ssarasamuelsson

HAHAHAHA! Jag har just skådat det mest roligaste idag, dock inte liveversionen tyvärr. sommarlistan.blogg.se! Gotta be seen, helt klart. Läs alla texter och utvärderingar och SE FILMERNA FÖR GUDS SKULL. Jag lovar, ni kan inte hålla en min. Förutom möjligtvis en väldigt.. glad och garvande min då. Ni är verkligen grymma! x)

För några timmar sedan stog man och trängdes, och då menar jag trängdes bland alla folk som skulle se Magnus Uggla. Eftersom man varken är ett större fan eller kan några som helst texter så valde jag, Sara och Simon aka de tre essen, att lämna scenen. Mission Impossible, kan jag be om att få tala om. Nog är det lätt att förstå att det är svårt att ta sig fram, men bort från scenen borde väl vara lätt? Efter många knuffningar och närgångnanden, mycket givande och tagande så kom vi tillslut ut ur vimlet. För att göra en lång historia kort. Det jag ville säga var nog att väl hemma kan jag bara öppna fönstret och lyssna till när Uggla sjöng "pärlor åt svin". Och bara dörför måste man ju nästan säga att det fungerade svinbra. Till jag insåg att det var sista låten. Då slog jag igång Lithium på min iPal. Suveränt.

Egentligen var det inte alls meningen att jag skulle gå på pdol ikväll eftersom jag om nio timmar ska befinna mig i blåsmark för att senare fara vidare till mjösjöliden på läger. Orsaken till varför pdol blev av ändå var att Sara och Simon besökte mig precis innan de skulle inträda festivalen. De fck mig att fara trots att jag inte var uppklädd. Jag är glad för båda grejerna eftersom dessa två personer är kungliga och att jag aldrig gillar att klä upp mig. Och klär jag upp mig blir det ändå min egen stil, så vad klagar jag egentligen på?

Det här är nog sista bloggen jag kommer skriva på en hel vecka för som jag sa kommer jag finnas tillgänglig på p-rix i mjösjöliden. Kom och hälsa på på fredag, då blir jag fasen glad! :) So behold, när jag kommer tillbaka kommer jag vara en solbrun, kramsjuk, knopknytande skogsmulle, redo att umgås med folk jag inte träffat. Alltid redo!

Piteå dansar och ler, då allt blir upp och ner.

Nu sitter jag alltså här igen, framför datorn för att skriva några rader om dagen. Tidigare idag kände jag faktiskt att jag hade grymt mycket inspiration, och miljoner saker jag skulle vilja skriva om. Nu vet jag inte riktigt vad jag hade i tankarna just då. Kvällen började på topp. Trots att jag, Maja och David inte hade så mycket att göra så träffade vi alltid nytt folk att umgås med, vilket var bra. När vi träffade Sara och Micke fick vi oss ett antal skratt och vi bestämde oss även för att haka på när Sara och Emelie skulle åka BreakDance . Successss! Inte nog med att den är den mest valuta-för-pengarna-stämplade åkatraktionen i mina ögon, utan vi fick även åka mycket längre än en vanlig åktur. Säkert två åkturer sammanlagt, och det kallas respekt. ;) Nämen ah. Efter några timmar av aktivt letande efter Sara Ö, Frida osv så dalade humöret och intresset för kvällen. Inte på grund av letandet dock. Mentalt försöker jag nu slå mig själv i skallen och bara skrika in vett bakom pannbenet på mig. Mitt mentala jag lyckas inte så bra. Och nu verkar det som att jag är en blandning mellan schkitzofren (?)  och ett tvättäkta psycho. Så är inte fallet. När ungefär halva kvällen gått började jag sakta längta efter sängen, dusch, mjukiskläder, chokladbollar och tv. Och musik. BRA musik. Hela dagen (jag försäkrar dig) har jag verkligen spetsat öronen för att inbilla mig att jag hör ngn låt av antingen toto, paramore, the killers, am osv. Medans andra spetsar colan alltså.

