I've got trouble with my audacity
Breathe for love tomorrow
Imorse gick det tärt att stiga upp, men eftersom jag visste att jag hade mycket tid på mig unnade jag mig att ta det lugnt. Jag hade bestämt träff med Maja och Nils om att göra klart svenskaredovisningen som iochförsig är försenad, men som skulle hållas en halvtimma efter. "Göra klart" kan man väl inte heller kalla det, eftersom vi knappt hade börjat alls. x) Resultatet blev förvånandsvärt bra och själva görningarna var faktiskt roligare än redovisningen i sig. Att lärarna ska sjunga och skriva låtar om olika ämnesområden var en strålande tes! Och mycket skratt blev det av alla lärarna vi gick och frågade om huruvida de tyckte det var en bra ide eller inte. Svårt att förklara riktigt vad vi argumenterade för och så, men det var väldigt roligt! Och inga motargument fick vi heller, haha.
I mitten av dagen hände däremot någonting. Det kom som ett slag i ansiktet eller något sådant. Eller jag vet inte. Alla ord försvann bara. Jag märkte hur jag började dra i tröjan och i ärmarna, precis som vi lärde oss på draman at man gör om man är osäker. Ni vet. Jag hade ingenting att säga och det gick inte lätt alls att sjunga på kören. Jag hoppas ingen tyckte att jag var otrevlig eller så, jag vet inte riktigt vad som hände. Min blick bara flöt över rummet, från ansikte till ansikte. Jag hörde skämt men jag skrattade inte. Fast såhär blir det ju iochförsig, det vet jag ju. Men jag trodde jag hade kommit förbi det kapitlet. Åh, varför skriver jag ens det här?
Nu måste jag ta itu med individuella valen. Suck. Och dans med media, el och teknik imorgon. Min mage vill både kräkas och fyllas med fjärilar. Hoppas allt går bra, utöver dansen.
En bild säger mer än 1000 ord, brukar man ju höra ibland.
Ge mig sena nätter där solen fortfarande lyser. Ge mig en sandstrand och en liten sjö vid strandkanten. Låt mig så sitta där i skuggan, och borra ner fötterna i den kalla sanden så pass att det fastnar små sandkorn mellan tårna. Såna där som är så jobbiga att få bort. Ja, ge mig sådana. Ge mig en stor gräsplätt där jag barfota kan sträva mig framåt och känna hur grässtråna kittlar sådär lagom härligt under fötterna.
Låt mig sedan få gå ner mot det ljumna vattnet och känna hur stilla vågorna skvalpar mot den torra bryggan. Skvalp, skvalp. Ge mig en horisont som himlen och solen målat lila, rosa, gul, orange och nästan lite mörkröd. Ge mig en stilla vind, varm som sommaren, som berättar att solen snart kommer visa sig igen. Låt denna varma vind smeka mina bara ben, mina nakna armar och min rosiga kind. Ge mig sedan en kort regnskur, för att skölja bort mina problem. Inte någon kraftig regnskur, utan bara lite duggregn sådär.
Ge mig sedan en strålande sol som ändrar färg på hela omgivningen. Det mörka gräset blir härligt grönt. Ja det ser nästan gott ut. Den blöta och kalla sanden torkar och får en näst intill vitbrun färg. Och vattnet, åh vattnet. Det glittrar som aldrig förut. Det är spegelblankt också. Vinden har mojnat. Plötsligt bryter sig ett leende ut över mina läppar. Jag lägger mig ner raklång på den torra bryggan och känner hur solen bränner på min hud. Det bränner sådär skönt, inte för mycket men ändå så att det känns att värmen är här. Jag sluter ögonen och ler igen. Gud, här är min plats hos dig.
Jag var och kollade runt lite på bilddagboken. Jag såg en bild som fick mig att känna alla möjliga saker. Bra saker. För en bild säger mer än 1000 ord, brukar man ju höra ibland.
Låt mig sedan få gå ner mot det ljumna vattnet och känna hur stilla vågorna skvalpar mot den torra bryggan. Skvalp, skvalp. Ge mig en horisont som himlen och solen målat lila, rosa, gul, orange och nästan lite mörkröd. Ge mig en stilla vind, varm som sommaren, som berättar att solen snart kommer visa sig igen. Låt denna varma vind smeka mina bara ben, mina nakna armar och min rosiga kind. Ge mig sedan en kort regnskur, för att skölja bort mina problem. Inte någon kraftig regnskur, utan bara lite duggregn sådär.
