ssarasamuelsson

Hej hörrni. :) Äntligen har jag tid att skriva. Jag vet att jag varit väldigt dålig på att uppdatera bloggen på sistone så jag tänkte skriva några sista rader innan vi beger oss till örnsköldsvik jag, Dolme, Maja och Jonatan. Skolarbetet den här veckan har varit jobbigt och tröttheten har inte gjort det bättre. Ibland orkar man ingenting, verkligen ingenting. Då är det tur att man går i våran klass, ES1B. Man kan alltid le när man är med dessa underbara människor. Awesome! :)

En sak som har gått så kopiöst dåligt är såklart samhälls. Huvva! Jag, Maja och Adam har tillbringat många timmar med detta evighetsarbete. Hade jag varit uppmärksam på svenskan hade jag till och med vetat vad 'evighetsarbete' heter med ett annat ord som tillhör de gamla grekerna. Men nu var jag inte speciellt uppmärksam. Denna samhällsuppgift, som jag vet att alla musik-ettor och alla dansare hatar, är ideologier. Varje lektion har i princip gått åt till att snacka med Eskil eller vilket folk som nu råkar vara där vi är och "pluggar". Det har även funnits sång, dans, konstgjort gråtande, ritande och framför-eller-allt skratt inbakat i denna uppgift. Igår stannade tre djärva estetare aka aDDmuFF, MajZer och saRssON kvar på skolan efter stängningsdags för att återigen testa tålamodets krafter. De pluggade inte, men de försökte och det var modigt nog! Även idag skulle dessa tre muskitörer samlas för att skriva denna idioti, nej förlåt, ideologi! (Linneas skämt, man kan inte annat än älska hennes humor!) Adam brummade på sin plastraket och jag och Maja gick i sakta takt hem med destination "Saras lägenhet". Vi åt, vi åt, vi lyssnade på metallica, vi åt. Vi lyssnade på metallica, vi åt. Riktigt trevligt. :) Sedan började vi äntligen att skriva våran ideologi! Det gick tufft och efter uppätna äpplen, dissade bananer och många goda glassar blev vi klara! High five på den, hörrni!

Vet ni vad? Britta Spjuts "Stronger" gick på radio! Blev sjukt förvånad. Det värsta är att det fortfarande finns en gnutta nostalgi i den låten och pinsamt som det är så nynnade jag med.  Jag var på sånglektion idag, och fasen vad det är underbart! Jag kommer dit, Caroline frågar hur jag mår och helt plötsligt har det gått en kvart och vi har hunnit med att snacka om musikaler, konserter, öviksresan, killar, allt möjligt. Hon är asgrym!! Jag vill så gärna ha henne i skolan också. Jag skulle vilja ha henne så länge jag lever. Äh, nu ska vi inte tänka så långt, men ändå. :) Och jag vill så gärna berätta en sjukt rolig sak, men jag kan inte! :ö

Iallafall. Här sitter jag, dricker varm choklad och taggar inför örnsköldsviksresan till 90'tals-musik. De måste ha något slags 90'tals-tema på Rix ikväll. Jag tror det är Rix FM iallafall. När jag sitter här och dricker varm choklad börjar jag tänka på när jag var liten. Att sitta framför brasan och dricka varm choklad. Att sitta ute i snön och värma händerna mot chokladtermosen. Att komma in hos farmor och dricka choklad och äta mackor med kaviar. Det är familjen Samuelsson. Pappas del av släkten iallafall. Choklad är det bästa som finns. Man måste tydligen äta 11 kg choklad för att uppnå den behagliga känslan man upplever då man är kär. Nu kan jag berätta om öviksresan.

Jag, dolme, maja och jonatan ska imorgon åka med buss till örnsköldsvik för att hälsa på främst Mathias och Jonatan Risberg. Vi lärde känna dem på Patrullrix och denna helg är då reserverad för Pokemon-maraton. Vissa anser det vara töntigt, vissa anser det vara roligt. Jag anser det vara roligt, speciellt att få träffa Jonatan, Mathias, Uno, Jens och David. Eventuellt blir det även Mange, Edvin, någon som heter Anders och kanske ngn fler också! :D Okej, det blev inte så mycket att berätta om resan. Jag kommer nog framföra vad vi gjort lite mer detaljerat när vi kommit hem.

Jag har bara en sak att säga er läsare.
GO LOOOOSE under lovet, så länge LOOOOSE befinner sig inom måttliga gränser. :)

Varför blir jag så glad varje gång jag får ett sms, och varför hoppas jag alltid att det är från dig? Hate this.

vi gick långt här du och jag
kanske så långt vi kunde gå
kanske fanns ingen ärlig chans för oss
men jag ser det inte så

jag tror jag avlider.

Tjosan! Världens sjukaste sjukling här. Jag tycker att det är på tiden att jag börjar uppdatera mig litegrann i mitt bloggskrivande eftersom mitt intresse för detta halkat waaay out of line. Jag älskar att skriva, men när jag upptäcker att det jag skriver blir så kasst, eller att jag inte får fram det jag vill få fram, då vill jag inte uppdatera. Kanske för eran skull, inte vet jag. Denna dagen var bra. Det började med naturvetenskap, där vi alla roade oss glatt av diabilderna på glasiärer och allt vad det var. Det roligaste var väl antagligen att berättarrösten gick att få ljusare och mörkare. Koncentrationen dalade i takt med att vi började göra pappersloppor och annan slags origami.