Jag bestämde mig för att skippa Takida idag. Jag ville ju ändå inte stå där mitt i crowden och hoppa som ett fån, som alla andra. Det där strider egentligen mot mina principer eftersom många vet att jag tar varje chans att vara på en konsert eller någonstans där man bara kan rocka loss. Hoppa runt som ett fån, dvs. Lovin it! Men inte idag. Jag orkade inte.

Nej nu ska jag nog ta och koka lite noodles. Det enda som finns hemma, tror jag. Eller rättare sagt; det enda som finns hemma som jag kan tillaga. Jag är dålig på att laga mat. Jag vill ha en kram. Fast inte för att jag inte kan laga mat, för det är jag ganska så medveten om. Den här bloggen didn't turn out the way i thought. Precis som PDOL. Piteå dansar och ler, allt blir fan upp och ner.

På senare tid har jag mest sett den här bloggen som ett tillfälle att skriva av mig, att få öppna mig för mig själv på något sätt. Ett tillfälle att se verkligheten och mina drömmar från andra perspektiv. Jag undrar just hur ni som läser uppfattar allt jag skriver. På ett positivt sätt hoppas jag. Jag kanske rent av använder mig av mina skribentkunskaper just av den anledningen att jag får möjligheten att se, läsa och uppleva mina egna tankar från någon annans ögon. Kanske är det just det jag vill med att skriva. Jag vill nå ut till andra människor och få dem att tänka. Kanske att tänka om. Och vore det inte en bra övning då att själv försöka se hur andra människor uppfattar det jag skriver.

Jag vill verkligen bli journalist, reporter, vadsomhelst som innefattar skrivandet. Ett mål jag har i livet är att skriva en bok. Om den kommer handla om oroväckande men ändå så drömmande tonårsrebeller eller något i stil med Liza Marklunds kriminaldeckare vet jag inte. Så länge boken skänker hopp så blir jag nöjd. Jag vill nämligen förmedla känslan av längtan och strävan efter något bättre. Med det menar jag definitivt inte att varje människa har det dåligt, utan tvärtom. Jag vill visa att vi alla har det bra, hur vi än mår, vad vi än gör, vilken dag på året det än är. Lycka är inte att glömma sorgen. Lycka är att konfrontera sorgen, se rädslan i vitögat, och skratta. Att glädjas åt det man har, inte sörja det man saknar.

Den är även där grunderna finns till varför jag känner att musiken är mitt kall. Att skriva texter, låttexter. Att forma ord till rytmik och melodier. Finns det något bättre? Jo, att uttrycka sig genom sitt verk. Musiken jag skapar, eller kommer att skapa inom en snar framtid, vill jag ska utstråla känslor. Känslor med en mening. Känslor som skänker hopp. Känslor som stärker livslusten. Känslor som ger självinsikt. Jag vill att musiken ska framkalla känslor, som får varje människa att tänka. Att tänka om. Att tänka "wow, shit. Det här är jag, alltså. Jag vill något. Jag har en dröm och jag kan uppnå den! Jag kan! " Får jag folk på fötter, så är jag nöjd. Skitsamma om folk inte ser mig i skvallertidningar, eller om de inte får veta vad jag helst äter till frukost, eller vad jag använder för hårprudukter. You name it. Det spelar ingen roll alls. Jag vill erövra världen anonymt. Jag vill få världen att känna att de kan le åt de allra värsta sakerna, och samtidigt vara tacksamma för ett leende av någon okänd människa på stan. One united world under God. - white lion - when the children cry.

