all brist på trafik fick mig att inse att jag verkligen borde spendera mer tid utomhus på morgonen. Jag lastade bagaget, betalade och gick och satte mig med Dolme. Där satt vi, "längst upp, längst fram" och pratade som vanligt. Efter en kort tid gick vi längre bak i bussen, men varför vi gjorde det har jag glömt bort. Där satt då Anton och sov, så vi hälsade glatt på honom när han vaknade. Eller kanske vaknade han av att vi hälsade så väldigt glatt. Så lät det iallafall från honom, haha.
När bussen sedan anlände till Umeå hoppade Maja på, och så fortsatte resan till Övik. Efter sömn, skratt, sång och jag vet inte vad var vi äntligen framme i Övik, där vi mötte upp med Kågge, Erik och Oskar. Dock skiljde vi oss ganska direkt från de fyra guysen, för att på egen hand traska hem till mormor. Där fick vi mat i magen, vila för dagen, och hej hopp i hagen. Haha, nämen vi åt och tog det mest lugnt inför den stora kvällen. En stund efter lunchen blev det kvällskläderna, smink och förberedelser. Därefter bar det iväg till staden.
När vi då steg in i Oskargallerian hade vi ingen aning om vad som skulle hända oss. Det var folk samlade överallt, i alla trappor och vid alla räcken/staket som vätte mot tomrummet mitt i gallerian. Det var mest småflickor, vilket nog skulle kunna förklara dte som skulle ske. JOHAN PALM SKULLE SJUNGA OCH SPELA, AAAHHHH!!! Så ja, vad kunde två spänningssökande, löjliga och allmänt obrydda tjejer, med en vilja att ständigt skämma ut sig, göra? Självklart köa för att få en autograf och en bild. Och komma med lite "du är såååå bra"-kommentarer hit och dit. Missförstå mig inte, jag har ingenting emot honom alls, men det är bara dte att han får så mycket uppmärksamhet för att han är en "idol". Men vet ni vad? Han var astrevlig, verkligen. Jag trodde han skulle ha värsta attityden, säga dom rätta sakerna, och vara så himla cool och superstar, men han ar en vanlig kille. Det kändes nästan lite löjligt att stå och be om en vanlig killes autograf. Han sa också ngnting som gjorde bort honom lite, och han var riktigt angelägen att vi skulle förstå att han ångrade sig. En vanlig kille alltså. Nog pratat om honom! Vi var iallafall väldigt "iiiih aaaaah ooooh" för att göra det till en kul grej. Vi mötte även Johnny och David, så det blev en hel del carlings-tittande då. Dock gick de iväg när vi skulle gå till Johan Palm, haha. ;) Men Dolme hängde kvar, som fotograf och "less kompis som vill gå någon annanstans". Haha! :D
Därefter var det matdags för killarna så vi följde med, just i tid till regnet och haglet. vi åt aldrig med dem, utan sprang sedan ut mitt i spöregnet på en mycket trafikerad väg utan trottoar, endast för att komma till Paradisbadet där våra första killar spenderat dagen. Där fann vi även Piteå gospel! Vad vi gjorde sedan har jag inte riktigt något minne av...
