ssarasamuelsson

Att sova en hel dag är verkligen underskattat. Eller inte underskattat. Hm, det är ju helt beroende på hur folk ser på det, iochförsig. Anyway, idag kan jag säga att jag har sovit en hel dag, nästan iallafall. Jag sov länge imorse, efter att först ha blivit väckt av familjen vid 9-tiden. Jag vaknade vid ?-tiden, märkte att maja ringde, pratade klart med henne och sedan gick jag upp för att göra mig klar och ett och annat. Göra mig klar till vad vet jag inte, eftersom denna dage har varit full av åssit-heter. Jag åt frukost och gick och lade mig igen. Att somna med kläderna på, ovanpå en bäddad säng, oj så härligt. Senare på dagen, när jag faktiskt fått ändan ut vagn och gjort saker, släpade jag mig utmattad tillbaka till sängen för att sova ännu en stund. Vad får jag se? Jo, på teven precis framför ögonen går Melrose Place, första säsongen! Oj så mycket jag önskat att denna serie ska börja gå igen. Ingen speciell serie egentligen, men fullsmockad av nostalgi. Jag tror jag är smått besatt av nostalgi. Iallafall, detta var perfekt att somna till. All brist på vakenhet kan faktiskt bero på att jag är sjuk, vilket jag aldrig nämnde tidigare. :)



Jag saknar dansandet på Logen i käcktjärn och jag saknar pokemonmaratonet i övik så jag drar väl ihop dessa två  saknanden med denna bild. :)

Hohohoho, nu ska jag bekänna en sak. På lägret var jag busig. Det var en dag när man fick skriva vad man var tacksam för och tejpa upp lappen på ett fönster. På en lapp stod det "Tack för Risbergs". Och på en annan stod det " + alla andra". Guess who wrote it? xD

Tack, är väl allt jag kan säga. :D Och detta säger jag igen, så UNDERBART det är när folk kommer emot en, vinkar, ler som ett fån, skuttar fram till en och kramar en så hårt, så hårt. En person som man aldrig trodde skulle ha gjort något sådant. COOLT! :D



Nightsky! :)



 - take a good look at night. there is no such thing, as nightsky has come out of nothing. Take a look at nightsky!

Bra dag! Jag är så glad, så glad, så GLAD!!!!! Hahahaha, åh jag vill bara skratta, gråta, kramas! Hrm, vi tar det från början. Klockan 16.45 började min och Majalas promenadtur till Domes nya lya. En störtskön lägenhet vid Rådhustorget. I väntan på att Elina Källman snart skulle komma inrullandes med bilen, kollade vi oss omkring i lägenheten. Tillslut blev klockan kvart över 5 och vi gick ut för att tränga ihop oss i bilen tillsammans med Elina och Sanna. Efter många mil av prat, skratt och sång var vi äntligen framme i Skelefteå, där våran egentliga destintion var Vinterrocken, där band och så uppträdde inför deras trogna fans.
    Chrille Hiding var där, älskade Nightsky, Day of Hope och SÄLTEATERN! Oj, det var det bästa på väldigt länge, förutom själva grejen med Livskraft då. 4 killar/män som, helt utan manus, uppträdde en improvisationsteater, helt enkelt. Sjukt kul! Det som var det roligaste med kvällen var dock alla människor, gemenskapen, umgänget. Vi som umgicks mest med varandra var jag, dolme, maja, camilla grahn, sara "serri" eriksson, och marielle, som jag inte vet efternamnet på. :/  En tripp till Frasses blev det för oss senare på kvällen, och alla köpte vi varsin milkshake. Serri köpte först en stor, och sedan en superstor till, milkshakedyrkare som hon är. ;) Underbara människa!
    Och att träffa hela nightsky var underbart! Längesen sist, grabbar! :/ Och alla kramar man får när man kommer dit! Kramarna var så hårda att man skulle kunna tro att man inte sets på år och dar, men i själva verket var det ju bara i torsdags det blev adjö. De kramarna var guld värda. Kramar som är varma och säger att man betyder någonting för den personen. Att se personer man aldrig i sitt liv trodde skulle göra något sådant, komma skuttandes med öppna armar, och le som en idiot. Fördomar krossas och många hårda kramar tas emot. Med glädje! När vi insåg att vi skulle vara tvugna att bege oss hemåt blev det också kramar. Denna gång var kramarna lika hårda och varma, och riktigt ärliga. Något jag fortfarande ler åt är tanken på hur många personer som skrattandes upprepade samma fras till mig, dolme och maja. Det blev nämligen så att när vi gått omkring och sagt hejdå till alla så fick vi ändå stå och vänta på våran skjuts. Detta gjorde att vi gick för att umgås med alla dessa personer igen. Med skratt i orden hördes det många gånger: "Men är ni kvar än?! Är ni fortfarande kvar?!"