Ge mig sedan en strålande sol som ändrar färg på hela omgivningen. Det mörka gräset blir härligt grönt. Ja det ser nästan gott ut. Den blöta och kalla sanden torkar och får en näst intill vitbrun färg. Och vattnet, åh vattnet. Det glittrar som aldrig förut. Det är spegelblankt också. Vinden har mojnat. Plötsligt bryter sig ett leende ut över mina läppar. Jag lägger mig ner raklång på den torra bryggan och känner hur solen bränner på min hud. Det bränner sådär skönt, inte för mycket men ändå så att det känns att värmen är här. Jag sluter ögonen och ler igen. Gud, här är min plats hos dig.
Jag var och kollade runt lite på bilddagboken. Jag såg en bild som fick mig att känna alla möjliga saker. Bra saker. För en bild säger mer än 1000 ord, brukar man ju höra ibland.
Take a look at Nightsky!
Kasst ljud men underbart folk/band! :)
Ändå.
Im holding out for a hero.
Det är onsdag idag, och jag vill redan ha helg. Jag vill ha sommarlov, förövrigt. Det skulle sitta riktigt bra just nu. Gå omkring i tshirt och shorts. Barbent, barärmad, barfota. Marken är bar från snö och himlen är bar från moln - förhoppningsvis. Nä, det skulle vara väldigt härligt. Men drömma kan man ju, för fortfarande lyser marken vit och det virvlar med snöflingor vart man än går. Fortfarande fylls promenaden hem varje dag av kyla och funderingar. Men det är inget ovanligt, som sagt.
Första lektionen idag var engelska och oj, vad är det med henne egentligen?! Klimakteriet? Fröken Årrali on mandi är väldigt arg nuförtiden. Ibörjan av ettan var hon en av de bättre lärarna, men nu.. man gör ingenting rätt och man får ingen chans att gottgöra det. Det skulle ha varit läxförhör i tisdags, men då var jag hos tandläkaren. Idag glömde hon mitt läxförhör hemma idag så det kommer alltså inte räknas med i mitt betyg. HUH?!
Vi har dock haft ensamble idag också, och oj så roligt det var! :D Jag vet inte riktigt hur höga förväntningar de andra i gruppen hade eftersom de redan spelat igenom låten en lektion, men för att vara första gången för mig tyckte jag att det gick bra. :) Jag har dessutom funderat litegrann på ytterligare låtar att spela och sjunga och jag har två stycken hittills. Så om någon i min grupp ser, vad tycker ni? :) Den ena är Holding Out For A Hero med Bonnie Tyler och den andra är Let Me Entertain You med Robbie Williams. Jag ska fortsätta tänka på saken under kvällen, så förhoppningsvis dyker fler ideer upp inom en snar framtid. :)
Sånglektionen... ja, vad ska man säga? Det gjorde fruktansvärt ont i halsen, men hon sa att det var helt rätt så jag får väl lov att lita på henne. Och jag vet inte heller om det är bra eller dåligt att höra att man ska sjunga klassiskt. Söjna; jag har fått en opera-sort-of-thing i läxa och hon betonar ofta att det låter så vackert och att det verkligen är klassiskt som gäller för mig. Inte direkt det jag vill men.. vi får se, man ska vara öppen för alla genrer. :) När nu stämbanden var söndernötta och betygspapper igenomgådda gick jag för att joina Adam och Maja, och det vi kom fram till var att det ofta slutar med att dte är vi tre som sitter kvar. Trevligt trevligt! Sen kom det ut några ord ur min mun som verkligen inte var så förväntade. "Jag vill ha sånglektiooooon!!". Sen kom jag på mig själv med att jag ju faktiskt precis haft en sånglektion. Men jag menar förstås med Carro. Man vill dit hela tiden. Så fort jag sätter mig i bilen hem från acusticum känner jag att jag vill in och sjunga igen. Allt blir så enkelt med henne. Hon förstår vad jag menar, jag förstår vad hon menar, vi har alltid saker att prata om även om det kanske går långt utanför sångämnen, but still. 5 dagar kvar.
Första lektionen idag var engelska och oj, vad är det med henne egentligen?! Klimakteriet? Fröken Årrali on mandi är väldigt arg nuförtiden. Ibörjan av ettan var hon en av de bättre lärarna, men nu.. man gör ingenting rätt och man får ingen chans att gottgöra det. Det skulle ha varit läxförhör i tisdags, men då var jag hos tandläkaren. Idag glömde hon mitt läxförhör hemma idag så det kommer alltså inte räknas med i mitt betyg. HUH?!