Efter den mycket givande no-lektionen var det dags för idrott. Biffiga som vi är var det gymmet som gällde för oss. Efter det boxning och sedan gymmet igen. Vad hände efter en välsmakande måltid av.. äckligt ris och nå köttkladd. Och morötterna smakade skit. 

Resten av dagen tillbringades på musikalen Hair på Phb. Till en början blev det till en besvikelse och man förstod ingenting av handlingen. Det var många låtar och de var skickligt spelade och sjugna, så en eloge för det! På hemvägen sken våra vackra stämmor i sång och "Hej, jag heter Marcus. Jag har skrivit en sång och den är jättelång"-låten värmde stämningen i bussen. Åtminstone dem bakre delen av bussen. I den främre delen av bussen satt däremot tvåorna och treorna och lidsamt bad oss att byta låt. Vad skulle vi då göra? Vi bytte namn! "Hej, jag heter Runar. Jag har skrivit en sång och den är jättelång". Melodi, två ytterligare stämmor, fotstamp (inte fotsvamp, för de som läste fel) och till och med beatbox om jag inte misstar mig.  När vi väl kommit ut ur bussen med ilskna blickar i nackarna fortsatte vi sjunga, men denna gång "Hej, jag heter Olle. Jag har skrivit en sång, och den är -eller- jättelång. Hej, jag heter Olle. Jag har skrivit en sång, och den är -eller- jättelång. Så att säga."

Denna kväll spenderades med Lisa, Margot, Mikael, Rasmus, Pontus, Andy, Fredrik, David och några till. Det var konsert på Krokodil och jag kan säga att det verkligen var full fart. Dock kände jag mig så fruktansvärt kopiöst osocial, men jag skyller på att jag är sjuk. :/ En låts trumintro påminde mig faktiskt om Luftens Hjältar och jag kunde svära att jag i någon låt hörde samma ackordföljd som låten Electric Banana Band av bandet med samma namn. Jag är ganska barnslig...

Ja, nu ska jag gå och sussa kudde. Vi hörs och störs. :) Godnatt!

Idag var ES1b på väldigt dåligt humör. Istället för att sitta och skratta och spela musik i sofforna i ymer, så satt vi bara och.. satt. Ingen orkade någonting alls. Kanske var det det där jävla svenskaprovet som gjorde att vi var så irriterade. Ingen hade någon energi alls, och det var sjukt mycket utstrålning av lesshet i klassen. Trots att våran "Din morsa är fin, min kamera har zoom. Jag är Jonatan Brundin, The Dragonslayer Of Doom"-Jonte kommit tillbaka var alla nere. Inga skämt blev det heller vad jag vet. Jag hade ingen matlust när det var lunchdags heller. Jag hade inte lust till någonting. Suuuug.  Min hals känns som rakblad och skulle jag säga att det är just därför min röst skär sig och är emo, skulle det vara dumt. Så jag säger det inte. Det var ett jättedåligt skämt. Nevermind. 

Nu ska jag kanske på TG för att sätta eld på några korvar och kanske smälta några vita fluffiga saker. Marsmallows heter det ju förresten. Egentligen har jag tvätttid klockan 7 men ja, grillningen kanske går före.

Imorgon är det Hair-musikalen och det sla bli så fruktansvärt roligt. Har längtat hur länge som helst. Förhoppningsvis suddar musikalen bort bårt våra sura miner och fyller oss med tårar i ögonen och branden inom oss. Musik. Musik, musik, musik. Breath for love tomorrow.

ssaraholmdahl.blogg.se - läs!

Som Sara skriver hade vi ett långt samtal om huruvida man ska vara som man vill vara eller som man känner att man är. När jag gick där på JC och såg dessa tröjor satte hjärncellerna igång. Inte de logiska hjärnceller man använder i skolan osv, utan de som frågar "Hur är det nu, vad vill jag?" "Vem är jag, egentligen?"  och "Vem ser andra mig som?". Det är så sjukt svårt att veta. När jag skulle köpa nya gardiner för ett antal månader sen ställdes jag inför frågan vilken färg jag skulle välja. Chockrosa eller limegrön? Vid första intrycket var det chockrosa som dominerade framför min näthinna, men så slog tanken över till "men.. jag borde väl vara grön?".
   Det slutade med att jag valde de limegröna gardinerna och hittills har jag faktiskt trivts ganska så bra. Jag har gröna converse, gröna byxor, gröna gardiner, grön hoodie, gröna solglasögon med grönt glas, en grön skolväska, en grön skidjacka, och tre av mina skor är vita och ljusgröna. Till och med mina joggingskor är vita och ljusgröna. Sara Samuelsson är grön, så är det bara. För mig skriker grönt något härligt och lugnt, det skriker frihet och det skriker uppror. När jag var i full fart med att skriva en kommentar till Dolmes blogginlägg om dessa tankar kom jag fram till en del saker, så jag tänkte även placera kommentaren här.

Åh du är så sjukt bra på att skriva, vet du det? jag menar, vet du verkligen det? Du är jätteduktig och man följer alltihop! Många gånger går jag in på någons blogg, ser en förskräckligt lång blogg, börjar läsa och klickar vidare, för jag orkar inte fortsätta. Din blogg däremot, oj. Och precis, vi tänker exakt likadant! Sen vi pratade det där tvåtimmarssamtalet har jag själv funderat lite och hör och häpna, jag kom fram till samma sak. :) Att man inte är någon speciell. Jag är varken grabbig eller flickig, trots att jag hellre vill framstå som grabbig. Jag är mig själv, jag är Sara Samuelsson. Jag skapar den jag är, vad jag gör och vars jag vill. Och jag vet att du är likadan. :) Vi är likadana. Just nu är jag tårögd, ska jag säga, för jag tänker bara på vars vi kommer hamna. Frihet, egentligen är världen full av frihet. Det är bara människans osäkerhet som skapar murarna runtom dem.