Nu är jag ensam hemma, och på radio spelas One Rebublics' Apologize. Det är någonting med den låten som gör att jag hyser en hel massa avsky. Den är inte jag, helt enkelt. Men jag låter den få vara på ändå, har inget bättre för mig.
   Nyår.. suck, älskade nyår. Pojkar, flickor, ledare. Strömbäck. Jag saknar alltihopa, och dte finns nog fler än mig som gör det. Som tur är har vi dragit ihop en drös pitebor, några hortlaxare kanske, skellefteåbor, övikare osv, för att träffas och vara till Vinterrocken i Skellefteå. Det ska bli sjukt kul! :) Och ÄNTLIGEN få träffa alla från Sorsele! Success!
   Vet ni vad? För första gången på ruskigt länge känner jag mig som mig själv, utseendemässigt alltså. Inget smink alls, ljusa stuprörs-jeans, och en vit, uringad bomullstopp/tröja, vad det nu heter. Det fick jag av Dolme och David i julklapp. Tack! <3 Håret är slarvigt uppsatt i en knut mitt på huvudet, men luggen hänger i ögonen hela tiden. Inga smycken, inget krimskrams. Svarta sockar från intersport. Men sjunga kan jag inte. Det tillåter inte rösten..

Det var längesen jag lyssnade på denna nu, men
det kommer alltid vara en av mina favoritlåtar. :)

Jag sätter mig vid matbordet och omsluter den varma te-koppen med mina kalla händer. Jag snörvlar hårt och önskar att jag inte hade blivit såhär sjuk. Smärtan i lederna är inte värst den här gången. Det är huvudvärken och det faktum att jag skadar rösten och sångutvecklingen om jag pratar som gnager mest av allt. Rösten är nämligen helt försvunnen och jag käner mig smått handikappad när man mest av allt vill ställa sig upp och sjunga, nu när man har huset för sig själv. Stå orkar jag knappt heller.
    Jag suckar. Det finns så mycket man saknar. Man saknar att aldrig ha mottagning på mobilen, och varje gång man är i badrummet undrar man var alco-gelen är. Och folket. Att alltid, vars man än går, vilken korridor man än tar, ha vetslap om att det alltid finns någon att krama. Vars jag än i världen vänder, står min lycka i Guds händer.
   Jag ser mig omkring i rummet. Allt känns annorlunda, och det märkte jag direkt jag klev innanför dörren igår. 
   Med vemod ställer jag mig upp och en rysning drar över ryggen. Stegen för mig till spegeln i hallen. Orden ekar i huvudet när jag betraktar mig själv. "Jag är vacker, jag duger, jag är underbar". För mig går inte dessa ord in i mitt tankesätt. För mig är de enda ord som kommer fram "visst, nog är du väl fin... men trött!"
   Mina röda ögon påminner mig om bibelstudien på nyårsafton. Aulan på Strömbäck var fylld med folk, folk som var där för att tillsammans hylla Herren. Vi fick en tyst stund efter ett tag, för att tillbe Jesus på egen hand. Ljuset släcktes i den stora salen och jag slöt ögonen. Tårar kom. Först ville jag inte sluta. Jag ville bara gråta, gråta och gråta. Gud förlät mig! Efter så många böner om förnyelse och tecken kom det äntligen. Det tysta snyftandet övergick till högt hulkande och jag kände mig som ett litet barn som skrapat knäna i asfalten. Jag darrade och skakade och jag försökte hålla andan för att undvika att folk runtomkring mig såg att jag grät. Det var hemskt, men otroligt vackert.

