ssarasamuelsson

Yesyesyesyesyesyes! Samhällsprovet i Statsskick är avklarat och jag är nöjd med vad jag presterade. Hoppas jag får över vg-gränsen iallafall. Men g är ju bättre än ig, men får jag bara g blir jag faktiskt lite besviken på mig själv. Skolan går väl bra, och vi har fått veta vad vi ligger på för betyg såhär innan sommaren, i vissa ämnen. Jag vet inte om jag någonsin kännt såhär men jag är faktiakt taggad på att plugga, nu efter mitt superrace med hyperplugg inför samhällsprovet. Vi har ett samhällsprov kvar, internationella relationer, som jag verkligen vill få bra betyg i. Jag har, om jag ska vara ärlig, inte pluggat alls så mycket på det, och det är knappt att jag ens vet vad vi håller på med, men som sagt känner jag den där taggen. Får väl läsa mig in på vad vi gör, med andra ord. Sen har vi ju dikthäftet i svenska som ska vara klart idag eller imorgon, så det lär jag sitta med ikväll. Eftersom jag gillar poesi och sådant ser jag fram emot det. Garanterat lite av plugg-taggen som spökar där också. Sen har vi nk, där vi i grupper ska ha redovosning om valfritt ämne, och jag tror det kommer gå jättebra. Allt känns så bra!!! :D I skolan, kompisar. Ja, precis allt känns ju inte riktigt helt okej, men jag ska inte skriva om sånt i bloggen, justja, så var det, ja.
    Idag ska jag till tandläkaren, och det blir ingen tandställning idag, vilket känns väldigt skönt trots allt. :) Var inte mentalt förberedd helt enkelt. Aja, nu ska jag och pappa åka till folktandvården. C YA!  


Rubriken är en fras som jag hörde någon av mina grannar säga i trapphuset igår. Jag hörde inte själva sammanhanget, men det var lite roligt. Vet inte om jag hade velat veta sammanhanget heller.

Hejhallå! Nu är det så att jag skrev detta långa inlägg för att ladda upp på bilddagboken, men eftersom jag fått med gode mycket av det vi gjort under dessa två dagar i övik, så kan jag ju lika gärna lägga upp det här i bloggen också. :)