Härlig kväll, tjejer! Tjejkvällen i Harrbäcken var.. intressant för jag var verkligen på topp, eller på top som vi föredrar att säga. Jag var iallafall väldigt glad och skrattig, and god knows why. När Sara Samuelsson äntligen anlände till Maja Nilsson hade Tove Granberg redan kommit dit. Efter en stund skuttade Sara Zoinks Danielsson upp för trappan och snabbt därefter knackade Sara Dolme Holmdahl och Agnes Kjellman på dörren. Sist men absolut inte minst kom Malin Andersson intrippandes till Majas rum och därmed var kvällens huvudpersoner samlade.

Vi gjorde en god fruktsallad och klyftiga som Dolme och Maja är så tycktes det vara väldigt roande att när Dolme hunnit cutta upp 3 bananer och ett äpple hade stackars jag bara hunnit med ett ynka litet äpple. Som försvar säger jag att det berodde på alla mina skrattattacker. Men för övrigt är jag ganska sölig av mig..Efter många tappra försök att få igång den skadade sk. (skivan) beslutade maja i all hast att hämta en annan duvd (DVD-spelare) och vips så var The New Guy igång. Citat som "Whoo's tha BIAATCH nooow?" och "Tigerclaaaaws" användes flitigt av oss under kvällen. När filmen slutat och vi njutit klart av Play That Funky Music var det dags för Alias, som tillslut blev något i stil med charader. Vid närmare eftertanke omvandlades leken till tvärtom mot hur den egentligen ska lekas."Förklara ord, endast genom att prata, inga gester eller rörelser" blev till "Förklara ungefär rätt ord med hjälp av pinsamma, förvirrande och idiotiska gester och rörelser and NO SPEAKING"

Efter det, hemska tanke, var det dags för Excorsisten! För mig och Agge var det ganska lugnt eftersom vi höll oss till våra trogna filtar och kuddar. De andra skrek och svor lite hit och dit och som vanligt är det väldigt underhållande att se en hel bunt av förvridna och förskräckta ansiktsuttryck. Fast egentligen är jag sjukt feg, eller egentlign och egentligen, det är ganska officiellt att jag är feg. I skräckfilmssammanhang iallafall. Med mobilen i högsta hugg satt jag där och knapprade så att sms-tummen glödde. Mina trogna skräckfilmshatare Daniel, Frida och Jeff var roliga att smsa med. Självklart har vi Gurkan också, men han tycker bara att skräckfilmer är tråkiga. Simon, Jonatan, Linnea W och Medli var också sjukt uppskattade sms-kompisar! :)

Kvällen började sakta ta slut och när klockan avr över midnatt var det bara jag, Maja och Malin kvar. Vi började rota i Majas gamla skivor och genast började nortalgin att flöda. Alltifrån S Club 7 till Electric Banana Band dunkades högt i högtalarna. Ja, man får lov att vara lite fjantig ibland, bara man håller sig på rätt nivå. När en låt av Bubbles spelades och vi skamset kom ihåg att vi uppträdde till den i 2an någon gång, tyckte vi att spola-knappen var alldeles rätt. Men som sagt, EBB för the wind! xD

Rubriken? Hmm, ett av mina idiotiska utlåtanden med påföljande asgarv.

Jag har kommit på en sak idag. Jag har helt slutat lyssna på Death Cab For Cutie. Det där bandet med "gamla gubbar" som för mig var helt otroliga. Deras fantastiska och udda texter, de makalösa melodierna som fastnar på hjärnan, vars har allt tagit vägen? Om jag var på dåligt humör eller om jag bara ville få mig ett rus för kvällen, vad var svaret? Death Cab! När jag sitter här och försöker komma på någon Death Cab-låt så är det bara The Killers-låtar som dyker upp bakom pannbenet. Givetvis är det av samma anledning som jag gillar båda dessa band, men de är ändå inte lika varandra. Death Cab har något... abstrakt i deras musik. En x-faktor eller nå. Bara Ben Gibbards säkra sätt att omvandla känslor till tankar, tankar till ord, och ord till melodier och gitarrriff, öppnar hela sinnet alltså. Det får en att tänka så himla mycket större. Helt sanslöst att jag glömt bort dem. Och Lasse Winnerbäck, samma där.. Honom har jag också kommit ifrån. Musiken som gett mig mest styrka, förutom Paramore, dom har gått upp i rök. Allt har brunnit ut. Och med det säger jag då "Let The Flames Begin". ;)

Något annat jag saknar är när familjen premunererade på Kalle Anka-tidningar. Det var inte själva leksaken som var det roliga. Det slutade faktiskt oftast med att maja ville ha leksaken och att jag gav den till henne. ;) Nej, det var själva spänningen som var det roliga. Väntan på att Kalle-tidningen skulle komma med posten, tävlan om vem som hinner läsa den först, irritationen när någon annan i familjen hinner roffa åt sig den först och otåligheten när den som läser den tar sån förskräcklig tid på sig att läsa den. När man tillslut slängde sig på sängen för att äntligen få läsa tidningen själv, då njöt man. Och Deckar-gåtan, oj vad lätt det var att lista ut, och det kändes så bra! Att sitta utomhus och läsa Kalle, att ligga ute på en filt på gräset under sommarens varmaste dagar och läsa Kalle, att mysa framför brasan på vintern med en Kalle-tidning i ena handen och en kopp varm choklad i den andra. Jag saknar allt det där. Fuck ...jag tror jag saknar huset.