Vi har dock haft ensamble idag också, och oj så roligt det var! :D Jag vet inte riktigt hur höga förväntningar de andra i gruppen hade eftersom de redan spelat igenom låten en lektion, men för att vara första gången för mig tyckte jag att det gick bra. :) Jag har dessutom funderat litegrann på ytterligare låtar att spela och sjunga och jag har två stycken hittills. Så om någon i min grupp ser, vad tycker ni? :) Den ena är Holding Out For A Hero med Bonnie Tyler och den andra är Let Me Entertain You med Robbie Williams. Jag ska fortsätta tänka på saken under kvällen, så förhoppningsvis dyker fler ideer upp inom en snar framtid. :)
Sånglektionen... ja, vad ska man säga? Det gjorde fruktansvärt ont i halsen, men hon sa att det var helt rätt så jag får väl lov att lita på henne. Och jag vet inte heller om det är bra eller dåligt att höra att man ska sjunga klassiskt. Söjna; jag har fått en opera-sort-of-thing i läxa och hon betonar ofta att det låter så vackert och att det verkligen är klassiskt som gäller för mig. Inte direkt det jag vill men.. vi får se, man ska vara öppen för alla genrer. :) När nu stämbanden var söndernötta och betygspapper igenomgådda gick jag för att joina Adam och Maja, och det vi kom fram till var att det ofta slutar med att dte är vi tre som sitter kvar. Trevligt trevligt! Sen kom det ut några ord ur min mun som verkligen inte var så förväntade. "Jag vill ha sånglektiooooon!!". Sen kom jag på mig själv med att jag ju faktiskt precis haft en sånglektion. Men jag menar förstås med Carro. Man vill dit hela tiden. Så fort jag sätter mig i bilen hem från acusticum känner jag att jag vill in och sjunga igen. Allt blir så enkelt med henne. Hon förstår vad jag menar, jag förstår vad hon menar, vi har alltid saker att prata om även om det kanske går långt utanför sångämnen, but still. 5 dagar kvar.
Hur gammal sa du att du hette ifrån?
Jag började tänka på en sak, en sak som nog många personer i våra lägerkretsar har funderat över. Tänk om ingen av oss hade träffats. Tänk om jag och Maja hade envisats med att hamna i Norrfjärdens läger på Patrullriks. Visst, det hade ju varit roligt det också, men då hade vi aldrig kommit nära och lärt känna Tove, Sven, Samuel, Karin, Elin, Erik och Jonatan. Hjälp, Jonatan! Tänk om vi inte hade lärt känna Jonatan!! Tänk om jag inte hade sagt åt Mathias att det fanns en plats brevid mig när han inte rymdes på bänken. Åh, älskade patrullriks<3 Och tänk om Maja inte lagt ut bilden på Patrullriksloggan. Hade vi inte lärt känna alla övikare, alla ångare, alla ifrån nordingrå och trakterna därikring, då hade vi aldrig farit på Livskraft. Hade vi inte farit på Livskraft vet jag inte hur det skulle vara. Jag vet nu, att om jag inte hade farit till Livskraft hade jag missat världens upplevelse. Och jag säger som maja, snälla, ge Gud en chans. Han ger dig så oerhört mycket tillbaka, om ni bara öppnar er. Och det är så underbart roligt att vara kristen! Det har räddat mig många gånger kan jag berätta. <3 :) Ja, tänk om man inte hade haft mod till att prata med helt random folk som man aldrig någonsin sett förut. Tänk om man missat chansen till livslång vänskap, vem vet. Men ja, det är sådant Gud gör med en. :)
Its funny how this 'easy' feeling could play my every string.