   Tjugo i 7 gick bussen från Piteå igår. Det var härligt kallt ute, och alla lukter av gräs och natur, allt fågelkvitter och all brist på trafik fick mig att inse att jag verkligen borde spendera mer tid utomhus på morgonen. Jag lastade bagaget, betalade och gick och satte mig med Dolme. Där satt vi, "längst upp, längst fram" och pratade som vanligt. Efter en kort tid gick vi längre bak i bussen, men varför vi gjorde det har jag glömt bort. Där satt då Anton och sov, så vi hälsade glatt på honom när han vaknade. Eller kanske vaknade han av att vi hälsade så väldigt glatt. Så lät det iallafall från honom, haha. 
   När bussen sedan anlände till Umeå hoppade Maja på, och så fortsatte resan till Övik. Efter sömn, skratt, sång och jag vet inte vad var vi äntligen framme i Övik, där vi mötte upp med Kågge, Erik och Oskar. Dock skiljde vi oss ganska direkt från de fyra guysen, för att på egen hand traska hem till mormor. Där fick vi mat i magen, vila för dagen, och hej hopp i hagen. Haha, nämen vi åt och tog det mest lugnt inför den stora kvällen. En stund efter lunchen blev det kvällskläderna, smink och förberedelser. Därefter bar det iväg till staden. 
   När vi då steg in i Oskargallerian hade vi ingen aning om vad som skulle hända oss. Det var folk samlade överallt, i alla trappor och vid alla räcken/staket som vätte mot tomrummet mitt i gallerian. Det var mest småflickor, vilket nog skulle kunna förklara dte som skulle ske. JOHAN PALM SKULLE SJUNGA OCH SPELA, AAAHHHH!!! Så ja, vad kunde två spänningssökande, löjliga och allmänt obrydda tjejer, med en vilja att ständigt skämma ut sig, göra? Självklart köa för att få en autograf och en bild. Och komma med lite "du är såååå bra"-kommentarer hit och dit. Missförstå mig inte, jag har ingenting emot honom alls, men det är bara dte att han får så mycket uppmärksamhet för att han är en "idol". Men vet ni vad? Han var astrevlig, verkligen. Jag trodde han skulle ha värsta attityden, säga dom rätta sakerna, och vara så himla cool och superstar, men han ar en vanlig kille. Det kändes nästan lite löjligt att stå och be om en vanlig killes autograf. Han sa också ngnting som gjorde bort honom lite, och han var riktigt angelägen att vi skulle förstå att han ångrade sig. En vanlig kille alltså. Nog pratat om honom! Vi var iallafall väldigt "iiiih aaaaah ooooh" för att göra det till en kul grej. Vi mötte även Johnny och David, så det blev en hel del carlings-tittande då. Dock gick de iväg när vi skulle gå till Johan Palm, haha. ;) Men Dolme hängde kvar, som fotograf och "less kompis som vill gå någon annanstans". Haha! :D 
  Därefter var det matdags för killarna så vi följde med, just i tid till regnet och haglet. vi åt aldrig med dem, utan sprang sedan ut mitt i spöregnet på en mycket trafikerad väg utan trottoar, endast för att komma till Paradisbadet där våra första killar spenderat dagen. Där fann vi även Piteå gospel! Vad vi gjorde sedan har jag inte riktigt något minne av...
   Ja, justja! Vi satte oss i en busskur i väntan på att en buss skulle komma och ta oss till Domsjö, där Anton, Kågge, Erik och Oskar bodde på ett vandrarhem-sort-of-thing. Fast det var dock ett litet hus, och killarna hade iprincip hyrt större delar av huset. Iallafall kändes det som det, för deras place var enormt! Iallafall större än vad jag trodde det skulle vara, haha! Vi gick till pizzerian Pikachu, som låg i samma lilla hus. Jag kände att jag skulel vara lite rebellisk och ta något jag aldrig någonsin tagit förut. Det blev en "Sara" för namnets skull, och för att verkade så god. Det enda som pinsamt nog var annurlunda än en vanlig vesuvio som jag brukar ta, var att på denna "Sara" var det även Kebabkött. Oj så gott! Men stora pizzor, nanting! När vi var mätta och belåtna gick vi några meter för att komma in till deras rum/lägenhet/sak. Där befann vi oss alltså ett tag, och vi tog det lugnt, vi tog det verkligen inte lugnt, och säkert gjorde vi också något emellan lugnt och olugnt. Tiden gick och tillslut tog vi en buss i till hamnen, där vi traskade vidare till Swedbank Arena. Då var det dags. ÄNTLIGEN Michael W Smith! :D