Gårdagen var bra. Den var faktiskt väldigt bra! Tio över åtta hade vi matteprov och optimist som jag är trodde jag att jag skulle faila (...). A-delen var knepig, men ju fler tal jag räknade desto bättre verkade det gå. Jag blir då godkänd iallafall. :) Gympan därefter var väldigt rolig, och roliga syner av uppspärrade och förskräckta ögon blev det av alla pingisbollar studsandes runt överallt. Konditionstestet gick väldigt bra. Nästa vecka är det skridskor och jag tycker att det är utomordentligt att ingen i klassen spelar hockey eller något sådant, för det betyder att vi allihopa kommer dratta på rumpan och göra bort oss i mängder. Helt okej, med andra ord.

Jag måste också meddela att samhällslektionen aldrig bjudit på så mycket skratt som denna dag. Alltihopa började med Majas loppa. Ni vet, en sådär pappersgrej med färger. Ja, ni vet. Efter att ha offrat mig som försökskanin och fått mig en rolig uppgift, tog jag emot den med glädje. Jag skulle skriva "Du är bra" på en lapp och he i någons skåp, men min vänliga sinnesstämning gjorde att jag ville skriva ytterligare några lappar för att sedan dela ut i fler skåp. Hoppas folken blir glada. :) Hursomhelst, jag och Adam började direkt att skruva upp vårat kreativitetstänkande. Pysselhörnan skulle man kanske kunna kalla det. Nej, men vi ritade väldigt fina teckningar iallafall.

Saken är den att när vi var i full fart med att rita båtar, vatten, flaggor och sjömän kom självklart Olle förbi utan att vi märkte det. Han såg undrande på våra konstverk och frågade sarkastiskt hur det gick med arbetet. Snabbt som ögat började vi bortförklara oss om att våran ideologi skulle vara som en båt! En kapten som styr det mesta, sjömän som ser till att allt (samhället) fungerar som det ska och självklart fick vi ju inte glömma det stora, öppna havet som symboliserade att man har hela världen framför sig, och att man har tillgång till alla möjligheter som kan tänkas finnas. Med stora gester och armrörelser pladdrade vi i mun på varandra och tillslut bryter Olle vårat muntliga "hela havet stormar" genom att imponerat fråga "Jasåja, så ni har läst boken?" "Ehm, vilken bok..?" "Boken som heter Forum, ni vet, där har dom beskrivit samhället som ett fartyg, med kapten, båten, sjömännen" och blablabla. Sen ryker han till med ett "Bra jobbat". SAVED! Länge leve improvisation! :)

När skolan slutat och jag och Maja i långsam takt begav oss hemåt, tycktes vi höra något glatt och skuttande bakom oss, och vad kunde det vara om inte Jeff och Malin? Så vi tog följe till Ramus, och sedan iväg till Kvartersbageriet för att fika. Det var verkligen trevligt. :D Jag har varit och fikat där ganska mycket på senaste tiden. Jag tycker att det är så mysig stämning där, och det är perfekt för att bara sitta ner och läsa en bok. Själva grejen med det strider i princip mot mina principer, efterssom jag aldrig tar det lugnt och definitivt aldrig läser en bok. Konstigt egentligen, eftersom jag har märkt att jag älskar att läsa. Om det är en bra bok förståss, annars orkar jag aldrig läsa klart.

Anyway. Efter det goda fikat och ett jeansinhandlande tillhörande JeFFner drog jag hemåt. När jag så stilla satt på datorn och trodde att jag hade tråkigast i världen kom den glada nyheten. Frida skulle komma och hälsa på! :D Det är inte ofta man träffar henne, men nu jäklar är det dags. Så kvällen spenderades med den trots allt kära familjen. Och vilken film passar bättre till mig just nu än School of Rock? Ja, säkert många, men jag kände att det var god tid för en sådan film. Och för att avsluta denna något förvirrade blogg citetar jag Jack Black:

You're never to young to rock, and you're never to old to be young. - True , so true.

Den här dagen var väldigt ovärd. Kanske vaknade jag på fel sida, jag vet inte. Dock ska man absolut inte underskatta kraften av en kram, för en enda kram kan göra mycket med en vissen själ. :) Vi har matteprov imorgon, vilken jag fick reda på idag, så vem vet hur det kommer att sluta. Jag tycker också att det är så typiskt att när man behöver choklad som mest, då har oboyen tagit slut. Min vanliga otur, i guess.