Idag bläddrade jag snabbt igenom en viss persons bilddagbok när mina ögon fastnade på en flicka. Bildtexten var väldigt lång, så jag antog att det var någonting viktigt denne personen hade att säga. Jag fick veta att flickan på bilden kommer från USA och blev nästan fyra år gammal. Hon spenderade mestadels av hennes liv på sjukhus på grund av cancer. Jag vill inte gärna lämna ut vems bilddagbok det var, och inte heller vem flickan var, trots att jag beundrar henne starkt. Jag läste vidare och fick reda på att hon hade börjat prata om änglar, när hennes cancer kommit tillbaka. Hon visste inte själv vad som väntade henne eller ens att hon var så pass sjuk. Under tiden på sjukhuset hade den lilla flickan skaffat sig en låtsaskompis som hon ofta pratade med. En dag när hennes farmor var på besök sade flickan "Ohooh... He went home". Flickans farmor frågade då var han bodde någonstans, och flickan pekade upp. Upp mot himlen.  Flickan hade änglavakt, och Gud vakade över henne. Det sägs att barn bara ser vad som vill se, men jag skulle nog hellre säga att vuxna beter sig så. Barn ser verkligheten, och nu kanske du tänker att det är ologiskt på två stadier. Dels att man inte kan se änglar, och dels att änglar inte ens tillhör verkligheten. I det här fallet skulle kanske vuxna människor, utan den kristna tron, blunda för detta och intala sig själva att det är just en låtsaskompis som flickan bara hittat på. "Liksom alla andra barn i hennes ålder. De har ju sååå mycket fantasi så de vet varken ut eller in", tänker kanske många vuxna. Nåväl, det finns många delade åsikter om hurvida änglavakt existerar eller inte, och diskutioner kan hålla på hur länge som helst. Jag tror däremot att flickan öppnade dig för gubben bland molnen och accepterade sin framtid.

Personen vars bilddagbok jag besökte beskrev i bildtexten hur begåvad och smart hon var hor sin ålder. Att hon ständigt var glad och alltid sprang och ville ha kramar. Han skrev även att det gjorde ont att han inte kommer få träffa henne igen, och att han aldrig kommer få berätta hur mycket hon betyder för honom. Det vet hon redan. Den lilla flickan kanske bara var allmänt glad av sig, men något säger mig att hennes undermedvetna förberedde sig på att cancern skulle komma tillbaka. Den lilla tiden hon hade kvar spenderade hon med nära och kära. Hon passade på att krama alla hon höll av, och underhålla dem med glädje och skratt. Denne person skrev att han ville höra hennes skratt igen. Jag förstår honom. Det är inte lätt att förlora någon man älskar. Speciellt när det är någon som alltid lyser upp varje dag med positiv energi. För ett skratt från ett döende barn kan verkligen vara vackert.

Vad i hela helvetet. Egentligen vill jag inte öppna mig så mycket, men jag måste få ut det här, och om det går lättast i ordform så visst. Jag vet fan inte vad jag vill. Jag vet inte om jag vill eller om jag inte vill. Eller om jag borde vilja, eller om jag kanske vill sen. Vafan. Här ligger jag och exploderar, och det skulle gott kunna vara en scen i en romantisk komedi. Precis innan the girl next door springer ut i regnet för att berätta för mr perfect hur hon känner. Näe, kanske inte.

http://www.youtube.com/watch?v=lkCAaFhYev8&feature=related

Tack! När det för första gången på hela sommarlovet blir bra väder, DÅ ska jag tydligen passa på att bli sjuker. Förkyld, feber, ont i halsen och huvudet. Det fattas bara att jag bryter några ben också. Eller typ får cancer. Jag har till och med så impulsivt köp en pdol-biljett. Det är inte ens några som helst bra artister! Nu har jag alltså betalat mig in till något jag inte har lust till, och jag kan inte ens fara. Bortkastade peningom delux. Eller klart man vill fara för umgängets skull, men dom kunde faktiskt ha dragit till med bättre band. Hellre något bra budgetband, än dyra och dåliga. Om dom är dyra vet jag iochförsig inte, men det skulle inte förvåna mig. Dom är inte dyra i mina ögon. Visst, nog skulle dom säkert vara bra för stunden, enbart pga konsert-känslan. Men för att det ska kunna bli en klockren konsert krävs ju trots allt band man känner att man kan rocka loss till.

Sjuk ja.. Täbk om jag nu missar både pdol och p-rix. Helvete. Okej, särskillt taggad inför p-rix har jag inte varit, men det kommer ändå bli en upplevelse. En möjlighet att träffa nytt folk. Knyta nya kontakter.. och knopar. Min humor tankeverksamhet är fan sjuk också.  Aja, det kommer bli grymt kul ändå! Leva i tält en vecka och göra massa galna grejer. Om jag är frisk dvs.

