ssarasamuelsson

Mwaaaaaaaah hur kunde jag glömma denna?




Kan man.. Kan man vara så bra? Jag förstår inte. All perfektion i hennes röst, hur högt hon kan gå utan minsta tecken på ansträgning. Herregud, det är det där jag vill nå. Det går inte att inse alltså. Ni skulle bara se hur mycket jag ler nu, dte är ju pinsamt.. :'D Jag vill så mycket!!!!!!! godnatt, nu ska jag gå och drömma mig till scenen, cafet, radion, whatever.

Tjena, vad märkte precis att min kära systeryster Frida har länkat till min blogg, i sin blogg. Det var lite roligt. Ametist.blogg.se heter hon, checka sidan, vetja! :) Förövrigt kommer hon hem imorgonkväll så jag hoppas innerligt att jag hinner med lite te-drickande med henne. Och en romantisk komedi såklart. Det bästa med romansiska komedier är nog att dom är så förutsägbara och att man egentligen inte behöver fundera så mycket. Man märker som direkt vilka som kommer bli tillsammans/gista sig i slutet. Dessa två träffar varandra i början, sedan händer det något som gör att dessa två personer går åt två olika håll, den ene får en ny, de första två ser varandra igen på stan eller stöter på varandra lite sådär random och efter det kan de bara tänka på varandra. Denne som hittade en annan stöter bort tanken och fokuserar bara på den nya. Saker händer, tjoho blaha, det är musik och pinsamheter, confessions och breakups och alla lever lyckliga i alla sina dagar nu när de första två är tillsammans igen. Perfekt. Det dåliga å andra sidan är att man får inprogrammerat i hjärnan att verkligheten fungerar så. "And they lived happely ever after". Jo tjena. 
en nu sk ajag inte dra iväg med sådant, det får jag lov att hålla för mig själv. Hoppas Johanna kommer hit också, men det tror jag inte. Jag har iallafall inte hört något om det. Nej nu har jag för min förvåning (inte direkt, men lite kul är det) insett att jag diggar schackrutigt. (nähä??!?!) Jag har ett par schackrutiga såna utan ben som jag inte tänker tala om, en nyinköpt scarf-stuff, underbara schackrutiga solglasögon, ett schacksurigt skärp och ett schachrutigt linne. Its Hip To Be Square! Hehu. 30 seconds to mars är jäkligt bra, det är sjukt egentligen. Nu ska jag dricka te, och ÄNTLIGEN har vi jos hemma! Bravo, den är godast. :) Och vet ni vad? Idag spelades det Rosanna LJUDLIGT i Ymer och jag blev så fruktansvärt glad!!!!! :D:D Först var det Victor och Joel som spelade och efter det vet jag inte riktigt vilka som spelade vad, men Toto är oslagbara. Eller ja, Queen. Men dte är helt olika musikstil. Enligt mig iallafall. Jag kom iallafall fram till att Toto och Queen är de mest musikaliska banden jag vet. Nu ska jag spela lote röj-flaggor över msn med Jonas, hejdå. :)

'


Jason Mraz i all ära, men hallå. Hallå, säger jag bara. Han är ju insane!
Och låten heter Zebra! Haha! :D

Nu ska vi se hur det går att skriva med dessa djupfrusna pinnar till fingrar. Hade inga vantar på vägen hem, knappast bra för mina fingrar, nejnej. Använder bara pekfingrarna till att skriva just nu så det går i ett långsamt temo. Dock trappar jag upp då och då så snart är alla fingrar i gång och allerta. Nåja. Dagen kan suga balle, rent ut sagt. Vidrigt väder, (snöstorm och ungefär 10 minusgrader. I och för sig låter inte det speciellt mycket för en norrlänning, men jag är då fullt inställt på sommar nu! Give me!) lång dag och bara allmänt blä. Dock var datan väldigt rolig. Vi har i uppgift att spela in egna låtar och jag och Dolme valde en annan låt en vad vi tidigare besämt, just eftersom allt blev så konstigt och att Visit to Vienna helt enkelt är roligare. Påminner mig om när jag och Dolme satt och spelade den hemma hos mig i somras. Där sa jag ju "hemma" igen!! Jag börjar seriöst få ångerkänslor. (ååååh ånge<3) Hahaha aja, never mind. Låtskrivandet är på g, håller på att skapa en som heter sunshine, såhär mitt i vintern. Försöker väl drömma mig bort till varmare platser I guess. Nej hörrni, nu ska jag ner på stan och inhandla kläder från Cubus som jag hittade igår. Dolme, Anders och Nils tyckte absolut att jag skulle shoppa loss på detta, med kommentarerna "Det där är helt och hållet Sara.com!" och "köpköpköpköpköp!" för att härma hur jag och Dolme lät när grabbarna hittade kläder. Nej, vad jag babblar. Hejdå :)