När jag har smutsiga mjukiskläder, när mitt hår är ovårdat, när mitt smink är utkladdat eller när jag är osminkad, när jag har mörka ringar under ögonen, när du ser varje skavank och alla fel, när du ser min värsta sida, skulle du då säga att du älskar mig? Sablar, vad jag vill skriva en bok..


http://www.youtube.com/watch?v=4lFXy5bIiSA - Låten är helt.. mig. Jag vet inte hur eller varför. Men allt klarnar upp i huvudet när jag lyssnar på den. Det är en sån låt man bara vill sjunga ute i spöregnet, i det varmaste solsken, i den kämpigaste blåsten, för den ger liv. :) 

I am unwritten, can't read my mind, I'm undefined
I'm just beginning, the pen's in my hand, ending unplanned

Staring at the blank page before you
Open up the dirty window
Let the sun illuminate the words that you can not find
Reaching for something in the distance
So close you can almost taste it
Release your inhibitions

Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is where your book begins
The rest is still unwritten

I break tradition, sometimes my tries, are outside the lines
We've been conditioned to not make mistakes, but I can't live that way

Staring at the blank page before you
Open up the dirty window
Let the sun illuminate the words that you can not find
Reaching for something in the distance
So close you can almost taste it
Release your inhibitions

Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is where your book begins
The rest is still unwritten

Staring at the blank page before you
Open up the dirty window
Let the sun illuminate the words that you can not find
Reaching for something in the distance
So close you can almost taste it
Release your inhibitions

Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is where your book begins

Feel the rain on your skin
No one else can feel it for you
Only you can let it in
No one else, no one else
Can speak the words on your lips
Drench yourself in words unspoken
Live your life with arms wide open
Today is where your book begins
The rest is still unwritten
The rest is still unwritten
The rest is still unwritten

---

Och så självklart lite Hayley Williams.

En sak slog mig precis i pannbenet. Jag heter Sara. Eller javisst, självklart, det vet alla som känner mig. Men jag menar.. jag är en Sara. Jag har varit en Sara i hela mitt liv. I mitt fall har namnet Sara alltid beskrivit en söt, aktiv, rar och artig flicka, om man ska ta det ordagrant. Jag var den som aldrig gjorde en fluga förnär, jag försökte så gott jag kunde i skolan och jag hade alltid lätt att skaffa nya kontakter. Givetvis, jag var blyg. Jag var Sara som alltid höll morsan i handen när vi skulle till något nytt ställe eller träffa nytt folk. När jag väl lärt känna tex barnet i fråga så var jag den glada, den skrattande Saran. Den positiva Saran. Jag var rosa, chockartat chockrosa. Och blå, och röd. Och grön, gul, lila, orange. Jag undrar vars prinsessan i mig försvann. Jag måste erkänna att jag ofta föraktar färgen rosa. Allför ofta. När jag däremot ser min perfekta rosa, då jäklar är jag barn igen. Nuförtiden känner jag mig så grååå, svaaaart, gråååååsvaaaaart, trååååkig. Men så fort jag ser något färgglatt, så sprudlar adrenalinet. Eller näe, men ja, jag blir nostalgisk iallafall. Jag vill komma in i en sån period igen. Det skulle vara kul! En rosa perid. För om man tänker efter så har jag förändrats gode mycket. Från en naturligt platinablond prinsessa till en indierocker som färgar håret i alla möjliga färger stup i kvarten. Skulle man däremot blanda dessa stilar skulle man få det jag stör mig på allra, allra mest. Rosa rockare, med glitterdödskallar och texter på det u-ringade linnet som säger "Rock'n'roll forevah" och så några rosa hjärtan. Gärna med lite Hello Kitty också. Ungefär som Avril Lavigne har blivit nu. Huvva.

Ojdå, nu kom jag långt ifrån ämnet. Jag tänkte bara berätta att i och med denna microsekund-långa tanken om att jag heter Sara och att jag är en Sara så fladdrade en hel del av mitt Sariga liv förbi och jag kom fram till att jag aldrig ska byta namn.  ;) Nejmen fy. Varför låter allt så bra i huvudet men låter patetiskt när det väl är nerskrivet?
Snart stänger jag ner bloggen.. eller?

---

 
När jag ändå är inne på Avril..




Det här är den äkta Avril.
Nog skulle jag hellre se äkta ut, skriva och sjunga/spela
mina egna låtar som förövrigt är bättre än man tror,
och vara mindre känd..



än att vara.. såhär. Jag menar VARS GICK DET SNETT?
Hon sjunger om att hon snor pojkvänner och att hon blir så HOT.
Man kan ju, hrm, undra vad som hände på vägen..

Egentligen borde jag inte klaga, men just nu känner jag att jag inte hinner med någonting alls. Alla läxor kommer på en gång, och vi har många prov på ingång. Är det såhär det är att gå estet? Jag vet bara inte om jag är riktigt redo än. Redo att kasta mig in i "vuxenlivet" och jobba, jobba, jobba. Jag orkar inte jobba. Jag kan inte koncentrera mig och allt jag gör blir bara fel. Jag kommer inte heller någon vart i boken som ska vara utläst och tillhörande recension ska vara skriven till imorgon. Det enda man längtar till är tjejkvällen hos maja på lördag och 'klassfesten' om någon/några månad/månader. Svenska, Engelska, Matte, Samhälls, Sång, Gitarr, ja, det är det jag kommer på nu. Jag måste verkligen få någon slags grund i mitt liv. Jag kan inte fortsätta såhär.

Jag saknar dig, farfar. <3 Väldigt mycket! jävlapissshjhjkshdlfjldjsjfds

Jag tror aldrig, ALDRIG att någon lärare fått mig att känna mig så hemsk, så liten och så dålig på att sjunga. Jag blir så fruktansvärt arg så jag smäller snart AV!!! Snälla, låt mig skrika, skrika, skrika. Under den lektionen hade jag gott kunnat skita i rösten och growlat min väg ut, för det gav ju fan ingenting! Här är jag beredd att ge mitt liv åt sången och jag sjunger varje dag nu, men när hon sa idag att jag måste, måste, MÅSTE öva så kände jag bara för att spotta henne i ansiktet, men det skulle jag aldrig göra. Jag blev så besviken. Både på henne och på mig. Fan.