Fasen vilken sugig blogg. Har uppenbarligen inte humöret med mig. Nu ska jag se om jag lyckas ta mig ut i det vackra vädret! :)

See ya later, dudes.

Klockan nånting över nånting (så väljer jag att säga när mitt minne sviker) tittar Maja, Sara, Lisa och Joakim in genom ytterdörren in till lägenheten för att hämta upp mig. De fick en snabb genomgång av lägenheten och sedan bar det av. Nu skulle vi äntligen bege oss till Umeå, dvs göra något annat än att bara sitta hemma och bli helt hjärntvättade av alla romantska komedier som spelats i dvdn. Fan, vilken mjukis jag är egentligen. Kanske ska jag uppgradera mig till Drama. Äh, skoja bara. Nog är jag en riktig hårding allt. På tal om det så tycker jag att "När lammen tystnar" inte alls är läskig, mer absurd och knasig. Nej, skit samma, det var INTE det jag skulle säga med den här bloggen.

Under bilresan ner till Umeå underhöll vi oss med Sunes Sommarpyssel, vilket var ett litet häfte med olika lekar och dylikt man kan göra i en bil. Så där satt vi, och letade måsar, kossor, glassar, rådjur, husvagnar och lite ett och annat i hopp om att vinna leken. Jag kommer inte ens ihåg vem som vann, så jag antar att vi inte lekte färdigt. :) När vi kom fram gick vi på promenad, som vanligt, och försökte hitta oss fram genom gatorna i Umeå. Carlshöjd för precisera sig. Jag tror det var Carshöjd. Det skulle vara pinsamt och det visade sig att jag var helt fel ute. Fast det händer ju väldigt ofta att jag har fel i såna situationer, så jag skulle inte bli förvånad alls. Vi hyrde en film, åt, såg filmen (romantiskt komedi) och sedan åkte vi till min systers lägenhet där vi skulle sova, Sara och jag. Maja sov i hennes syster Lisas lägenhet, där vi var och såg filmen osv. Iallafall. Efter den stora förvåningen om hur stor och cool lägenhet Johanna och Kalle har, somnade vi sedan i bäddsoffan i deras vardagsrum. Vi delade även täcke, mysigt mysigt! ;D Under den natten vaknade jag väldigt ofta. Först vaknade jag av att jag hade hela täcket och att Sara var utan. Trots att hon sov så sött utan täcke så lade jag halva täcket över henne. Någon timma senare vaknade jag av att hon hade hela täcket så då roffade jag försiktigt åt mig min lilla del. Sharing, dude! Thats what we do. :D

Morgon efter. Vi vaknade, åt frukost, gjorde oss iordning, tittade ut och såg spörenet, grämde oss litegrann, hittade paraplyer på hatthyllan, gick ut till bussen. I busskuren stog vi även och inspekterade grafitti som äkta turister! När vi kom fram till stan mötte vi maja och då började shoppandet komma igång. Underkläder från Åhlens är alltid bra att ha, speciellt om det är rea. Vi hade även i tankarna att köpa varsin vanlig hoodie, en sådan som jag hade på mig den dagen, bara för att dom är så sköna och praktiska. Sara skulle köpa en röd och jag en grön. Ofcourse! :)  Så de tre muskitörerna marcherade till H&M för att handla. Sagt och gjort, nu har vi likadana sköna, vanliga och praktiska hoodies i våra egna färger! I takt med regnet spurtade vi iväg för att hitta musikaffären "Musikanten". Bara för att, liksom. Ett måste för dom som befinner sig i Umeå. Anyway. Efter mycket om och "men!" (dolme fattar) så kom vi till sist till musikanten. Fastän man varit här förut kunde man inte undgå att förundras över storleken på lokalen och det faktum att lokalen fakiskt är överfylld med fantastiska instrument av alla dess slag. Ett helt jävla palats av awesomness. Vi spridde ut oss, bytte instrument, levde livet. Vi var där massor av timmar och minst hälften av dom satt jag bakom trummorna! Fucking unbelievably amazing. "Sinnesorgasm" som dom säger i filmen "40 dagar och 40 nätter", ännu en romantisk komedi, eller nå.