   Kvällen där var otrolig. Jag vet inte hur jag annars ska förklara det. Vi träffade folk, väldigt mycket folk faktiskt, som vi kände, och det var asgrymt! Det var förband, och de var ruskigt bra, men inte i närheten av vad Michael var! Man stod upp, man satt ner, man grät, man log, yeeahahahhhhaahh säger jag bara! Och när jag vände mig om en gång, mitt i en låt, åh det var så kul att se! Både gamla, vuxna, tonåringar och barn sjöng med och de allra flesta stod upp. Många sträckte upp händerna också. Åh, det var så kul att se! Och efteråt, vilken himmel. Precis som Kågge sa, "Sara, vad tror du, tror du att det är någon som vill säga oss något?" Alltså det kan inte ha varit en slump att himlen var så otroligt vacker! Orange, och molnig men ändå så klar. Och solskenet! På kvällen! Haha, nejmen det var helt unbelievable. Det togs lite kort och sedan gav vi oss iväg, jag, Maja, Dolme, Anton, Kågge, Oskar och Erik. Vi körde lite "PITE GOSPEL, klappklappklappklappklapp, PITE GOSPEL, klappklappklappklappklapp" för att få Piteå gospel att vinka, och se det gjorde dom. ;) Det roligaste kom dock när vi började sjunga "Alla ni som älskar Jesus klappar nu, KLAPP KLAPP". Då var det bara vi 7 som sjöng/skrek, till en början. Men sedan började några vuxna som gick bakom oss haka på, och när vi då fortsatte med backup från fler folk körde en bil förbi. Han i bilen log så nå fruktansvärt och tutade i takt med oss. Det blev alltså "Alla ni som älskar Jesus klappar nu, TUUUT TUUUT!". Hahaha, helt underbart! :')
   Efter en 4-7 kilometers lång promenad i regn och solsken om vartannat, kom vi äntligen fram till deras vandrarhem, där vi då spenderade hela kvällen, hela natten, och större delen av morgonen. Åh, det var så kul! Underbara människor! Vi hann även med att se lite Pistvakt, vilket kändes helt på sin plats. :) När klockan började bli halv 4 kände vi oss tillrckligt ivägen för att börja gå hemåt. Vid den tidpunkten var det nog bara Kågge som helhjärtat ville ha kvar oss, och inte bara sa att vi skulle stanna, bara för att vara artig. :) För artiga var dom! Vi bestämde oss iallafall för att traska hemåt, och härligare väder kunde vi inte be om. Det var precis lagom kyligt, man kände alla dofter av gräs och man kunde riktigt känna att sommaren var i luften. Man kunde även känna doften av gammal skinka, lukten som kommer då man precis öppnat ett paket köttbullar, Piteå, och en liten, liten gnutta citron! xD I left my wife, and for my children I started to mission without a permission. I thought it was right, right, right in the middle of whopsidoo.
Vi kom hem till Gullänget, precis i tid med att fåglarna började kvittra, alltså ungefär vid halv 5-snåret. Vi tassade in i köket för att få i oss en macka var, och sedan var det direkt ner i sängarna.
   Morgonen därpå (vilket iochförsig var samma dag, bara 3 timmar senare) frågade Dolme "Alltså kan jag ha det här hela dagen?" eller något sådant, och eftersom jag och maja helt nyvaken såg att Dolme fortfarande hade det hon sov i, på sig, sa vi ungefär "jaaa, alltså.. jo, varför inte? klart du kan det." Sedan kom vi fram till att hon hade pratat i sömnen. :D Så jag sov lite till, och i någon timma efter det degade vi bara. Sedan tog vi varsin dusch, åt underbar och mycket välkommen frukost, packade ihop och gick till busstationen i Övik. Det var ruskigt varmt ute. När vi efter mycket stånkande och klagande kom fram till busstationen, lastade av bagaget under en trappa och sedan gick vi och köpte dricka. Eller jag och Maja köpte dricka, och Dolme tog ut pengar. Hahaha, jag kände mig helt borta, för jag kom lite senare ut ur väntsalen, så Maja och Dolme hade redan börjat gå en bit. När jag då kommit fram till dessa filurer hör jag bara "följ med maja, följ med maja". Alright, tänkte jag. :)
   När vi sedan kom tillbaka satt våra dudes där och väntade in samma buss som oss. Vi hoppade på bussen när den kom, vi var tvungen att gå in och ut ur många bussar ju längre upp i sverige vi kom, och vi fick stå ut med en enorm värme eftersom acn inte fungerade. Men det var en bra helg. En riktigt bra helg. :)