Helt otroligt. Här sitter jag, med läxor upp till öronen, och jag kan verkligen inte fokusera på någonting. Om jag väl fått för mig att jag inte ska plugga, så borde jag iallafall gå och lägga mig. Men icket. Det är för mycket att tänka på nu. Man vill en sak, som är helt omöjlig. En sak, som skulle vara helt underbar om det skulle gå. Och så tänker man på en annan sak, som är mycket bättre i praktiken, logiken och alla -iken man kan komma på. Och det är klart, jag vill verkligen ha det där suget, det där pirret i magen som säger att man verkligen vill någonting. Sådär som det blir när jag funderar över sak 1. Jag vill verkligen. Att vilja ha någonting som man absolut inte skulle kunna få att fungera, det är hemskt. Att sitta här och veta att man aldrig kommer få uppleva det där, det där makalösa pirret, det där fruktansvärt galna och konstiga pirret. Ett såntdär glatt pirr. Att sitta här och veta att det är lika att glömma det man önskar, det är så hemskt. Och ändå tror jag att du helt ifrån ingenting kommer dyka upp någonstans, helt random.
underbar musik med lindrande lyrik
A crazy little thing called love
Många bilder+ingen fungerande bilddagbok+absolut inte aktiv i bloggen= HEEJ :D
Egentligen har jag sjukt stressigt nu, så om ni av någon
anledning kommer över min blogg under dagen;
jag kommer ladda upp fler när jag kommer hem. :)
biobilderna kommer ikväll! :D tack och hej, nu måste jag skynda mig!
The music plays forever, the music shall last forever
Gooooosh, jag säger det igen. 80talsmusiken är verkligen bra! Och stilen!
baby, the rain is coming down...
H E E E E E E E E E E E E E E E E E E E E E E E E E E E E E E L G !
Nu har ännu en vecka gått. Visserligen har jag mesta delen av veckan legat i sängen, men efter gårdagens prestation kände jag ändå att jag behövde helg. Så välkommen, du efterlänktade fredagseftermiddag.
Ikväll vet jag inte vad som händer. Maja ville ha mig och se film i norrfjärden och inte säger jag nej till det. Annars har jag en hel del gitarr att öva på, men jag hoppas att mitt musikaliska intellekt klarar sig utan övning denna fredag.
Imorgonkväll drar jag och flickorna på födelsedagspartaj hos Camilla Grahn, YIIHA! :D Vad som väntar vet vi icket, men kul hoppas vi att det kommer bli! :) På söndag är det bio som gäller för, förhoppningsvis, större delen av klassen. Vi ska se Bejnamin Button! :D Vill du följa med? ring mig! :) Förresten fick vi veta att vi nästa fredag kommer ha gemensam idrottlektion med teknikklasserna och media, dansundervisning och träning, så vi får hoppas att det går vägen. Detta känns nu som en helgrapport av något slag, huvvaligen. Dagen har känts allmänt dryg och trög, om man bortser från att vi slapp göra provet idag och olika roligheter orsakade av min kära klass. :) Promenaden hem från skolan var också trevligt, och det tackar man Frida för!
sååååå.
ikväll? Maja, förmodligen :)
nu? en stor kopp varm choklad, bulla upp med kuddar bakom ryggen,
vira in mig i ett täcke och sen bara se på en film. Tills vidare. Awesome!
Im not a girl, not yet a woman.
Okej, förlåt på förhand. Jag beklagar verkligen, men jag sitter och lyssnar på Britney Spears "Everything". Texten är ganska bra om man tänker efter. Enkel och rakt på sak. Det gillar vi. Och jag måste faktiskt erkänna att jag tyckte hon var klockers när jag var liten. Fast det var förstås innan hon blev sådär sliskigt snuskig, och allmänt konstig. Och i klippet (nedanför) som jag såg spelade hon piano själv, och då började jag tänka. Tänk om hon bara var en vanlig tonåring som älskade att sjunga. Kanske blev hon uppfostrad med att lära sig spela instrument också, och kanske gick hon någon motsvarighet till estetmusik i amerika. Kanske. Kanske gick det bara lite snett. Kanske erbjöds hon drogor och annat skit och hotades med att mista sångkarriären om hon vägrade. Kanske. Kanske sitter hon hemma om kvällarna och själv skriver hur bra och känslosamma låtar som helst, utan att någon får veta. Kanske är de enda låtarna hon försöjer sig på sliskiga och snuskiga låtar. Kanske. Kanske skulle hon börja om på nytt om hon bara fick chansen. Kanske.
http://se.youtube.com/watch?v=8nItm_dVu3s&NR=1
http://se.youtube.com/watch?v=8nItm_dVu3s&NR=1
Plötsligt blev jag så jäkla glad..