Mjölk är så underbart gott. Och dricker man mjölk så fort man kommer hem från korpen, då blir man bara törstig igen. Så då dricker man vatten, men det är inte lika gott. Juh! Haha. :) Här sitter jag och tar det allmänt lugnt, kollar igenom folks bloggar och så, och jag kan säga att många bloggar ha gjort mig glad idag. Av alla färger och former. I högtalarna går just nu Nirvana och det förundrar mig att det var så pass längesen jag lyssnade på dem. Det var säkert minst en månad sen jag lyssnade igenom en hel låt, tyvärr. Ja, se där, där gick jag på niten, dom är ju ett så bra band. Det är mång band just nu som jag svikit totalt, omedvetet ofc. The Kooks är ett av dem, The Killers är ett annat. Death Cab måste jag verkligen ta igen, åh sommarmusik! Jag vill ha sommar<3. Och alla band som 30stm och Him osv är ju också väldigt borta. Why, oh why?  Jag får klura på det där, och ta tag i mig själv.
   Jag borde städa också. Och sova. Men ingen läxa har vi, och det är chillbill med dill till! Skoldans imorgon, och jag längtar som stryk! :D Jag tycker så mycket om att dansa, och när man väl kan lite steg och sådant, mer än grunderna alltså, då blir ju allt mycket roligare. Dock har vi en musikestetare som är snäppet vassare på det där med att digga bugg och det är Dolmis! :) Och en evig fråga, är det många killar som hatar att dansa? Jag menar, är det verkligen så i grund och botten? När man frågar killar om detta säger de oftast att det är det vidrigaste som finns, ungefär. Men när dte väl kommer till kritan är vissa väldigt duktiga, och de ger verkligen 100% i att försöka lära sig. Keep up the good work, boys! :)  Jag har dock blivit bjuden till Sundsvall för att lära mig bugga av min trogne musikälskare och livsfilosoferare Viktor, som tävlar i bugg! Jag har också bjudit mig själv till södra Sverige (han bor överallt och flyttar överallt, snubben, jag kommer fasen inte ihåg längre :$) också för att dansa med Marcus där, för han tycker om att dansa! :D




- y o u    d o n ' t    k n o w    i t ,   b u t    i ' m    v e r y    p r o u d   o f    y o u .   : ) 

 Jag måste bara bjuda på de tre roligaste småbarnen på youtube. x'D


 

Ni gick solen just ner och klockan är bara halv 4. Boken kom jag inte långt med eftersom kylan gjorde det svårare för fingrarna att kunna vända sida, och med tumvantar funderar det ännu sämre. Jag får helt enkelt dricka mitt te här inne, lika gott ändå. :) Och nu luktar det bullar eller kakor eller någonting liknande här i lägenheten. Skumt, eftersm jag är den enda som varit hemma. Idag luktade det även rök i skolan, någon annan klass än våran som kände det? Inte cigarettrök utan brandrök. Tänk om det brann någonstans på skolan. Toppen, nu fick jag hicka också. Men det gör ingenting. Klapaucius. :D






och rubriken.. visst, ett hopkok av dessa låtar, men den har fortfarande lika mycket mening. <3

Nu har jag kommit hem från skolan. Det är vackert väder ute så jag ska bestämt dra på mig täckbyxorna och jackan för att ta mig ut på balkongen, dricka underbart mint-te och äntligen hinna läsa lite i boken. Oj så härligt. Kanske lyckas jag bli lite brun också. Tack ES1B!

Sjunga den på musikcafet? Eller inså'n? JA GÄRNA!

Jag tänkte skriva en blogg, men nu vet jag inte länge vad jag ska skriva. Idag har jag och Maja bakat en fin, grön, hög och god tårta till Emelie som fyller 16 hela år, GRATTIS! :) Cheezes, jag blir alltid så glad när jag äntligen hinner fylla samma ålder som alla andra och vips så fyller maja år igen, och vips så fyller någon 93a samma ålder som mig. ;) Hemska tider.  Så idag har jag mest spenderat alla timmar med maja, och sedan med maja och emelie. Här är en och anna bild, om det intresserar.