Ja, nu är det slut med att skriva om känslor i bloggen. Det kan väldigt väl misstolkas, och när man vill få fram en känsla är det väldigt viktigt att det är rätt budskap som går fram. Och om jag ena dagen skriver att jag vill någonting, och nästa dag skriver att jag inte vill det där, då blir det bara konstigt och svårtolkat. Så nu är det finito, slutstation, of the road. Mina känslor för det där är, i bloggen, på noll just nu. Det finns inget dåligt, och inget bra med det där. Jag är på nollstrecket liksom. Likgiltig. Inte in real life, men i bloggen, och på internet överhuvudtaget. För in real life går mina tankar hullerombuller och jag kan inte fokusera på varken ja eller nej. Så hejdå cyberspace, och hello courage.

Rock n' Roll! Grillningen igårkväll var helnajs, verkligen. Jag tror inte jag skrattat så mycket på länge. Eller jo, det kanske jag har, men jag vill mest påpeka att jag skrattade väldigt mycket, utan att skryta, liksom. För det vill jag absolut inte göra. Skryta alltså. Hrm. Det hela började med att jag till slut tog mig till ica där några av mina kära vänner var och handlade dricka, marschmallows, korv och jag vet inte riktigt vad. Själv hade jag tagit med mig korvbollar (YEY :D), en filt, en radio, ved, en kniv, en grillpinne, mariekex, marschmallows och garanterat något annat också. När vi efter ett bra tag av traskande kom fram till våran grillplats vid norrstand, och där parkerade vi oss. :) Då, scout som jag är, skulle jag styla lite och klyva vedträna endast med hjälp av en kniv och ett annat vedträ, men sekunden efter kom jacke och berättade att man inte fick använda kniv på allmän plats, eftersom vi var i stan. Haha. Sedan tog han kniven själv och började klyva. Jag tror nog att han själv ville styla litegrann. Han lyckades då i varje fall, för han var mycket duktigare än mig, haha! xD
   Filten lades ut, folk satte sig bekvämt och elden sattes igång. Låt, mig säga såhär. En kväll med underbart folk, lekar, marschmallowsgrillning, marschmallowskastning, korvbollar, shuett boullawr, brist på bestick, chokladsås, en bortsprungen Johan, träningsmaskiner, sång, prat, film, osv osv osv, utgör en väldigt bra kväll. Nu, mina kära vänner ska jag berätta om något roligt.

Det är såhär, att Johan Eriksson tog Simons cykel och cyklade iväg en stund. Vi som satt vid grillen tänkte inte så mycket på det, men efter en stund insåg jag att den där stunden hade hunnit bli väldigt lång, och jag började unda vars han hade tagit vägen. Ingen visste vars han var, så vi väntade lite till. Sedan skickade jag iväg ett sms där jag skrev "Haha, vars är du?! xD". Svaret jag fick var då "Vilse;-(". Hahaha, det gav oss alla ett gott skratt. :) Då spurtade även Jacke iväg för att hämta honom. Detta blogg blev sjukt konstigt skriven, kan jag säga. Jonas sov hos mig också. Det var trevligt. :)

Idag har jag varit med Jonas, sjungit Queen och varit en
sväng till hamnen med Dolme. Oj, så underbart det var. <3
Nu ska jag äta någonting. Jag längtar till helgen. :))))))))
Sen ska jag ringa mormor och plugga. Peace out. :)

Det är någonting med tidlös musik som jag bara älskar. Låtar som egentligen kanske inte verkar ha något sammahang alls, med texter som när man hör dem bara tycker att det är en massa ord ihopstoppade till melodi för att fylla ut, liksom. Det bästa med sådan musik är att man alltid hittar nya betydelser och nya budskap som låten förmedlar. Första gången man hör denna låt lyssnar man mest på helheten och eventuellt dömer om den är bra eller inte. Sedan kanske man lyssnar på texten och relaterar till pojk- eller flickvännen, eller kärlek i allmänhet. Tredje gången man lyssnar kanske man relaterar till vänskap, och kanske får man texten som tidigare speglat värme och kärlek att spegla besvikenhet och förundran. Mix and Match, you know. Och eftersom känslor ibland är det svåraste man kan förmedla är det väldigt bra att musik finns. Iallafall så att man själv kan ta hjälp av musik och förstå vad man känner.