Sång och piano blev det sen. Sara satte sig vid pianot och började klinka på och jag satte mig vid micken. Vi körde låtar som Hallelujah, Lemon Tree, lite Here I Go Again och I Will Survive. Säkert någon fler också. Tillslut kom gubben som äger butiken fram till oss, och vi trodde att han skulle säga till oss att inte spela, men då sade han "Hörrni tjejer, nu får ni faktiskt ta och sjunga lite fler låtar för oss". Vi satt som nå uppstoppade ugglor och var så förvånade man kan bli. Klart vi ville det!!! Han sa att "jag ska bara koppla förstärkarna och allting, så vill vi gärna höra!" Han kopplade även in en grej som jag blev helt såld på. Vocal-nånting hette den, och den kostade 3499 kr. Man tryckte på en knapp och när jag då sjöng i micken blev det stämmor på min egen sångröst. Som att jag sjöng stämma på min egen sång, samtidigt som mig själv alltså. Aja, svinfränt var det! Musik är helt jävla kopiöst underbart. Samtidigt som Sara köpte sin ukulele passade jag på att fråga hajna gubben vad en mick kostade, eftersom jag alltid haft planer på att köpa en. Först tänkte jag att det bara var för att tjäna pengar som han sa "Ja, du får då inte köpa en billig mick" Han fortsatte med: "Du sjunger så fruktansvärt bra så jag tillåter dig inte att ha en billig mick." Lyckligare stund får man leta länge efter.

Vi började prata med gubben och det visade sig att han hade bott i Piteå, rättare sagt i Munksund, så han visste vilka dom flesta familjer i Böle och Norrfjärden var. Grymt kul att höra. Efter ett lååångt samtalande om musik och alla familjer vi alla visste om och dittan och dattan, sade han tillslut "Vet ni, jag måste få visa er en sak". Han tog oss nedför en trappa och det vi tänkte då var "Åh, han ska visa oss lagret, så... spännande.." Lager?! Hell NO! Där nere fann det en scen, dock ganska liten, men den hade orgel, ridåer och en massa massa stolar också. Sedan tog han oss till en INSPELNINGSSTUDIO! Fan vad jag fick magknip alltså. Underbar känsla faktiskt. Och akustiken.. det finns inte ord. Jag sitter seriöst här bakom datorn och letar förbrilt i huvudet efter ett bra ord men det går inte. Jäklar. Fanns det fler rum? Ohh yes. Det fanns fem rum som innehöll trumset (40.000kr!!) och andra instrument, och förstärkare och massa otroliga saker. Tänk, fem trumset, säkert 15 förstärkare, 10 gitarrer, vettefasen alltså. Och inte bara det att det står 6 elektriska trumset och två vanliga i själva butiken, klara att använda när man helst vill. Gubben (Jan-Erik) berättade att om det någongång blir lite för stökigt och ljudligt i butiken, då säger han till personen att han/hon gärna får gå ner i studion och fortsätta. WTF? Älskade gubbe. Och inte nog med det. Under denna musikbutik, utformad av pefektion, döljer sig till och med en skola. Helt amazing. När dom ska spela in någonting, eller använda på scen eller i skolan tar man instrumenten från affären. Så det är i själva verket affären som är lagret, inte tvärtom, som vi trodde.

När rundgången (haha...) var slut fortsatte vi med att musika med trummor, gitarrer, baser, pianon, ukulelen osv, några timmar till. När vi insåg hur hungriga vi vekligen hade hunnit bli begav vi oss till max för att käka. Sen gick vi tillbaka. Om vi ändå ville komma undan spöregnet, vad vore bättre än att få hålla på med musik med tak över huvudet? Vi frågade även om vi kunde få kontakta jan-erik om vi behövde hjälp med något, och visst, vi fick visit-kort. Varsitt. Han påpekade att det vore bra om vi kontaktade honom vad vi än skulle köpa och när vi än skulle köpa något i musikväg, för då kunde han berätta om det var bra kvalitet på det vi skulle köpa, eller om det fanns för samma kvalitet men för bättre pris på en annat ställe osv. Även om vi inte handlade på just musikanten så kunde vi höra av oss. Och en väldigt bra sak; Han känner alla musiklärare i åtminstone Piteå, men typ överallt annars i sverige också. Tummen upp för honom!