Oj så tråkig dag.. Oj så tråkig, ovärd dag!! Jag förstår inte hur dagarna kan gå så oerhört fort. Klockan 06:00 steg jag upp för att se om jag kunde få lite liv i kroppen, och kanske framförallt, knoppen. Det gick inte, så med vemod bestämde jag mig för att stanna hemma ytterligare en dag. Jag somnade om en stund senare och kände att dte faktiskt skulle bli skönt att få sova lite till. När klockan var kring 12 vaknade jag nästa gång och denna gång steg jag upp för att bestämt bli frisk. Jag fastnade på något vänsters vis framför tvn (åter igen..) och innan jag visste ordet av var klockan halv 7. Visst, jag gick en sväng till datorn, kollade lite på gitarren i låten Does your mother know, men vad gjorde jag sen? Det känns som att hela dagen bara flög iväg. När jag kollade på klockan ungefär en kvart senare var klockan plötligt halv 10. SEn hittade jag min digitalkamera som jag inte använt på aslänge, så då underhöll den mig ett tag. :) När jag väl överfört en massa bilder till datorn och likväl loggat in på msn blev jag förundransvärt glad. Sådär fnitterglad. Har ingen som helst aning om varför. Hahahahahah, åh. Nu fortsätter jag ju! Jag känner mig som en hyperlycklig lillfjortis som är hög på någonting. Nej förlåt. Men jag är inte mig själv. xD Hehu. 
Visst är han bra, men mamma och pappa stannar kvar för mig.
Hahahahhaha, jag vet att den är gammal, men snälla. She's gotta chill, man!
Seasons of love
Min blogg har varit väldigt varierande, kan jag berätta. För en stund sedan fick jag för mig att läsa min allra första blogginlägg, och jag är faktiskt lite förvånad. Jag skrev glatt, ordentligt och.. roligt. Jag använde ordvitsar och liknelser och fastän jag beskrev mina dagar i "sen hände det, sen hände det"-form så blev det inte tråkigt att läsa. Kanske är det så för att jag själv varit med om dessa dagar och att blogginläggen får mig att minnas. Sommaren 08 var faktiskt något av det bästa som hänt mig, helt ärligt. Och att vädret var helkasst, det får jag nästan ta. Alla gånger vi grillade. I norrfjärden, i böle, i regn och rusk eller i solsken. Det var toppen! Och allt dansande på Logen i Käcktjärn. Danskillen, herregud. När vi var på Zoinks stuga och åkte ut med flotten. Sjulnässkolans examen. Alla gånger vi badade, trots att jag inte badade så mycket. Många mobiler och iPodar gick åt för mig den sommaren. Visst, det rör sig bara om en iPod och den klarade sig troget och den fungerar helt perfekt nu också, men väldigt mycket blöta fick den tåla. :) Mobiler gick det dock många, så jag fick klara mig med gamla halvfungerande mobiler, som enligt mig håller bättre än dessa nymoderna hi-tec. :) Vi åkte moped, dagar som nätter och gärna bytte vi mopeder med varandra. Ni gjorde verkligen något med mig. Jag blev så sjukt mycket hemmastadd bland alla er. <3 Och alla födelsedagar och tårtor! Och basen! Oj vad jag älskar sommaren. Man känner så sig otroligt mycket friare på sommaren. Och just nu piper luftstrupen när jag andas som om jag hade svalt en pip-leksak eller någonting. Jag hatar att vara sjuk. Men sommaren var bra. Vintern kommer vara bra. Våren kommer bli suverän och hösten kommer sprudla i alla dess röda, gula och orangea färger. Godnatt<3 :)
Here I go again
Vet du en sak? Det du gjorde kommer alltid ha betydelse, även om det bara var småsaker, och även om det du sa inte var wooooooooooow it changed my wooorld, dude. Eller det kanske det gjorde, eftersom jag tänker på det än. Men det är bara en sak som jag vill klargöra, jag hoppas att du inte missförstår. Jag blir glad när jag tänker på sånt vi gjorde eller pratade om, det blir jag. Men saker är som de är, saker förändras, och det är jag också riktigt glad över. Jag vill inte ha det på något annat sätt. Eller jo, men inte på det sättet. Åh, det är just det som kan missförstås. Fuck. ... Och du fick mig att tänka om, och det är ju bra. Folk kommer in i ens liv för att påverka och kanske förändra, right? Hör av dig.
Hahaha, oj så bra. :)
Hahaha, oj så bra. :)
Jag känner fortfarande den kramen.
Ett Livskraft. En kramring. Cirka 250 människor. En kram av 250 st kramar. En kram kommer man verkligen ihåg.