Ja, justja! Vi satte oss i en busskur i väntan på att en buss skulle komma och ta oss till Domsjö, där Anton, Kågge, Erik och Oskar bodde på ett vandrarhem-sort-of-thing. Fast det var dock ett litet hus, och killarna hade iprincip hyrt större delar av huset. Iallafall kändes det som det, för deras place var enormt! Iallafall större än vad jag trodde det skulle vara, haha! Vi gick till pizzerian Pikachu, som låg i samma lilla hus. Jag kände att jag skulel vara lite rebellisk och ta något jag aldrig någonsin tagit förut. Det blev en "Sara" för namnets skull, och för att verkade så god. Det enda som pinsamt nog var annurlunda än en vanlig vesuvio som jag brukar ta, var att på denna "Sara" var det även Kebabkött. Oj så gott! Men stora pizzor, nanting! När vi var mätta och belåtna gick vi några meter för att komma in till deras rum/lägenhet/sak. Där befann vi oss alltså ett tag, och vi tog det lugnt, vi tog det verkligen inte lugnt, och säkert gjorde vi också något emellan lugnt och olugnt. Tiden gick och tillslut tog vi en buss i till hamnen, där vi traskade vidare till Swedbank Arena. Då var det dags. ÄNTLIGEN Michael W Smith! :D
Kvällen där var otrolig. Jag vet inte hur jag annars ska förklara det. Vi träffade folk, väldigt mycket folk faktiskt, som vi kände, och det var asgrymt! Det var förband, och de var ruskigt bra, men inte i närheten av vad Michael var! Man stod upp, man satt ner, man grät, man log, yeeahahahhhhaahh säger jag bara! Och när jag vände mig om en gång, mitt i en låt, åh det var så kul att se! Både gamla, vuxna, tonåringar och barn sjöng med och de allra flesta stod upp. Många sträckte upp händerna också. Åh, det var så kul att se! Och efteråt, vilken himmel. Precis som Kågge sa, "Sara, vad tror du, tror du att det är någon som vill säga oss något?" Alltså det kan inte ha varit en slump att himlen var så otroligt vacker! Orange, och molnig men ändå så klar. Och solskenet! På kvällen! Haha, nejmen det var helt unbelievable. Det togs lite kort och sedan gav vi oss iväg, jag, Maja, Dolme, Anton, Kågge, Oskar och Erik. Vi körde lite "PITE GOSPEL, klappklappklappklappklapp, PITE GOSPEL, klappklappklappklappklapp" för att få Piteå gospel att vinka, och se det gjorde dom. ;) Det roligaste kom dock när vi började sjunga "Alla ni som älskar Jesus klappar nu, KLAPP KLAPP". Då var det bara vi 7 som sjöng/skrek, till en början. Men sedan började några vuxna som gick bakom oss haka på, och när vi då fortsatte med backup från fler folk körde en bil förbi. Han i bilen log så nå fruktansvärt och tutade i takt med oss. Det blev alltså "Alla ni som älskar Jesus klappar nu, TUUUT TUUUT!". Hahaha, helt underbart! :')
Efter en 4-7 kilometers lång promenad i regn och solsken om vartannat, kom vi äntligen fram till deras vandrarhem, där vi då spenderade hela kvällen, hela natten, och större delen av morgonen. Åh, det var så kul! Underbara människor! Vi hann även med att se lite Pistvakt, vilket kändes helt på sin plats. :) När klockan började bli halv 4 kände vi oss tillrckligt ivägen för att börja gå hemåt. Vid den tidpunkten var det nog bara Kågge som helhjärtat ville ha kvar oss, och inte bara sa att vi skulle stanna, bara för att vara artig. :) För artiga var dom! Vi bestämde oss iallafall för att traska hemåt, och härligare väder kunde vi inte be om. Det var precis lagom kyligt, man kände alla dofter av gräs och man kunde riktigt känna att sommaren var i luften. Man kunde även känna doften av gammal skinka, lukten som kommer då man precis öppnat ett paket köttbullar, Piteå, och en liten, liten gnutta citron! xD I left my wife, and for my children I started to mission without a permission. I thought it was right, right, right in the middle of whopsidoo.
Vi kom hem till Gullänget, precis i tid med att fåglarna började kvittra, alltså ungefär vid halv 5-snåret. Vi tassade in i köket för att få i oss en macka var, och sedan var det direkt ner i sängarna.