Det är hemskt när man vill ha någonting så otroligt mycket. Det jag verkligen, verkligen, verkligen vill ha är de gröna brillorna i mitten. schackrutiga har jag och det är jag lycklig över. Någon som förstår att jag gillar schackrutigt på dessa kläderplagg? Tro mig, det finns fler. Det vill säga ännu mer saker att köpa. Kläderna/sjalarna/blirrlorna på denna bild är något jag ivrigt ska leta efter. I've finally found me.. lalalala. (8) Shit, måste packa, måste packa, måste packa.

Jag börjar märka att jag suttit för länge vid datorn. Min ända is about to domna av. Har suttit större delen av dagen och kollat på kläder på internet och jag kan säga att det är alltför mycket som faller en i smaken. Man vill ha så mycket, men då är det pengar och avstånd som hindrar.
     Nyår snart, längtar! :) Många mål för det nya året är uppsatta och mina förväntningar är låga men förhoppningar höga.
Hoping for the best but expecting the worst från Forever young, ni vet. Jag har alltid älskat den låten. Det är något speciellt med den, som bara skriker Sara. Fast ska jag vara ärlig, om vi nu ska återgå till början av stycket, så är mina förväntningar inte så låga. Året 2009 kommer vara det bästa hittils, trots att 2008 kommer bli svårt att toppa. :) Klockan är åtta just nu, vilket innebär att det är hundra timmar kvar tills vi står där i Umeå och för fulla muggar skriker gott nytt år, kramas och har det bra. Jag har det bra just nu också, här på min madrass hos mormor, med laptopen i knät och kläder överallt. Jag vet inte riktigt vilka som är mina och vilka som är syrrans. Det visar sig väl.
    Jag har märkt en sak, precis just nu. Jag tittar på allt som om det vore sista gången. Jag kom på mig själv med att tänka "jag kommer verkligen sakna det här stället..". Vadfasen, jag ska väl inte härifrån? Jovisst, över nyår, men jag kommer ju komma tillbaka. Såsmåningom. Kanske är det den där tanken över att mormor ska flytta som spökar. Jag är inte säker på vad som är sagt, men jag hörde mormor skämta om något sådant. Får jag bestämma så kommer hon aldrig flytta. Fast skulle jag bestämma skulle alla leva, och alla skulle må bra. Pyttsan, det går endast i sagorna det, tyvärr. Ibland önskar man att man kunde göra så mycket mer. Aja, nog med funderier, som jag så vackert kallar det. Det luktar glögg. Jag borde nog packa nu.
    Det här blogginlägget skulle egentligen bara vara det första stycket, men se, mycket mer blev det. Jag tänkte rekomendera en schwinigt bra låt. :D

dålig video, men whatever. :)