Skolan går skit just nu.

Jag behöver Carrie Underwood, en riktig sångerska.

Blåsten dånar utanför fönstret och om man anstränger sig kan man höra ett diskant smatter emot rutan. Fönstret har blivit randigt utav regnet och hon får en liten lust att gå utomhus. Bara känslan av vinden i sitt hår och regndropparna sakta fukta hennes hud gör henne svag och stark på samma gång. 'Det har hunnit bli mörkt vid den här tiden', tänker hon. Hon associerar till början av årets höst, då träd och buskar sprakade i alla möjliga färger. Klargrönt, oranget, mörkgrönt, ljusrött, brandgult och i bästa fall inpå purpurrött. Hon suckar djupt och försöker förneka att hösten endast numera bjuder på brunskalor och grå moln.
   Hon blickar ut över sitt rum och ser drivor av smutsiga kläder blandade med nytvättade. När ska hon få sitt liv på rätt köl igen? Hon har inte lagt så mycket som en tanke åt det på senaste tiden. Tiden har mest gått åt till att försköna sitt liv och vara tacksam för det hon har och sådant hon åstadkommit. Åminstone vill hon intala sig det. Många timmar har hon bränt på att gräma sig över sådant hon borde ha förändrat medan hon kunde, sådant hon vill göra men inte har möjlighet till, och sådant hon absolut helst skulle undvika men som hon gör för att hon måste.
   Hon slår på teven och hoppas att det finns någon vettigt att se på. Det är någon film på TV3 och det enda som gör att hon inte lägger sig ner, tittar på filmen och slappnar av är den eviga känslan av stress, att man har bråttom med någonting. Just nu är det en bok hon måste hinna läsa ut. Hon måste även skriva en utvärdering om boken inom några dagar. Hon suckar igen och slänger huvudet mot kudden. Hur ska hon någonsin uppnå sin dröm om att bli toppjournalist i London, när hon håller på på det här viset? Hon vill bara skrika ut all ångest, all stress, allt ansvar. Hon hatar ansvar. Hade hon fått välja hade hon utan tvekan sovit en vecka. Inte bara för att 'ta det lugnt' utan mest för att verkligen få slappna av. Inte att vakna klockan elva en lördagsmorgon för att ligga kvar till klockan tolv, utan att vakna fullt utvilad vid sju-tiden och känna att man har hela dagen framför sig.
   Plötsligt vibrerar hennes mobiltelefon och med ett vaknar hon ur psykosen igen. Hon måste ha somnat, för filmen har snart gått en timma. Hon vänder sig på mage och försöker få en fattning om vad filmen handlar om. Det enda hon ser är ljudlösa bilexplosioner och folkmassor som i panik springer som små livrädda möss, alltihop utan ett ljud. Hon orkade inte lyssna, det var därför hon stängde av ljudet vid första början. Hon borde verkligen plugga. Hon fumlar efter fjärrkontrollen i hopp om att ha förståndet så pass i skick att hon väljer läroboken istället för media.
   Teveskärmen blixtrar till och rummet förblir bäcksvart. Hon somnar till det stimulerande ljudet av regn och oväder. (c)

Igår gick jag och lade mig relativt tidigt, om man jämför med vilka tider jag annars brukar hålla. Jag somnade väl lite efter tolvslaget, skulle jag tro. Jag måste ha sovit länge och gott för jag drömde en svinlång dröm. Om jag sammanfattar den handlade den om att några ville få med mig på stans största fest. Jag gick tvivlande med på förslaget men kände allt eftersom timmarna gick att det var fel. Fel, fel, fel. Samvetet satte igång och det ger mig en väldig klarhet även här i verkliga livet om vissa saker, men det ska jag inte gå in på. :) Egentligen var det inte det jag skulle berätta. Under nattens långa timmar drömde jag att jag drömde, hur jag nu ska förklara det. Nu har jag säkert redan snackat in mig i något jag inte kommer kunna förklara alls. Hm. Hursomhelst, imorse vaknade jag väl vid 7 och jag har en tendens att inte kunna somna om om jag vaknar tidigt. Eller givetvis, handlar det om att somna om en vanlig skoldag när mobilen redan ringt 147 gånger, då kan jag somna om. Men inte på helger. Denna morgon somnade jag om innan jag ens hunnit lägga huvudet på kudden. Flera gånger om! Och fyfasen vilken dålig blogg det här blev. xD Hejdå.


Jo förresten. Jag trodde aldrig jag skulle kunna bli less på Queen, men ve och fasa, det har jag! Eller rättare sagt, jag försöker förbrilt ta en paus för att inte bli less. Jag talade strikt om för mor och far min att om vi kommer fortsätta dunka Queen överallt, 24/7 så kommer dom att bli utnötta. Så imorse när jag förberedde min riktiga, ordentliga frukost sade jag åt pappa att jag satte på musik. "Bara om det är Queen" löd hans svar. Hrm, eller så inte, tänkte jag, och satte i Melissa Horn i cdspelaren.