Morgonen därpå (vilket iochförsig var samma dag, bara 3 timmar senare) frågade Dolme "Alltså kan jag ha det här hela dagen?" eller något sådant, och eftersom jag och maja helt nyvaken såg att Dolme fortfarande hade det hon sov i, på sig, sa vi ungefär "jaaa, alltså.. jo, varför inte? klart du kan det." Sedan kom vi fram till att hon hade pratat i sömnen. :D Så jag sov lite till, och i någon timma efter det degade vi bara. Sedan tog vi varsin dusch, åt underbar och mycket välkommen frukost, packade ihop och gick till busstationen i Övik. Det var ruskigt varmt ute. När vi efter mycket stånkande och klagande kom fram till busstationen, lastade av bagaget under en trappa och sedan gick vi och köpte dricka. Eller jag och Maja köpte dricka, och Dolme tog ut pengar. Hahaha, jag kände mig helt borta, för jag kom lite senare ut ur väntsalen, så Maja och Dolme hade redan börjat gå en bit. När jag då kommit fram till dessa filurer hör jag bara "följ med maja, följ med maja". Alright, tänkte jag. :)
När vi sedan kom tillbaka satt våra dudes där och väntade in samma buss som oss. Vi hoppade på bussen när den kom, vi var tvungen att gå in och ut ur många bussar ju längre upp i sverige vi kom, och vi fick stå ut med en enorm värme eftersom acn inte fungerade. Men det var en bra helg. En riktigt bra helg. :)
Ja, nu är det slut med att skriva om känslor i bloggen. Det kan väldigt väl misstolkas, och när man vill få fram en känsla är det väldigt viktigt att det är rätt budskap som går fram. Och om jag ena dagen skriver att jag vill någonting, och nästa dag skriver att jag inte vill det där, då blir det bara konstigt och svårtolkat. Så nu är det finito, slutstation, of the road. Mina känslor för det där är, i bloggen, på noll just nu. Det finns inget dåligt, och inget bra med det där. Jag är på nollstrecket liksom. Likgiltig. Inte in real life, men i bloggen, och på internet överhuvudtaget. För in real life går mina tankar hullerombuller och jag kan inte fokusera på varken ja eller nej. Så hejdå cyberspace, och hello courage.
Tjugo i 7 gick bussen från Piteå igår. Det var härligt kallt ute, och alla lukter av gräs och natur, allt fågelkvitter och all brist på trafik fick mig att inse att jag verkligen borde spendera mer tid utomhus på morgonen. Jag lastade bagaget, betalade och gick och satte mig med Dolme. Där satt vi, "längst upp, längst fram" och pratade som vanligt. Efter en kort tid gick vi längre bak i bussen, men varför vi gjorde det har jag glömt bort. Där satt då Anton och sov, så vi hälsade glatt på honom när han vaknade. Eller kanske vaknade han av att vi hälsade så väldigt glatt. Så lät det iallafall från honom, haha.
När bussen sedan anlände till Umeå hoppade Maja på, och så fortsatte resan till Övik. Efter sömn, skratt, sång och jag vet inte vad var vi äntligen framme i Övik, där vi mötte upp med Kågge, Erik och Oskar. Dock skiljde vi oss ganska direkt från de fyra guysen, för att på egen hand traska hem till mormor. Där fick vi mat i magen, vila för dagen, och hej hopp i hagen. Haha, nämen vi åt och tog det mest lugnt inför den stora kvällen. En stund efter lunchen blev det kvällskläderna, smink och förberedelser. Därefter bar det iväg till staden.