1.    2.     
3.    4.  


1.    2.    
3.    4. 

och förutom mig och tårtan..

          

Lite wonderful är det att vakna upp till Paramore's Decode som spelas på Mtv, ifrån en nattssömn full av sjöjungfrur och kärlek, vänskap och awesome egenskap. Jag ville bara somna igen. Skulle jag förklara hela drömmen skulle det bli alltför komplicerat, och dessutom kommer jag inte ihåg vissa delar, tyvärr, så det skulle nog bli lite hard to follow. En summering skulle väl kunna vara att jag var på ett kalas av något slag (tror jag?) och så var det en lååååång tid som jag inte kommer ihåg, och sedan blir det översvämmning har jag för mig. Någon av oss, det kan ha varit jag men jag är inte säker, hade den djupa hemligheten likså den magiska förmågan att kunna bli en sjöjungfru. Jag (?) gjorde vad jag kunde och förvandlade oss alla till sjöjungfrur för att vi skulle överleva under vattnet. Saker hände, vi simmade långt, det var någonting med barbies också, att vi skulle lägga ut barbiedockorna på ett stort blått papper och jag skulle med hjälp av detta förklara "anfallsplanen", dvs hur vi skulle gå till väga för att kärleken skulle övervinna ondskan. Ungefär.
    Vi förvandlades vilt mellan sjöjungfru och människa beroende på om vi var nära ytan där folk kunde se oss(människa) eller om vi var långt nere i havet och behövde kunna simma fort(sjöjungfru).
    Vi simmade och simmade och simmade och tillslut kom vi till något slags lagerutrymme som var halvfullt med vatten. Vi hittar våran jeep på botten och vi hjälps alla åt med att få den till ytan. Samtidigt öppnas lagerdörren och vatten forsar all over the place! Det är strömt och det blir svårt för oss att hålla fast vid någonting. Sedan kommer jag inte ihåg något mer från det..
    Jag kommer ihåg att vi går på en hamn, jag och en av de äldre killarna som varit med under detta äventyr. Han hade en blå fena när han var sjöjungfru, det kommer jag ihåg. Nu hade vi dock vanliga kläder och ingen omkring visste våran hemlighet om sjöjungfruhändelsen. Iallafall så gick vi där och pratade om det hemska som hade hänt med översvämmingen och så, och som jag fattar på det han pratade om hade vi tydligen misst en. En liten pojke. Killen, vars namn jag inte kommer ihåg, (jag tror fasen det var en av teknikkillarna från dansen nu i fredags!) var fruktansvärt ledsen, och det såg jag utan att det fanns något spår av tårar i hans ögon. Han kanske var en såndär tuff kille, som inte visade känslor. Fast jo, det var ju just det kan gjorde! Och sen också! Ja, nu ska jag fortsätta. Han hade iallafall något sorgset i minen och i hela hans sätt att gå. Han gick sakta och jag följde honom, pratade med honom och tröstade honom. Den lilla pojken som omkom hade precis fyllt år, det berättade "teknikkillen". Det måste ha varit hans kalas vi var på i början kom jag på nu. Jag tog teknikkillens hand för att visa att jag brydde mig och han släppte den inte. Plötsligt satt vi i jeepen, som nu var torr och helt lagad. Någon kör och jag tror att det är en kompis till oss. Vi sitter i baksätet med en till, en tjej tror jag, som också var våran kompis och också var med om allt sjöjungfru-stuff. Ingen orkade säga någonting. Man hörde knappt nåra andetag alls, men ändå fanns de där. Precis som alla tankar.
    Vi behövde inte säga någonting, för med en blick och ett svagt leende berättar jag för tjejen på höger sida om mig att "Du gjorde ett bra jobb". Hon svarade med ett trött leende som visar tacksamhet över att jag tog tag i allting. (Jag vet inte, man vet ju alltid sånadär undermedvetna saker när man drömmer)
    Sedan lutade jag mig på teknikkillen och log åt honom. Till honom visade jag "Oroa dig inte, det här gjorde vi bra. Allt kommer ordna sig. Det är över nu. " Med tomma ögon stirrade han ut genom bilfönstret innan jag han vände blicken till mig och log blekt. Sedan kysste han min panna och lutade sig mot mig.
    Sen vaknade jag till Paramore. Såhär i efterhand förstår jag så oerhört mycket mer när jag skriver ner allt på det här sättet. Teknikkillen och den lilla pojken var säkert bröder, och anledningen till att jag var på kalaset var att Teknikkillen var min pojkvän. Såklart! Och vad jag kommer ihåg var det barn i pojkens ålder på kalaset, och även äldre. Kanske hade killen och pojken gemensamma kompisgäng. Allt verkar så uppenbart nu efterhand. Men så är det alltid, vare sig det är dröm eller verklighet. Om jag bara kunde skilja mellan dom. Jag kommer garanterat gå och tänka på detta hela dagen, för det känns riktigt att jag var med i drömmen, och att jag var medveten om vad jag gjorde. Men vafasen, en dröm är en dröm. Hejdå.