Hur kommer jag någosin kunna leva utan dig? Det har ju gått bra hittills, och anledningen till det har varit en blandning mellan att bara slappna av och att verkligen spänna varenda hjärncell för att bestämma sig för att inte vända tillbaka. Det gör ont, det gör det verkligen. Ibland kommer det orklösa suckar när jag får sms av dig, speciellt när det är såna där sms. Men ibland blir jag bara glad när jag får ett sms av dig. För du vet oftast precis vad du ska skriva. Men det går inte. Jag kan ju inte på fullaste allvar tro att det kan vara något. Speciellt när jag vet att vi blivit så olika. Jag hatar när du håller på sådär. So I'm letting go. Fast jag kommer ju vända tillbaka ändå, fast jag inte tror någonting.

Det är konstigt hur Sanna Nielsens låt "Empty Room" fortfarande ger mig känslor som denna. När den började spela på radion tänkte jag "Men nej, snälla, inte DEN. Så oerhört dålig. Nu stänger jag av." Men när jag väl lyssnat igenom halva låten insåg jag att just den låten relaterade mycket till förra året. Då röstade jag på den låten i melodifestivalen. Eller det kanske var ännu längre sen den var med. Jag kommer inte ihåg. Anyway, sedan sjöng jag sen på sånglektion med Carro. Sen flyttade vi. Empty Room. Okej, den där låten hade waaay to much feelings to share. Now, slut på deppandet. Någon gång ska jag läsa igenom hela min blogg, och jösses vad sugen jag blev på att spela brännboll helt plötsligt. :)
Oh, damn, nu är jag sen! Måste kila, hejdå! :)

Jag måste blogga. Jag bara måste blgga. Dom där tiderna kommer jag nog sent glömma, och snart är det dessa tider igen. Sommartiderna. Det får mig att vemodigt men skrattretande att tänka på den där dagen. Oj, så hemsk dag. Inte hemsk rakt igenom, men pinsam. Haha, jag ville bara därifrån. Men är det något jag vet så är det att aldrig ångra stunder som fick en att le. Just då log jag inte, men nu ler jag ganska ofta åt det. Sommartider, hejhej, sommartider. Haha, shit vad man gick igenom. Jag hoppas att vi fortfarande känner varandra, för något av det värsta som finns är att förlora en kompis. Men någonting är i vägen, helt enkelt. Men jag vet bara inte vad än.
   För som den där dagen/kvällen. (Jag kommer inte ihåg om det var p dagen eller kvällen, men mörkt var det iallafall, haha.) Då gick allt så himla bra. Att snacka med varandra, inget konstigt alls. Att titta på varandra, no prob. Det är sådana tider som får mig att le. Sedan börjar man bara fundera och ifrågasätta sig själv vad man hade kunnat göra bättre. Men eftersom jag hellre ler än grämer mig, gör det tyvärr att jag aldrig tar itu med saken. Jag saknar ju dig, kanske inte på sättet du skulle tro dock. Eller vad vet jag vad du tror. Jag vet inte ens vad jag själv tror.

Allena var jag,
han kom allena;
förbi min bana
hans bana ledde,
han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte. -
Du obekante,
du välbekante!
En dag försvinner
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blev hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljuva stunden.

ehm.. aha. dikthäfte i svenskan, kui-prov imorgon, samhällsprov, ett till samhällsprov, mattenationella(?), engelska, myyyycket. :(

Jag ber om ursäkt. Bilden man fick av min resa till Umeå blev inte bra. Självklart hade jag det jättebra där. Jag har skrivit litegrann på bilddagboken vad vi gjort de olika dagarna, så jag hänvisar er gärna dit (ssarasamuelsson.bilddagboken.se) om ni vill veta mer. :)
   Och just nu inser jag att jag inte kommer hinna skriva något om helgen, eftersom det jag har att berätta kommer bli ganska långt trots allt. Och jag har inte ännu ätit frukost, så jag ska väl skynda ner några mackor och en kopp te i magen och sedan dra iväg till skolan, där vi ska se på estetmusikarna i 2an och estetbildarna i 2an som kommer framföra en teater för oss. Yeah, Harry Potter och köttsoppan! Så efter skoldagen kommer jag giva er en lycklig sagohistoria om helgen med mina två prinsesssystrar, deras prinsar, mycket kul, och strålande sol på vårat lägenhetsslott där i Umeå. :)

Adios!

uppdatering.