När jag såg denna video blev jag så otroligt glad! Man tänker bara på hur grymt bra folk det finns! Och att det faktiskt finns helt random folk som skulle gå och krama en på stan. UNDERBART! :D Detta ska vi fixa någongång framöver! :D ÄR DU PÅ? :D
När jag såg denna video blev jag så otroligt glad! Man tänker bara på hur grymt bra folk det finns! Och att det faktiskt finns helt random folk som skulle gå och krama en på stan. UNDERBART! :D Detta ska vi fixa någongång framöver! :D ÄR DU PÅ? :D
If I had fins!
Kolla neråt sedan!
Disneyfantast som jag är tänkte jag se Ariel - den lilla sjöjungfrun på tv idag. Dessvärre fungerar inte disneychannel, har ingen aning om varför. :/ Den lilla sjöjungfrun har alltid varit en av mina absoluta favoritfilmer och en stor anledning till det är Ariels enastående vackra röst och det röda håret. Jag har alltid gillat hennes hår, och cheeeezes, jag skulle göra mycket för den luggen! Sångaren bakom den vackra sjöjungfrun är Sissel Kyrkjebø, som då naturligtvis gör rösten och sångerna i den svenska, norska och danska versionen. Hennes röst är otrolig!! Jag skulle gärna kunna sjunga så bra! Här får ni höra:
Svenskt uppslagsord fena fenan fenor subst. simorgan hos fisk se bildtema 25
Engelsk översättning fin
Hahahaha, så folk slipper undra.
uppdatering.
ÅH HERREGUD!!! jag vill så mycket!
Disneyfantast som jag är tänkte jag se Ariel - den lilla sjöjungfrun på tv idag. Dessvärre fungerar inte disneychannel, har ingen aning om varför. :/ Den lilla sjöjungfrun har alltid varit en av mina absoluta favoritfilmer och en stor anledning till det är Ariels enastående vackra röst och det röda håret. Jag har alltid gillat hennes hår, och cheeeezes, jag skulle göra mycket för den luggen! Sångaren bakom den vackra sjöjungfrun är Sissel Kyrkjebø, som då naturligtvis gör rösten och sångerna i den svenska, norska och danska versionen. Hennes röst är otrolig!! Jag skulle gärna kunna sjunga så bra! Här får ni höra:
Hahahaha, så folk slipper undra.
uppdatering.
ÅH HERREGUD!!! jag vill så mycket!
skkklkpodpom,mfm
huvudvärk. spränger, sprakar, torterar. dammsuga. måste ta tablett. vilken..? panodil. helst ibuprofen också. bara panodil fanns hemma. shit, vilken huvudvärk. mamma och pappa. skrik. UT! stereo på. queen. perfekt.
nu har min moder och fader äntligen left the buildning för att lämna några ensamma minuter till mig. Oj så skönt. Mamma skulle ha någonting med kören ikväll. Om jag hörde rätt skulle de äta på någon restaurang först och sedan bara umgås. Stressen med att komma försent gjorde att de blev lite skrik här i lägenheten och några kommentarer slängdes huller om buller. Nu kom pappa hem igen. Skriver mer sen, hejs. :}
nu har min moder och fader äntligen left the buildning för att lämna några ensamma minuter till mig. Oj så skönt. Mamma skulle ha någonting med kören ikväll. Om jag hörde rätt skulle de äta på någon restaurang först och sedan bara umgås. Stressen med att komma försent gjorde att de blev lite skrik här i lägenheten och några kommentarer slängdes huller om buller. Nu kom pappa hem igen. Skriver mer sen, hejs. :}
Det här är sagan om coolaste katten i det långa landet falukorv!
Över varje ord, tanke och beslut
Jag vill spegla dig, allt ditt vackra Gud.
Du betyder mer, än något livet ger
Kom och regera nu jag ber!
Det finns många låtar på rullbandet nu, och ska jag vara ärlig har jag inte så jättestor ordning på dem. Varje låt har sin egen historia, men det kan vara svårt att förstå vad som ska fram, även för mig. Än så länge har det endast varit en låt som det verkligen blivit någonting av. Det känns underbart. En kompis, Amanda, som är en väldigt bra fotograf har berättat att det inte känns äkta förrän man håller i fotona. På riktigt fotopapper, inte utskrivet från datorn. Så kändes det när Caronline gav mig pappret med texten, allt komp, osv. Och att det stod i ena hörnet att det var Sara Samuelsson som gjort den var helt.. ofattbart. Åh, vad jag saknar henne! Jag måste snacka med henne om en ny sånglektion. Huvvaligen!!