Det är två dagar efter julafton och den här dagen har varit den bästa. Det höll sig vid noll-gradigt ungefär hela dagen och luften, himlen och alla hus sken vackert gult av den värmande solen. Det kändes lite som i april, när påsken knackar på dörren. Fast två högtider samma helg är för mycket att hoppas på, inte sant? Det är så härligt att vakna upp här i Gullänget. Folk springer huller om buller. De försöker hinna till duschen först, de försöker lönlöst att väcka alla ungdomar som fortfarande sover och ja, gud vet vad. Folk springer huller om buller, men ändå blir man inte stressad.
    Idag for hela tjocka släkten, som denna dag bara innefattade 8 av 10, till morfars grav en stund. Man fick gråta av sig, och det var bra. Man märker verkligen hur starkt band man har i familjen. Man kanske inte märker det hela tiden, men när stunden kommer så finns man där för varandra. Blicken flöt från gravstenen till området omkring. Det var verkligen bra väder. Att bära storasystern på ryggen gav också en liten "fortfarande barn, men en tidsfråga till vuxen"-känsla. Det känns som att jag snart kommer växa ifrån Johanna (i centimeter räknat, ofcourse. I sinnet är hon mycket vuxnare än jag.), men det är nog bara inbillning och önsketänkande. x)
   Som du kanske märkt i föregående, väldigt osammanhängade, blogginlägg har jag tagit mig en väldig funderare i helgen. Eller helgen och helgen, det är ju fasen fredag idag. Anyway, funderierna, som jag precis kom att kalla dem (mysterier/funderingar), har inte fått något svar så jag borde nog släppa dem. Men det kan jag inte. Guess I'll never know.
    Längtar, längtar, längtar till på söndag. Då ska jag möta Dolme och Maja i Umeå, där vi ska äta lunch och snacka som fasen. Det var längesen jag träffade dom nu. Tjena, det känns som att jag snackar mig in på ett antal vuxenpoäng.. "Ja, sedan pratade vi aktier och ekonomi- såsom miljöproblem, över en kaffe såklart. Men villa, vovve och volvo väntar hemma. Och min man och 4 barn." Nej, nu får det vara nog. Nu ska jag se om det finns nå julmust kvar. :) Goder afton!

Hej igen! :) Det blir många inlägg idag. Jag tänkte faktiskt inte säga så mycket, men när jag för någon minut sedan kollade runt lite på bilddagboken så hade Edvin kommenterat en av Davids bilder där David skrivit "God Jul!". Edvins kommentar var "Grattis JESUS!!!!!", och jag började undra hur många det egentligen är som tänker på att det faktiskt är och förblir Jesus födelsedag. Han borde få tårta och kalas! Många ser bara julen som en undanflykt för kilon med mat att stoppa i sig, eller en ursäkt för att få saker av andra. Eller ge också, naturligtvis. Men om man nu tänker på det där viset, så är Jesus faktiskt 2008 år! Jag tror det blir så. Orkar inte tänka just nu, men nu förstår kanske hur ja menar? :)

Good song, good song! <3

Det är ju faktiskt självaste julafton idag och det känns knappt, tyvärr. Ändå är jag glad idag, vilket kanske inte tycktes i mitt förra blogginlägg, men det ska jag bara försöka glömma. :) Jag får så gott lov. Alladinasken är redan öppnad och uppäten sedan igårkväll, men jag tror vi har en till, gömd någonstans ifrån glupska familjemedlemmar. Folk börjar smått gå och göra sig jul-fina och jag tror jag ska joina, så man hinner bli klar i tid. :) Simplare rubrik får man leta efter.
iallafall..

G O D   J U L    P Å    E R    A L L A !   : D

och ett Margott nytt år! ;D (es1b fattar nog)




haha, uppdatering. God jul och margot nytt hår. xD lol..
 

Nej. Fan. Sluta! Orka ens..
fan, fan, fan. Varför gör jag såhär?
Det är ingen ide! Glöm din dröm!
Vo jär hejn för woaller?! Fail!!!!

Vill för övrigt säga att jag ångrar min förra blogg. Jag skenade iväg lite för fort där, babblande om mina sketna funderingar. Äh, vafan. Jag vet inte. Jag vet ingenting nu. Vem försöker jag lura? Mig själv? Ja, det lyckas jag ju galant med. Det här går inte. GAAAAHHHAAHAHAsgdshaj. Hejdå.