Ge mig sena nätter där solen fortfarande lyser. Ge mig en sandstrand och en liten sjö vid strandkanten. Låt mig så sitta där i skuggan, och borra ner fötterna i den kalla sanden så pass att det fastnar små sandkorn mellan tårna. Såna där som är så jobbiga att få bort. Ja, ge mig sådana. Ge mig en stor gräsplätt där jag barfota kan sträva mig framåt och känna hur grässtråna kittlar sådär lagom härligt under fötterna.
    Låt mig sedan få gå ner mot det ljumna vattnet och känna hur stilla vågorna skvalpar mot den torra bryggan. Skvalp, skvalp. Ge mig en horisont som himlen och solen målat lila, rosa, gul, orange och nästan lite mörkröd. Ge mig en stilla vind, varm som sommaren, som berättar att solen snart kommer visa sig igen. Låt denna varma vind smeka mina bara ben, mina nakna armar och min rosiga kind. Ge mig sedan en kort regnskur, för att skölja bort mina problem. Inte någon kraftig regnskur, utan bara lite duggregn sådär.
     Ge mig sedan en strålande sol som ändrar färg på hela omgivningen. Det mörka gräset blir härligt grönt. Ja det ser nästan gott ut. Den blöta och kalla sanden torkar och får en näst intill vitbrun färg. Och vattnet, åh vattnet. Det glittrar som aldrig förut. Det är spegelblankt också. Vinden har mojnat. Plötsligt bryter sig ett leende ut över mina läppar. Jag lägger mig ner raklång på den torra bryggan och känner hur solen bränner på min hud. Det bränner sådär skönt, inte för mycket men ändå så att det känns att värmen är här. Jag sluter ögonen och ler igen. Gud, här är min plats hos dig.

Jag var och kollade runt lite på bilddagboken. Jag såg en bild som fick mig att känna alla möjliga saker. Bra saker. För en bild säger mer än 1000 ord, brukar man ju höra ibland.