När vi då steg in i Oskargallerian hade vi ingen aning om vad som skulle hända oss. Det var folk samlade överallt, i alla trappor och vid alla räcken/staket som vätte mot tomrummet mitt i gallerian. Det var mest småflickor, vilket nog skulle kunna förklara dte som skulle ske. JOHAN PALM SKULLE SJUNGA OCH SPELA, AAAHHHH!!! Så ja, vad kunde två spänningssökande, löjliga och allmänt obrydda tjejer, med en vilja att ständigt skämma ut sig, göra? Självklart köa för att få en autograf och en bild. Och komma med lite "du är såååå bra"-kommentarer hit och dit. Missförstå mig inte, jag har ingenting emot honom alls, men det är bara dte att han får så mycket uppmärksamhet för att han är en "idol". Men vet ni vad? Han var astrevlig, verkligen. Jag trodde han skulle ha värsta attityden, säga dom rätta sakerna, och vara så himla cool och superstar, men han ar en vanlig kille. Det kändes nästan lite löjligt att stå och be om en vanlig killes autograf. Han sa också ngnting som gjorde bort honom lite, och han var riktigt angelägen att vi skulle förstå att han ångrade sig. En vanlig kille alltså. Nog pratat om honom! Vi var iallafall väldigt "iiiih aaaaah ooooh" för att göra det till en kul grej. Vi mötte även Johnny och David, så det blev en hel del carlings-tittande då. Dock gick de iväg när vi skulle gå till Johan Palm, haha. ;) Men Dolme hängde kvar, som fotograf och "less kompis som vill gå någon annanstans". Haha! :D
Därefter var det matdags för killarna så vi följde med, just i tid till regnet och haglet. vi åt aldrig med dem, utan sprang sedan ut mitt i spöregnet på en mycket trafikerad väg utan trottoar, endast för att komma till Paradisbadet där våra första killar spenderat dagen. Där fann vi även Piteå gospel! Vad vi gjorde sedan har jag inte riktigt något minne av...
Ja, justja! Vi satte oss i en busskur i väntan på att en buss skulle komma och ta oss till Domsjö, där Anton, Kågge, Erik och Oskar bodde på ett vandrarhem-sort-of-thing. Fast det var dock ett litet hus, och killarna hade iprincip hyrt större delar av huset. Iallafall kändes det som det, för deras place var enormt! Iallafall större än vad jag trodde det skulle vara, haha! Vi gick till pizzerian Pikachu, som låg i samma lilla hus. Jag kände att jag skulel vara lite rebellisk och ta något jag aldrig någonsin tagit förut. Det blev en "Sara" för namnets skull, och för att verkade så god. Det enda som pinsamt nog var annurlunda än en vanlig vesuvio som jag brukar ta, var att på denna "Sara" var det även Kebabkött. Oj så gott! Men stora pizzor, nanting! När vi var mätta och belåtna gick vi några meter för att komma in till deras rum/lägenhet/sak. Där befann vi oss alltså ett tag, och vi tog det lugnt, vi tog det verkligen inte lugnt, och säkert gjorde vi också något emellan lugnt och olugnt. Tiden gick och tillslut tog vi en buss i till hamnen, där vi traskade vidare till Swedbank Arena. Då var det dags. ÄNTLIGEN Michael W Smith! :D
Kvällen där var otrolig. Jag vet inte hur jag annars ska förklara det. Vi träffade folk, väldigt mycket folk faktiskt, som vi kände, och det var asgrymt! Det var förband, och de var ruskigt bra, men inte i närheten av vad Michael var! Man stod upp, man satt ner, man grät, man log, yeeahahahhhhaahh säger jag bara! Och när jag vände mig om en gång, mitt i en låt, åh det var så kul att se! Både gamla, vuxna, tonåringar och barn sjöng med och de allra flesta stod upp. Många sträckte upp händerna också. Åh, det var så kul att se! Och efteråt, vilken himmel. Precis som Kågge sa, "Sara, vad tror du, tror du att det är någon som vill säga oss något?" Alltså det kan inte ha varit en slump att himlen var så otroligt vacker! Orange, och molnig men ändå så klar. Och solskenet! På kvällen! Haha, nejmen det var helt unbelievable. Det togs lite kort och sedan gav vi oss iväg, jag, Maja, Dolme, Anton, Kågge, Oskar och Erik. Vi körde lite "PITE GOSPEL, klappklappklappklappklapp, PITE GOSPEL, klappklappklappklappklapp" för att få Piteå gospel att vinka, och se det gjorde dom. ;) Det roligaste kom dock när vi började sjunga "Alla ni som älskar Jesus klappar nu, KLAPP KLAPP". Då var det bara vi 7 som sjöng/skrek, till en början. Men sedan började några vuxna som gick bakom oss haka på, och när vi då fortsatte med backup från fler folk körde en bil förbi. Han i bilen log så nå fruktansvärt och tutade i takt med oss. Det blev alltså "Alla ni som älskar Jesus klappar nu, TUUUT TUUUT!". Hahaha, helt underbart! :')