Sedan när vi satt och bankade skiten ur trummorna alla tre, så kom det en man och frågade Sara om hon var från Böle. Åter igen satt vi som uppstoppade ugglor och bara glodde. Ja, jo det är jag, svarade då Sara. Mannen slutade prata med Sara för några sekunder och så gav denne mannen Sara hans mobil, helt plötsligt. Efter en stund inser vi att det är Linda, hennes musiklärare som var på tråden. Mannen var alltså hennes man. Fatta vilket roligt sammanträffande! Vi hann tyvärr inte träffa henne eftersom vi fick bråttom iväg att handla middag.

Vi gick in på ICA, tror jag att det var. Vi tog det vi skulle ha, vilket blev en rassel (mellis förut, fördömt att dom bytt namn), en chokladmjölk och en chokladkaka med mörk choklad med smak av mint, mums. Det var alltså det jag köpte. Sara köpte en risifrutti, en chokladmjölk och en likadan chokladkaka fast med annan smak. Smaken hann jag inte notera. Skitsamma. Vi hittade tillslut ut ur affären och sedan gick vi. Och vi gick och gick och gick och gick och gick. Efter att ha ngått hur långt som helst märkte vi då att ingången till ICA låg precis framför oss. Vi hade alltså gått UT ur stan, vandrat RUNT hela stan och sedan kommir IN i stan igen på samma ställe, när vi bara kunde gått ut samma väg som vi gick in. Korkat som en kork på en igenkorkad champagneflaskakork. Fyfan vad ordet kork blev fult nu. När man använder ett ord för mycket så blir ordet jättekonstigt, prova själv! Aja, nu kommer jag på villovägar igen. Jamen vi fick ju motion iallafall, och det var ju bra. Vi hittade sedan till busstaion på Vasaplan och så bar det iväg. Vi gick av på Istidsgatan, som Sara så smart kommit ihåg. Många pluspoäng till sig Sara!  Vi gick och gick i spöregnet och paraplyerna hade hunnit vända sig ut och in många gånger innan vi kom fram. Det var bara det att vi hade kommit fram till fel lägenhetshus. Fuck it. Så vi gick och gick ännu längre tills vi hittade rätt hus. Vi åt, packade och for iväg igen. Denna gången till Universitetssjukhuset. Vid den här tiden hade vi hunnit byta kläder många gånger, vilket var lönsöst eftersom de nya och torra kläderna blev dyblöta på fem röda igen. Så när bussen väl kom till Universitetssjukhuset, kunde man se två stressade tjejer springa ut i spöregnet i endast hotpants-shorts(det enda vi hade som var tort) och en grön och en röd hoodie. Craaazy!


Bussresan hem, spenderat med Sara var något av de härligaste jag gjort på länge. Danke schön Bruds. :)

Jag vet inte hur min hjärna tänker. Ju fler tankeställare jag får desto desto ovettigare blir lösningarna. Jag vill inte tänka framåt, men är livrädd att fastna här. Jag vet inte. Regnet gör det inte bättre. När jag väl lärt mig konsten att bara släppa taget, så vill jag inte. Inte nu. Men fuck, hejn går inte ihop. Jag får vänta och se hur allt går.

Jag är blöt. Det var dagg på moppesitsen när jag skulle fara hem från norrfjärden så jag blev så vackert markerad på rumpan efter den 30 minuter långa färden till piteå. Men nu tog jag på mig varma och bekväma mjukisbyxor, and that feels awesome. För dom som är intresserade.

Jag måste faktiskt dra till med en "vars i hela fridens dagar har sommaren tagit vägen?!" För det är fasen i mig inte några fridens dagar utan sommar. Allt regnar ju bort! Och visst, jag vet att jag älskar regn, men det är ju bara när det kommer lite sådär ibland, för då uppskattar man regnet. Kommer det däremot jävlat hela tiden, blir man ju bara galen. Jag vill UT och göra CRAZY STUFF!