Jag springer omkring som ett litet barn här hemma, och ja, du läste rätt. Trots jag befinner mig 35 mil från hemstaden Piteå så känns Örnsköldsvik som hemma. Att sitta och fika på cafét UH, att omsvärmas av dialekten, att se den gigantiska Raffis, och hoppbacken. Att hela tiden påminnas av minnen från folk man träffat och saker man har gjort här. När bilen kör in på gatan Blomstervägen i Gullänget, där mormor bor, känns det så tryggt, så tryggt. Som ett barn som springer in i en förälders armar. Att välkomnande få stiga in i mormors hus och bemötas av gällt papegoj-skrik och kramar gör en så varm inuti. Man vet varenda vrå i huset och man har till och med ett eget litet gömställe, en garderob med tre tunna dörrar, två madrasser som täcker hela golvet och så Kalle Anka-tidningar, en stor kartong med väldigt gamla Kalle Anka-tidningar. Där brukade jag förut krypa in och sitta och läsa eller något, och för ungefär en kvart sedan blev denna garderob min alldeles egna studio. Kanske inte, jag fantiserar inte riktigt lika vilt och mycket som förut, men jag smet iallafall iväg från all tristess för att sjunga lite. 
   Pappa och Johanna tror jag visst sitter i vardagsrummet och ser på tv, och Frida sitter i rummet intill detta på sin dator. I köket står mamma och mormor och står i med julmat och dylikt. Själv sitter man här och tittar nyfiket på alla teckningar vi barnbarn ritat i unga dar, som är så fint uppsatta på väggarna.
   Jag brukar oftast hata att bli sedd som den minsta av oss barnbarn. Eftersom det var flera år sedan vi sågs nu, och eftersom vi endast ses vartannat år eller så, alla vi barnbarn, så har jag alltid varit den som är för liten för att få vara med, eller för liten för att förstå vad de andra ungdomarna pratar om. På senare tid har jag blivit tillräckligt stor för detta, men jag har inte riktigt tyckt att snack om smink och shopping har varit kul. Så det slutade oftast med att jag självmant gick därifrån av rent ointresse. Nu var det två år sedan jag träffade Maria och Sofia, mina kusiner på mammas sida. Jag undrar hur gamla dom är nu.. Sofia borde vara 20, och hur gammal är då Maria? 23, 24? Jag vet inte. Nu sitter jag här, en 16årig tjej, och jag känner glad över att vara den minsta. Jag vill vara barn igen. Samtidigt vet jag inte hur det kommer bli när Janne, Carina, Maria och Sofia knackar på dörren sent ikväll, när de kommit med bil från huvudstaden. Kanske blir det samma sak igen, att jag blir för ung för att vara med. Kanske blir dte så att jag inte finner deras intressen tilldragande.
    Bilden av Ariel på min nässesär gör att jag vill lyssna på lite Disney. Hoppas youtube fungerar nu.. Ja, se, det gjorde det! :) Jag ska nog gå och sjunga lite till, och kanske hjälpa till i köket. Hejdå, hör gärna av er. :)

Tjatja! Nu ska jag rusa iväg, för alla väntar på mig, men i all hast ville jag bara dela med mig av denna!

Kanske sätter jag ribban fruktansvärt högt, men jag ska klara av den innan jag dör. Det är mitt mål.

Jag kommer finnas tillgänglig på mobilen, så det är bara att ringa eller smsa! :) Fast efter den 28onde kan det bli svårare att få tag på mig för då är det läger som äger! ;)

Så hemskt, så hemskt, så HEMSKT! Mamma och pappa hittade en cd-skiva medans jag var borta hos majsan och hade trevligt. En cd där jag sjunger, och det låter hemskt, jag menar allvar! Usch, jag var tvungen att gå ut ur rummet. Tur som fan att man har utvecklats! Blä!