Hej igen! Nu är skoldagen avklarad, middagen är äten, och jag har precis kommit hem från en vända på stan. Kände bara att jag behövde en hel del frisk luft så det passade ju utmärkt. På stan hände det inget vidare speciellt. Det var lite folk men solen strålade och det gjorde dessa30 minuters promenad helt underbart härlig. Sommaren är verkligen på gång, dudes. :) Och tyvärr måste jag meddela att jag inte heller denna gång har någon tid att berätta om helgen, för om jag sitter här mycket längre kommer mor min att så rönne, i promise. Det är så att ett samhällsprov is coming up, och jag prioriterar datorn alldeles för mycket. That makes me precis som varje annan tonåring, antar jag. Okej, pluggtime, hejdå! :D


-

Det här kommer nog gå bra ändå. Tack. :)

Det känns god tid för en blogg just nu. Ja, hejhej, jag har väl tillbringat helgen i Umeå med systrarna och det har varit helt okej. Kände mig dock smått ivägen då de verkligen försökte se till att jag hade kul och så. Jag verkligen haft mycket att tänka på, och det har då i sin tur gjort att mitt beteende blivit "trött", "tyst" och "osocial". Förlåt för det, älskade systrar. :/
   Och tankarna då.. ja, vad kan man säga om dem? Denna helg har jag gått igenom en hel del. Negativa just at the moment, men relativt positiva i det långa loppet, och redan här känner jag att jag skriver på ett så deppigt sätt att till och med plastblommor vissnar. Jaja, haha. 
    Vet ni, jag skrev ett avsevärt långt blogginlägg här, men jag insåg då att det enda sättet att få någon lösning på detta dilemma är att sluta älta det, och följa det som känns rätt. Okej, nu behövs inga krångliga ord eller snitsiga formuleringar. Det finns två olika avstånd. Geografiskt och mentalt. Mer än så behöver jag egentligen inte säga. Men förhoppningsvis slutar detta med att båda avstånden övergår till en person. Även om det gör så ont att jag bara vill grina. Fastän jag inte vill inse det så växer avståndet mer och mer, och jag tror inte det kommer sluta växa heller. Och det gör att någonting annat växer på annat håll. Förhoppningsvis något mer positivt. Fan vad osäkert det här blev. Vilken jävla chansning..

Idag har jag befunnit mig i två olika psykoser; en negativ och en positiv. Under den positiva psykosen befann jag mig i en jazz-harmoni-session utan dess like. Vi hade ensamble och jag har aldrig innan varit speciellt inne i jazz, och aldrig heller känt den där makalösa känslan som alla jazzmusiker pratar om. När man då stod där, med micken i handen, och bara tog in alla ljud kändes det helt oförklarigt, och minst sagt obegripligt. Linus gick lös på pianot, Jeff på basen, Linnea E kom med några trumfills när hon kände för det, och Linnea WB satt där och log ikapp med mig. Hon ville inte improvisera på gitarr men hon var glad ändå. :) När vi var klara kom vi fram till att alla kände den där konstiga känslan av.. lugn, spänning och coolhet. Nämen jag vet inte, det var helt enkelt skithärligt! Som Linnea E sa, "man flöt som bara in i det man gjorde". Jag tror iallafall hon sa något sådant, och ja, det stämde ju. :)
   Den andra, negativa, psykosen var ju mindre trevlig. Den vill jag inte skriva om, haha. Tripping into ol' days. Jag for hem efter ensamblen, och när jag kom hem gick jag och lade mig direkt. Då var klockan ungefär halv 2. När jag vaknade för en stund sen sade mamma att jag somnade innan jag hann lägga huvudet på kudden. Men så säger ju föräldrar, haha. :) Jag tror jag bara måste vila ett tag, men mamma tror att jag har feber. Jag hoppas hon har fel. Fast jag har mycket hellre feber än ont i halsen just nu.