Hej snubbar och snubbinnor! Idag är jag på ett väldans skrivhumör. Eller så inbillar jag mig bara att jag är det, men det är väl bra hur som helst antar jag. :)

Gårdagen var fantastiskt rolig. KRIK-dagen gjorde min dag, så att säga. KRIK står för Kristen Idrottskontakt, så då har vi det förklarat. Morgonen blev lite stressig men ungefär halv 10 satt jag, Maja, Dolme och Simon i bilen som var på väg mot älvsbyn. Och självklart pappa då också, som körde oss. Väl i älvsbyn mötte vi Tove, Jacke, David, Anton, Rebecka osv. Efter att alla checkat in var det dagt för bibelstudie, och fördomsfull som jag är i det här fallet så tror jag att många tycker att bibelstudie låter som världens tråkigaste grej, och visst, det var tråkigare än det brukar men det var inte tråkigt för det. Krånglar jag till det? Haha, antagligen. Det blev faktiskt föga intressant allteftersom, om man säger så. Bibelstudien denna dag innebar sång, musikande, predikan och lite information om dagen.

Efter bibelstudien blev det lunch, och efter det var det dags för aktiviteter, som i vårat fall blev volleyboll och en massa lekar som baoutaboll och.. äh en hel massa lekar. :) Så där var jag, med min förskräckliga träningsvärk från dagen före, och spelade volleyboll och sprang runt som en tok i ca 4 timmar. Och de sägs ju att den värsta träningsvärken kommer dagen efter så.. inte bra tajmat. Inte bra tajmat alls. "Ledarna" var två killar som i logiken var några år äldre men i sinnet lika barnsliga som oss. ;) Simon hette den ena och Olle hette den andra, och varför jag säger det här är bara för att konstatera att det faktiskt finns bra Olle'ar. :) Jag höll på att skriva Ollar men jag var rädd att det skulle misstolkas.

Hursomhelst, jag klarade mig lindrigt och efter en lång varm dusch bestämde vi oss för att möta de andra. Eftersom vi var i olika omklädningsrum var man ju klar och kom ut olika tider. blahablaha. De hade tydligen gått, så när vi ringde skulle de navigera oss genom älvsbyn till ica, där de befann sig. Jag fick prata med många innan vi bestämde att de skulle möta oss vid kioskpiraten. Oj, vad man blev godissugen! De mötte oss, och nu var det Jacke och Ida som tog tätet, sedan Simon, och efter honom traskade David, Anton och Petter. Så efter våran tripp till ica..vad gjorde vi då? Justja, då var det middag. Som förståeligt satt vi kvar sist i matsalen och pratade, skrattade, åt pepparkakor i drivor. Jag vill ha jul. :)

Då var det tid för kvällsgudstjänst och jag trodde helt ärligt att jag skulle dö av tristess, men då kom en predikant vid namn Johan Holmgren, tror jag. Han var så glad! :D Och han smittade av sig av glädjen också, men trots honom så funderade vi på att gå och fara hem, eftersom KRIK-dagen praktiskt taget var slut. Jag kan säga, tur att vi inte gjorde det. Lovsångsteamet började försiktigt, väldigt försiktigt. Alla satt, sjöng knappt och låtarna var lugna och "psalm-iga", eller vad man säger. Huvva. Sen äntligen började det bli lite drag i musiken, texten fanns på väggen tack vare en projektor och några ungdomar ställde sig upp och jag hakade glatt på. Så härligt! Pansionärer är tråkiga.

Däremot började jag och maja sakna Patrullriks så fruktansvärt. :/ Som en hel jäkla konsert, fullt med folk som hoppar och sjunger/skriker med. Allt inför den coola snubben gud. :) Men vecka 44 ska ju jag, dolme, maja och jonatan dra oss till örnsköldsvik för att träffa några patrullrix'are. :) Yippie!

Hrm, okej. Tack för det rasieriutbrottet. Nu ska jag väl sammanfatta dagen som jag borde. Klockan 8.10 började naturkunskapen och villiga som vi är så skulle vi tillbringa lektionen bland mossar och träd. Morgonen gick ut på att spatsera till Strömlida för att få en liten vink om hurvida lövskog, mossa och ängar förhåller dig till solenergi, näring och vatten.. tror jag, jag lyssnade inte så noga. :)

När vi väl blivit pigga och glada av skogspromenaden kände vi dock att vi gjort våran dagsträning. Lektionen efter var idrott, och jag känner hur ironin flödar, nu när jag tänker tillbaka på det. Det började med innebandy och det var mycket roligare än det brukar. Det kan förståss bero på vilka man spelade med och vilka man spelade mot och att det var därför det var kul. Vi kör på det. Givetvis sprang vi oss utmattade och "lol"-en sprutade. Vissa fattar. När vi helt ärligt trodde att lektionen lidit mot sitt slut får vi i uppgift att komma på två stationer var till cirkelträningen. Det var så fruktansvärt kul, men så fruktansvärt jobbigt tillslut! Det kändes så jäkla bra att ha gett hundra procent och jag tror faktiskt aldrig jag gett mer på någon gympalektion i hela mitt liv. Det kändes awesome! För ES1B vändar dock en förskräcklig träningsvärk i ben och axlar.

Efter 70 minuters återhämtning beståendes av fiskpudding, potatismos och någon form av skinksås var det dags för svenska. Jag skulle precis skriva att jag inte kommer ihåg vad vi gjorde, men plötsligt slog det mig att vi läste! :) Sedan var det samhälls och stolt triumferar jag med mitt mvg i kommunikation. :D Triumferar kanske dock är fel ordval. Jag är bara i ett litet chocktillstånd, så att säga..