För övrigt har jag, ve och fasa, tappat bort min kamera. Fast min iPod är dock återfunnen igen, vilket är bra förstås. Häromdagen när jag faktiskt inte hade en enda pinal borttappad, måste jag faktiskt bekänna att jag kände mig snudd på tom. Som att något saknades. Fast helt logiskt sett går inte det ihop eftersom ingenting saknades. Ingenting var ju borttappat. Men eftersom min kamera nu är försvunnen kan man väl säga att allt är helt normalt. Tror jag.

Jag ska köpa en mini cooper. Tja!

Jag såg mamma kyssa tomten jag, tänk om våran pappa kommit då. Jag har gömt mig i en vrå, för att titta lite på. Ett konstigt stort paket som någon av oss skulle få, PANG! Jag såg mamma kyssa tomten jag, tänk om våran pappa kommit då. Jag har gömt mig i en vrå, för att titta lite på. Ett konstigt stort paket som någon av oss skulle få, PANG! Jag såg mamma kyssa tomten jag, tänk om våran pappa kommit då. Jag har gömt mig i en vrå, för att titta lite på. Ett konstigt stort paket som någon av oss skulle få, PANG! Jag såg mamma kyssa tomten jag, tänk om våran pappa kommit då. Jag har gömt mig i en vrå, för att titta lite på. Ett konstigt stort paket som någon av oss skulle få, PANG! Jag såg mamma kyssa tomten jag, tänk om våran pappa kommit då. Jag har gömt mig i en vrå, för att titta lite på. Ett konstigt stort paket som någon av oss skulle få, PANG! Jag såg mamma kyssa tomten jag, tänk om våran pappa kommit då. Jag har gömt mig i en vrå, för att titta lite på. Ett konstigt stort paket som någon av oss skulle få, PANG! Jag såg mamma kyssa tomten jag, tänk om våran pappa kommit då. Jag har gömt mig i en vrå, för att titta lite på. Ett konstigt stort paket som någon av oss skulle få, PANG! Jag såg mamma kyssa tomten jag, tänk om våran pappa kommit då. Jag har gömt mig i en vrå, för att titta lite på. Ett konstigt stort paket som någon av oss skulle få, PANG! Jag såg mamma kyssa tomten jag, tänk om våran pappa kommit då. Jag har gömt mig i en vrå, för att titta lite på. Ett konstigt stort paket som någon av oss skulle få, PANG!
Andfådd? ja.
Lycklig? nå så sjukt! :)

---

Nu är det konstant flyttande på gång här hemma. Eller jag vet inte riktigt om jag borde skriva hemma med tanke på att jag borde vänja mig vid tanken att lägenheten kommer vara "hemma" 3 år framåt. Egentligen är det inte så farligt, och hemma nu är trots allt inte så "hemma" eftersom det ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig pga alla flyttkartonger och det faktum att vi knappt har nå i huset alls ens. I mitt rum har jag bara kvar datorn jag använder för att skriva denna blogg, skrivbordet som datorn står på, datastolen jag sitter på, två högtalare, telefonladdare osv. Jag ser det som tre saker allt som allt. Stol, bord, data. Sän jär hä Schluut, som man säger med pite-dialekten.

Jag läääääängtar tills jag får he in alla bilder på datorn. Det känns som att ni när jag inte kan lägga in bilderna, blir dom desto fler. Fan vad skumt.. löddrigt.. dålig humor.

musik.

Tjena. Idag åt jag palt till frukost, som resulterade i Paltschwimen, vilket slutade med att jag i princip gick och lade mig direkt igen. Jag varnar dig, ät aldrig palt det första du gör på morgonen. Iochförsig överdrev jag nu, för ont i magen fick jag inte, men man kan aldrig vara för försiktig med vad man stoppar i sig. :) Tips från coachen, eller nå.