Solen skiner, det är lugnt i lägenheten och pappa går runt och sjunger "Jag har inga kompisar, bara massa lodisar". Hoppas mitt humör stiger under dagen, haha. Mamma och pappa hade nämligen ett föredrag om vad som är bra musik och vad som inte är bra musik. Nu är jag arg, nu är mamma arg. Nu ska jag gå.

Haha, jag ska nog inte skriva så långa inlägg. Ingen orkar ju ändå läsa dom. x) Kan väl bara säga att rubriken är en fråga som jag ställt mig själv ganska ofta. Får väl ungefär samma svar som det filmen speglar. :D Gud välsigne dig! :)

Här får ni då en video, skapad av väldigt good friends of mine. :)

Det är någonting med sommaren som får en att damma av bloggintresset igen. Trots att fingrarna är vita och stelfrusna av en två mils moppefärd känner man ändå att man helst av allt bara vill gå lös på tangentbordet. Det finns mycket som snurrar i mit huvud just nu. Gamla saker, nya saker, saker som aldrig kommer få någon speciell tidsstämpel. Det finns alltför mycket att tänka på. Jag tror jag ska ta mig en tekopp och en macka.
   Det blev en tallrik med gröt istället. Haha! Anyway. Natten till idag sov Margot här, pga av att hon och jag ofrivilligt hörde fakta om the grudge och dylikt under grillkvällen hos Jeff. Och eftersom hon sover i egen lägenhet som hon släcker ner helt varje kväll, erbjöd jag henne att sova över hos mig. För jag hade en nattlampa som jag kunde dela med mig av! :D
   Vi vaknade, Margot och jag, vid halv 6 och jag försökte tyst smyga ut för att säga hejdå till mamma och pappa. De skulle nämligen tillbringa dagen, från morgon till sena kvällen, i Kalix eftersom mamma skulle operera benet. Hon berättade innan att hon troligtvis skulle måsta ligga ner i en vecka, och självklart ta ledigt för jobbet då. Jag blev skitskraj och orolig. Jag önskade dom lycka till, kramade dom och så var det hejdå. Då gick jag och lade mig igen och så sov jag och Margot till ungefär halv 11. Då gick vi upp, gjorde varma mackor med ost, kaviar och korv, och till drack vi oboy. Man kunde dock ha skippat korven i varma mackorna. När jag sa det till Margot svarade hon överraskat "Det var förvånande!" Haha! x) Vi såg på pokemon aswell! :D
   När Margot begett sig hemmåt med destination tvättstuga, passade jag på att sitta lite vid datorn. Klockan gick. Klockan gick lite till. Plötsligt var klockan kring kvart i 3 och eftersom jag väntade mina föräldrars hemkomst vid 8 på kvällen eller något liknande blev jag mäkta förvånad. Mamma gick på benen, vilket var min första stora förvåning. Jag frågade hur hon mådde och hur det hade gått, och hon svarade glatt men utmattat att "jo, det gick jättebra, och det gör nästan inte ont alls. Jag trodde det skulle göra mycket ondare." Då blev jag lyckig!
   Sedan vet jag inte riktigt vad jag gjorde med dagen, för hipp som happ var klockan vid 5 och jag satt ännu i pyjamas. Oäten, ofixad och oplanerad. "No prob", tänkte jag. Det blev allt lite prob. Först hittade jag ingen mössa, sen sittade jag inte min nyckel, sen blev jag sen, sen startade inte moppen, när moppen väl startade hade jag ingen bensin, när jag hunnit fara en bra bit på väg till norrfjärden kommer jag på att jag glömt försäkringspapprena som jag var tvungen ha med mig, så då ringde jag mamma och berättade det så hon visste om det, och då skulle hon ringa pappa så jag fick vänta på att hon skulle ringa upp och när hon väl ringde upp var det lugnt.
  ÄNTLIGEN bar det av, den sista biten till fjörn, där maja, stina, dolme, david och jacke redan bosatt sig. Elden var i gång, sittunderlagen var utsatta (haha, stackars sittunderlag.. ha.. ha..) och fiskespöna användes väl. Moppas var där, och sällskapet var YIPPIIEIEE!!! Sedan joinade även Johan och Anton där vi satt där och grillade korv och annat gott. Godis grillade vi också. Inte marschmallows. Sedan kom Simon också. Så det var en hel hög moppar och cyklar där. 
   När vi börjat frysa tillräckligt mycket och kände oss tillräckligt uttråkade begav vi oss till Davids övervåning. Där hade vi kul. Vi hade deeptalk. :) Och killarna kollade på porr och eurocop. Fast det var faktiskt killarna som var mest villiga med att hålla kvar vid det djupa snacket. Varje gång vi kom in på något oseriöst som bomber, eller att johan fick knark som han skulle förstöra genom att få det att explodera så att knarken tillslut skulle komma ut i rymden och lägga sig i jordens  atmosfär så att hela världen skulle bli hög osv osv ovsv, då var det någon av guysen som sa "nej hörrni, nu måste vi vara seriösa". BRA KILLAR!
När klockan blivit omkring halv 2 kände vi att vi blev alldeles för trötta för att stanna så jag och dolme moppade hemåt. Jag glömde att he på lysena. Jag frös som en dåre. Justja, den filmen gick ju idag, tror jag. Se upp för dårarna! :) Jag tror jag höll åp att förfrysa fingrarna för de var alldeles vita när jag tog av mig vantarna. Men nu mår dom bra, för det går ju ändå hyfsat bra att skriva. Nu har jag skrivit alldeles för mycket. Ha det bra och godnatt! :)