Efter en 4-7 kilometers lång promenad i regn och solsken om vartannat, kom vi äntligen fram till deras vandrarhem, där vi då spenderade hela kvällen, hela natten, och större delen av morgonen. Åh, det var så kul! Underbara människor! Vi hann även med att se lite Pistvakt, vilket kändes helt på sin plats. :) När klockan började bli halv 4 kände vi oss tillrckligt ivägen för att börja gå hemåt. Vid den tidpunkten var det nog bara Kågge som helhjärtat ville ha kvar oss, och inte bara sa att vi skulle stanna, bara för att vara artig. :) För artiga var dom! Vi bestämde oss iallafall för att traska hemåt, och härligare väder kunde vi inte be om. Det var precis lagom kyligt, man kände alla dofter av gräs och man kunde riktigt känna att sommaren var i luften. Man kunde även känna doften av gammal skinka, lukten som kommer då man precis öppnat ett paket köttbullar, Piteå, och en liten, liten gnutta citron! xD I left my wife, and for my children I started to mission without a permission. I thought it was right, right, right in the middle of whopsidoo.
Vi kom hem till Gullänget, precis i tid med att fåglarna började kvittra, alltså ungefär vid halv 5-snåret. Vi tassade in i köket för att få i oss en macka var, och sedan var det direkt ner i sängarna.
Morgonen därpå (vilket iochförsig var samma dag, bara 3 timmar senare) frågade Dolme "Alltså kan jag ha det här hela dagen?" eller något sådant, och eftersom jag och maja helt nyvaken såg att Dolme fortfarande hade det hon sov i, på sig, sa vi ungefär "jaaa, alltså.. jo, varför inte? klart du kan det." Sedan kom vi fram till att hon hade pratat i sömnen. :D Så jag sov lite till, och i någon timma efter det degade vi bara. Sedan tog vi varsin dusch, åt underbar och mycket välkommen frukost, packade ihop och gick till busstationen i Övik. Det var ruskigt varmt ute. När vi efter mycket stånkande och klagande kom fram till busstationen, lastade av bagaget under en trappa och sedan gick vi och köpte dricka. Eller jag och Maja köpte dricka, och Dolme tog ut pengar. Hahaha, jag kände mig helt borta, för jag kom lite senare ut ur väntsalen, så Maja och Dolme hade redan börjat gå en bit. När jag då kommit fram till dessa filurer hör jag bara "följ med maja, följ med maja". Alright, tänkte jag. :)
När vi sedan kom tillbaka satt våra dudes där och väntade in samma buss som oss. Vi hoppade på bussen när den kom, vi var tvungen att gå in och ut ur många bussar ju längre upp i sverige vi kom, och vi fick stå ut med en enorm värme eftersom acn inte fungerade. Men det var en bra helg. En riktigt bra helg. :)
Ja, nu är det slut med att skriva om känslor i bloggen. Det kan väldigt väl misstolkas, och när man vill få fram en känsla är det väldigt viktigt att det är rätt budskap som går fram. Och om jag ena dagen skriver att jag vill någonting, och nästa dag skriver att jag inte vill det där, då blir det bara konstigt och svårtolkat. Så nu är det finito, slutstation, of the road. Mina känslor för det där är, i bloggen, på noll just nu. Det finns inget dåligt, och inget bra med det där. Jag är på nollstrecket liksom. Likgiltig. Inte in real life, men i bloggen, och på internet överhuvudtaget. För in real life går mina tankar hullerombuller och jag kan inte fokusera på varken ja eller nej. Så hejdå cyberspace, och hello courage.
Kommentarer
Trackback