Efter frukosten bar det av till Piteå, "med det stora trädet i mitten". Hahaha, jag kan tala om att jag och maja hade det väldigt trevligt. Efter att ha gått hit och dit i stan utan en minsta tanke på vad vi skulle hitta på, satte vi oss på en parkbänk för att studera människorna som gick förbi. Maja satte igång och läsa alla människors tankar och det var seriöst det roligaste jag varit med om. :D Hon såg en rolig människa, spottade ur sig en kommentar som citerade vad denne person tänkte på. Inte på riktigt givetvis, trots att vi är tankeläsare hon och jag. Jag såg förstås precis vilken person hon menade utan att hon behövde visa, vilket var bra, för vi ville ju inte att alla dessa människor skulle känna sig utpekade..

Egentligen finns det inget mer att berätta idag. Jo förresten. Imorgon drar jag och morsan till Tattoo, fatta vilken spontan-grej det blev. :D Riktigt kul! Hemlis mor och dotter imellan.

Och nu sitter jag här, i tråkighetens timma och googlar meningslösa bilder, fråga inte varför. För jag vet inte. Aja, jag googlade "sommar", och vad kom upp? Jo, Ernst Kirchsteiger! Finns det någon möjlighet att det ens går att vara mer less på honom? Han är med överallt och det är bara pensionerade tanter som sitter i deras gamla soffor, löser korsord samtidigt som de försöker virka grytlappar, som diggar till hans smörprat. Som detta: "Färgen får det att brumma som en liten humla i mitt bröst." Huh?!

Som på sommarjobbet i kiosken på Borgarudden. Där förgyllde hans vackra ansikte många tidningar. "Ernst i Sommartorpet!", "Ernst lagar mat!", "Ernst i sängkammaren!". Jag såg honom på en tidning, tog ur tidningen ur stället och där under var han på en till tidning. En helt annan tidning! Då vände jag på den tidningen, och vad fanns på baksidan? Ernst! Vad fann jag när jag öppnade tidningen? ERNST! omg.

Hey dude, det känns verkligen som att det är dags för en blogg nu. En slags rapport om hur de närmsta dagarna har varit, och det ska vi väl kunna ordna. Igår, efter mycket fixande och trixande, bestämdes det att vi skulle fara till Hammenviken och bada. Det blev jag, sara, sara, sara, maja, simon, martin och david. :) När vi hade varit där tillräckligt  länge för att myggorna skulle börja svärma och precis i tid med att vissa for hem och åt middag osv, bestämde vi även att vi skulle grilla där. Efter att ha vart på OK i öjebyn för att handla det vi skulle ha, började vi äntligen med att elda. Eller ah.. Simon hade sönder tändaren så maja fick laga den, och min och majas kvinnliga brasa gjorde fan susen! Binda och tampong, jäklar vad det brann bra! Väl noterat att vi lärde oss denna makalösa scoutkonst av David. ;) Hursomhelst. Kvällen gick och myggen blev fler. Efter ett tag kom även Johanna, Jens, markus osv och delade eld med oss, trevligt trevligt. :)

Okej, det var Onsdagen. Kom på att jag även var på min bästa sånglektion nånsin, denna onsdag. Den gav grymt mycket! Men skitsamma, tillbaka till idag.. Idag, torsdag alltså, steg jag upp, gjorde mig klar, och for med David till Saras stuga där vi skulle gå ombord på flotten! Eller säger man flytbrygga? Aja, motor hade den iallafall och det var den bästa dagen på länge. Sommarväder så det stinker om det och ja, allting var helt obeskrivligt. Egentligen gjorde vi inget speciellt. Antingen solade vi, badade vi, åt vi, spelade nå kort, eller så pratade vi bara. :) Men allt var så bra ändå. It was freaking awesome, dude. Nåväl, vi gick iland, åt våfflor, väntade in Maja och Micke och så gick kvällen vidare. När Elina kommit for vi en sväng till ut på älven, fan vad härligt. :)

Imorgonkväll är det sedan länge fruktade Saw-maratonet! Egentligen har jag ingen panik, trots att jag ogillar skräckisar väldigt starkt. För jag vet, o fega jag, att jag ändå bara kommer sitta under täcken och skratta. Dont ask.. Sen på lördag är det sedan länge efterlängtade Scrubs-maratonet på 6an! Det blir väl en slags komplettering för hur rädd jag kommer vara fredagnatt. minus + plus = noll. Nej, usch, inge matte. SOMMARLOV!