Hey, nu ska ni få ett snabbt och kanske lite ointressant inlägg. Skoldagen gick bra, inga problem. Konserten var.. intressant och väldigt högvolymad! Haha, på samhällsen satt varenda medlem av våran es1b-klan som förstenade och bara stirrade sakt fram. Det var alldeles för tyst för att vara våran klass. Well, well, thats life. 
   Idag var det Sara Samuelsson som stod för middags-lagandet, och jag måste säga att jag gjorde ett överdrivet bra jobb. Det blev fisk (FISK!), makaroner och sås. Jag vet att det kanske inte låter så delikat, och majas kommentar när jag berättade om den utsökta middagen var "...det lät inte så.. jättegott", men det var asgott, verkligen! Jag åt 3 portioner! :D Men lyckoruset kom dock när jag, mamma och pappa ätit klart. Då utropade jag med säker stämma att "Ja, eftersom jag gjorde maten får ni plocka undan!". Detta börtjar bli ett internskämt hemma hos oss, eftersom den frasen används ganska flitigt. Mamma har använt den, pappa har använt den och mina två systrar har garamterat också använt den när de bodde hemma. Dock inte jag, eftersom jag väldigt sällan lagar mat åt hela familjen. IN YOUR FACE! :)
    Ikväll ska vi till Jeff, och det blir nog trevligt. Kommer säkert ta med mig lite korv att grilla. Jag vet faktiskt inte vad vi ska göra, men han har säkert planert något roligt. Om inte så har vi en hel bunch of people med friska ideer och barnsliga brains. :) Svengelskan sitter i fortfarande märker jag. Nej du, nu ska jag fara. I'M NO SUPERMAN! tralalala


förresten. ES1B leker på rasterna. Jag älskar min klass!