Och såhär i all ständig julstress har jag tyvärr inte tid att uppdatera
bloggen så ofta, men detta kommer jag hitta på under jullovet. :)

- 22 dec, åka med familjen ner till älskade övik för att fira jul
- 28 dec, åka vidare till umeå för att uppleva LIVSKRAFT! Oj så mycket jag längtar! :D
- ta det lugnt. :)

Shit.. jag har märkt att huset i Tullnäs fortarande är 'hemma'. Jag tänker tillbaka på somrarna där, när man låg på en filt på gräset, drack saft och läste kalle-tidningar. Jag kommer ihåg när det blev korsdrag iprincip varje dag när både dörren på framsidan och baksidan var öppen. Usch, jag ser bara framför mig allt solsken som flödar genom de stora fönstrena och gardinerna som fladdrar på grund av korsdraget. Jag hade berättat mer om inte Frida precis kommit innanför dörren och mamma frågat om jag vill följa med till Luleå. Här ska shoppas julklappar! och Slush! :D 

Nostalgin strömmar när jag hör Ace of Base sjunga Free World i rummet intill, och jag kan berätta att det känns väldigt bra. Trots allt. Kvällen spenderades med Maja och Margot och för inte en så lång stund sedan kom jag hem från en kort avskedspromenad där jag, Maja och Margot skildes åt vid Åhlens.
    När jag sitter här och funderar på vad jag ska börja med att skriva kommer jag bara fram till fler saker. "Det måste jag ju skriva för att dom ska förstå varför det blev så" och "Okej, det ska jag berätta om. Eller det. Eller det!". Jag tror jag börjar med att säga att vi bara gick två timmar idag. Lovely! Vi hade sovmorgon till 9 och sedan gick den mesta tiden åt till att i indelade grupper skapa varsin jullåt som vi senare skulle spela upp och få "värderade" i en jullåtsfestival. Det fikades gott, skrattades mycket och när vi till sist fick papper på O Helga Natt var det självklart för estetarna att strunta i all mysig ljustämning och alla saker man måste komma ihåg för att inte skada rösten när man sjunger. Skrek gjorde vi. Vi skrek uta rena fasen, och förjäkligt lät det kan jag lova!
    När vi sedan ätit oss mätta på gröten gick vi in till stan, destination julklappsinköp. Jag, Maja och Dolme mötte Frida som följde oss in till staden. Där provade vi kläder, kläder och åter kläder, men sjukt trevligt var det! :) När Dolme avvek från truppen mötte vi Margot, och där fortsatte julklappsletandet. Vi fikade också, väldigt mums! På fiket hände något knasigt. Eller knasigt är det väl inte, men lite skumt.. Till Kvartersbageriet, där vi satt, kom då Oscar med flera och satte sig och fikade. Inget mer med det. När även Frida lämnat gruppen mötte vi henne såväl Oscar och gänget ett antal gånger, och inte heller där ansåg vi det vara något märkvärdigt. Efter timmar av att gå på stan blir man väldigt less, så vi satte oss i lugn och ro för att låta tiden gå litegrann. Vilka sitter där? Jo, Oscar och André! Även Frida och Liselott kommer så vi hälsar glatt. Anyway, under denna trevliga avskedspromenad ser vi detta gäng och skämtar om att dessa skulle befinna sig bland folket även dem. Klart som fan att dom gjorde. xD

...


En sak tänkte jag på idag under dessa två fenomenala estettimmar. En röst sa till mig att "fan, det här måste du skriva i bloggen". Att se en musiker in action är nog det bästa som finns. Att betrakta en tjej/kille/man/kvinna som spelar något instrument eller sjunger, och som gör det för att de brinner för det, det är verkligen något speciellt. Jag vet inte, men det är något som fyller en bara. Man märker att 'shit, det är väl klart som fasen att det är det här jag vill göra!' Inspirera folk. Få folk att våga, att tro. Och veta att man själv gör det för att... ja, för att det känns så himmelens bra! Rockmusiker, något annat finns inte i mitt register. Inte nu iallafall.