Det är onsdag idag, och jag vill redan ha helg. Jag vill ha sommarlov, förövrigt. Det skulle sitta riktigt bra just nu. Gå omkring i tshirt och shorts. Barbent, barärmad, barfota. Marken är bar från snö och himlen är bar från moln - förhoppningsvis. Nä, det skulle vara väldigt härligt. Men drömma kan man ju, för fortfarande lyser marken vit och det virvlar med snöflingor vart man än går. Fortfarande fylls promenaden hem varje dag av kyla och funderingar. Men det är inget ovanligt, som sagt. 
     Första lektionen idag var engelska och oj, vad är det med henne egentligen?! Klimakteriet? Fröken Årrali on mandi är väldigt arg nuförtiden. Ibörjan av ettan var hon en av de bättre lärarna, men nu.. man gör ingenting rätt och man får ingen chans att gottgöra det. Det skulle ha varit läxförhör i tisdags, men då var jag hos tandläkaren. Idag glömde hon mitt läxförhör hemma idag så det kommer alltså inte räknas med i mitt betyg. HUH?!
     Vi har dock haft ensamble idag också, och oj så roligt det var! :D Jag vet inte riktigt hur höga förväntningar de andra i gruppen hade eftersom de redan spelat igenom låten en lektion, men för att vara första gången för mig tyckte jag att det gick bra. :) Jag har dessutom funderat litegrann på ytterligare låtar att spela och sjunga och jag har två stycken hittills. Så om någon i min grupp ser, vad tycker ni? :) Den ena är Holding Out For A Hero med Bonnie Tyler och den andra är Let Me Entertain You med Robbie Williams. Jag ska fortsätta tänka på saken under kvällen, så förhoppningsvis dyker fler ideer upp inom en snar framtid. :)
     Sånglektionen... ja, vad ska man säga? Det gjorde fruktansvärt ont i halsen, men hon sa att det var helt rätt så jag får väl lov att lita på henne. Och jag vet inte heller om det är bra eller dåligt att höra att man ska sjunga klassiskt. Söjna; jag har fått en opera-sort-of-thing i läxa och hon betonar ofta att det låter så vackert och att det verkligen är klassiskt som gäller för mig. Inte direkt det jag vill men.. vi får se, man ska vara öppen för alla genrer. :) När nu stämbanden var söndernötta och betygspapper igenomgådda gick jag för att joina Adam och Maja, och det vi kom fram till var att det ofta slutar med att dte är vi tre som sitter kvar. Trevligt trevligt! Sen kom det ut några ord ur min mun som verkligen inte var så förväntade. "Jag vill ha sånglektiooooon!!". Sen kom jag på mig själv med att jag ju faktiskt precis haft en sånglektion. Men jag menar förstås med Carro. Man vill dit hela tiden. Så fort jag sätter mig i bilen hem från acusticum känner jag att jag vill in och sjunga igen. Allt blir så enkelt med henne. Hon förstår vad jag menar, jag förstår vad hon menar, vi har alltid saker att prata om även om det kanske går långt utanför sångämnen, but still. 5 dagar kvar.

Jag började tänka på en sak, en sak som nog många personer i våra lägerkretsar har funderat över. Tänk om ingen av oss hade träffats. Tänk om jag och Maja hade envisats med att hamna i Norrfjärdens läger på Patrullriks. Visst, det hade ju varit roligt det också, men då hade vi aldrig kommit nära och lärt känna Tove, Sven, Samuel, Karin, Elin, Erik och Jonatan. Hjälp, Jonatan! Tänk om vi inte hade lärt känna Jonatan!! Tänk om jag inte hade sagt åt Mathias att det fanns en plats brevid mig när han inte rymdes på bänken. Åh, älskade patrullriks<3 Och tänk om Maja inte lagt ut bilden på Patrullriksloggan. Hade vi inte lärt känna alla övikare, alla ångare, alla ifrån nordingrå och trakterna därikring, då hade vi aldrig farit på Livskraft. Hade vi inte farit på Livskraft vet jag inte hur det skulle vara. Jag vet nu, att om jag inte hade farit till Livskraft hade jag missat världens upplevelse. Och jag säger som maja, snälla, ge Gud en chans. Han ger dig så oerhört mycket tillbaka, om ni bara öppnar er. Och det är så underbart roligt att vara kristen! Det har räddat mig många gånger kan jag berätta. <3 :) Ja, tänk om man inte hade haft mod till att prata med helt random folk som man aldrig någonsin sett förut. Tänk om man missat chansen till livslång vänskap, vem vet. Men ja, det är sådant Gud gör med en. :)

Helt otroligt. Här sitter jag, med läxor upp till öronen, och jag kan verkligen inte fokusera på någonting. Om jag väl fått för mig att jag inte ska plugga, så borde jag iallafall gå och lägga mig. Men icket. Det är för mycket att tänka på nu. Man vill en sak, som är helt omöjlig. En sak, som skulle vara helt underbar om det skulle gå. Och så tänker man på en annan sak, som är mycket bättre i praktiken, logiken och alla -iken man kan komma på. Och det är klart, jag vill verkligen ha det där suget, det där pirret i magen som säger att man verkligen vill någonting. Sådär som det blir när jag funderar över sak 1. Jag vill verkligen. Att vilja ha någonting som man absolut inte skulle kunna få att fungera, det är hemskt. Att sitta här och veta att man aldrig kommer få uppleva det där, det där makalösa pirret, det där fruktansvärt galna och konstiga pirret. Ett såntdär glatt pirr. Att sitta här och veta att det är lika att glömma det man önskar, det är så hemskt. Och ändå tror jag att du helt ifrån ingenting kommer dyka upp någonstans, helt random.