När skoldagen äntligen tog slut bar det av hemåt för mig och Majsan. Vi åt, såg på vänner, diskuterade varför man väljer att droga modeller för att förstora pupillerna när man bara kan göra det i photoshop, you know. Vanligt stuff. Sånt man inte förstår sig på helt enkelt. När jag åter hade lägenheten för mig själv, och maja befann sig i en bil mot norrfjärden, somnade jag framför tvn. Jag älska att sova. Ändå har jag sömnproblem för att jag aldrig sover. Anyway. När klockan var cirka 17.10 vaknade jag lungt och lade inte en tanke åt att jag skulle vara hos Dolme inom sisådär 50 minuter. När ytterligare 10 minuter bränts fick jag tillbaka förståndet och insåg att jag aldrig skulle hinna äta innan jag skulle fara. Varför jag berättar detta vet jag inte. Så jag skippar det. :) Jag åt iallafall.

Denna kväll skulle nämligen jag, Dolme, Maja, Simon och Tove sitta klistrade framför television-apparaten. Camp Rock gick på Disney Channel. Det visade sig att jag hade för stora förväntningar, för jag blev bara negativt överraskad. Därför ska jag inte prata så mycket om det. Jag borde plugga. Och läsa, fasen. Jag ska ha läst ut boken om en halv vecka. Hoppas jag hinner. :)

Ja, det var min dag det. Hur har ni haft det?

Hur kan jag vara så jävla störd?! Jag fattar inte hur jag kan sitta här och skriva låt efter låt och tro att du kommer höra dem. Gitarrackord, trumkomp, hela kittet! Jävla film som ska skapa en jävla förvirring. Jag vet att jag ska sluta svära, men det går fan inte. Inte eller nu!

Jävla stoneface, jag förmår mig ju inte ens att le!! Vad är det med mig? Mina bloggar är så jävla trista nuförtiden. Jag har fan inget intressant att skriva. Förut hade jag jävlat de klurigaste liknelserna och formuleringarna, men nu har jag.. detta! Varför spelar det ens så jävla stor roll?

Håller jag på att tappa greppet? Vad har hänt med mig som gör att mitt kreativa tänkande plötsligt försvunnit? Alla smarta formuleringar och alla avancerade ord som jag använde i mina tidigare bloggar, vars är dom? Och varför har jag inte lika intressanta saker att berätta? Eller visst, jag har jätteroliga saker att berätta, men sättet jag berättar dem på har på något sätt vissnat. Är det för att jag inte har tiden att slappna av och tänka till? Var det på grund av sommarlovet som alla mina sinnen plöstligt stärktes? Varför känns det som att jag alltid förmår mig att spotta ur mig roliga adjektiv nu, när de kom naturligt förut?

Var är mina ord?

Jag tror jag går in på lite djupare shit direkt. Sen en tid har det kännt som att min tunga är förlamad. Jag har ingen vidare lust att komma på saker att säga, eller att prata överhuvudtaget. Eller så kanske det bara är jag som svamlar. Jag har faktiskt känns mig ganska.. nej. inte tom kanske, men lite sisådär apatisk. Förrän idag. Jag älskar, älskar, älskar våran klass. Jag kan inte beskriva känslan av att bara vara en del av någonting, någonting man är stolt över. För det är jag verkligen. Jag har aldrig varit med om en klass som varit så barnslig, humoristisk, glad, omtänksam och uppmärksam. Man trivs av att gå i ES1B. Det känns riktigt att man är någon, att man finns och syns.

Idag hände nämligen en samling överväldigande grejer. Först och främst följde jag maja till trumlektionen för att instruera mitt trumkomp till en låt. Det lät precis som jag tänkte mig att det skulle låta! Och maja, vad du än säger, du klarade det galant! :D jag älskar musik! En annan sak som hände var på Kultur och Idéhistorialektionen. Jag, maja, nils, adam och jeff fick i uppgift att förbereda en redovisning om filosofen Aristotelles. Det blev en hel blandning av inlevelserika sagostunds-praterier som innefattade att Aristotelles "DÖÖÖR". Vi har väldigt många internskämt i klassen. Vi hann även med att göra svampbob och hans alla vänner till stora filosofer. Plankton blev som förstått Platon, och efter det ändrades rollerna glatt mellan Patrik, herr Krabba och Svampbob om vem som skulle representera vilken filosof.

Det största skrattet kom däremot av detta:

Nils: Sara, spela du. Här, ta mitt plektrum!
Sara: Nej, men inte kan jag..
Massa babbel.
Nils: Jag dubbar dig härmed till estetare i faderns.. nej! I.. I Jockes, i Mickes och i ohederliga Annikas namn. Jag dubbar dig här till estetare av strömbackaskolan. Ställ dig upp estetare, och ta din.. ehm.. haha, ostämda gitarr! Hahahaha!  (massa garv)

Jojustja. Jag, Dolme, Maja, Linnea, Lisa, Linn och Margot bestämde oss för att äta på Maxim på lunchen. Sagt och gjort, vi gick dit, beställde, insåg att vi plötsligt hade fruktansvärt bråttom, väntade i stor stress på att maten skulle komma, åt som galningar, kröjmade över hur ont i magen vi skulle få, skyndade tillbaka till skolan, kom lite försent och pang. Nä, inget pang, men vi skulle spela Hotel California. :D Jag fick sjunga, och trots att vi inte värmde upp nå gick det ändå bra med tanke på den höga tonarten. :)

Nu ska jag nog sova. Jag ska sluta svära också. :) Godnatt!