Snow camp..?
Ignorera rubriken! xD
Psycho Killer, run, run, run, run, run, run, run away.
Terrible night! För det första kunde jag jag inte somna alls, av olika anledningar, och när klockan börjat ticka mot halvtvå-tiden började jag inse hur klarvaken jag egentligen var och att det då inte var någon som helst idé att ens försöka somna och lura sig själv att man är trött. Så jag låg och smsade istället. Vid halv 2, kvart i 2 någonting hände någonting. Jag skulle tända lampan i fönstret och släcka sänglampan, men när jag väl klickat på strömbrytaren till fönsterlampan inser jag att det inte finns någon glödlampa där. Vadgör jag? Jo, jag klickar av strömbrytaren och går och tänder taklampan, vilket verkar helt normal enligt mig. Poff låter det, och när jag för en microsekund ser ett blått sken i hela rummet inser jag att jag slagit ut strömmen i hela lägenheten. Jag kanske borde nämna att jag är väldigt mörkrädd..
Det första (och då menar jag verkligen första) jag gjorde this morning var att stänga av mobilen, gå upp ur sängen och utan något alls tvivel i stegen gå iväg till kylskåpet för att klunka i mig två glas mjölk. Lovely! Min mun var torr, mina ögon trötta och mitt huvud vettskrämt. Marcus kept talking about the Grudge, bara för att han vet hur rädd jag blir.Tack för den! :ö xD
Det första (och då menar jag verkligen första) jag gjorde this morning var att stänga av mobilen, gå upp ur sängen och utan något alls tvivel i stegen gå iväg till kylskåpet för att klunka i mig två glas mjölk. Lovely! Min mun var torr, mina ögon trötta och mitt huvud vettskrämt. Marcus kept talking about the Grudge, bara för att han vet hur rädd jag blir.Tack för den! :ö xD
Hej, vad gör du? :)
Ett sms. Tänk att ett enda sms kan få alla bekymmer att försvinna. Bara för stunden. Någonstans läste jag att 'En liten solstråle kan driva bort många skuggor'. Så sant. Tänk att ett enda sms kan få en att ställa sig framför spegeln och ställa sig frågan "Är det såhär han skulle se mig?" för att sedan sträcka lite på ryggen och intala sig själv att det inte är så hemskt ändå. Inte katastrofalt i alla fall. Han bryr sig inte, hur trött jag än ser ut. Mina gröna converse som jag har på mig ger också ett intryck. Man vill ju uttrycka sig själv. Det är både intryck och uttryck man ska tänka på. Tur att det är han och ingen annan. Fast, tänker jag, det är ju bara en känsla. Tur att vi är så pass bra kompisar. Men smset var då från rätt person. Vissa har helt enkelt skillsen att få andra att må bra, med så oerhört få ord, för det finns så mycket mer bakom dessa ord. :} Smset löd: Hej, vad gör du? :) Rätt och slätt.
Blognight tonite
- jag tänkte öppna med detta klipp, bara för att visa att vissa människor är helt awesome!
Idag hade jag faktiskt tänkt spendera kvällen med att bara blogga. Jag föreställde mig migsjälv sittandes här i timmar och bara skriva, skriva och skriva. Låta fingarna dansa över tangentbordet och låtar tankarna flöda. Låta huvudet sköta sitt genom att bara kopplas bort ett tag. Jag räknade med en massa bekännelser, känslomässiga bekännelser. Faktiskt sådana bekännelser som är mer användbara för mig själv än för läsare. Att skriva kan med andra ord hjälpa mig en bit på traven när jag måste tänka, och förstå saker. Att lyssna på bra musik kan också vara som en mental superhjälte för mig. Därför vill jag rekommendera Markus Krunegårds "Ibland gör man rätt ibland gör man fel". Vissa delar av den låten (början och slutet) är jättebra. Och det stämde precis in på mitt nyårslöfte. Att ta saker som de kommer, släppa saker man gjort dåligt eller stunder som varit pinsamma. Att inte hänga upp sig på sådant man ångrar. Inte ignorera, men ta lärdom av det. För ibland gör man rätt och ibland gör man fel.
Så här satte jag mig, framför dumburken, med fem välgjorda mackor och en stor kopp oboy! Jag var väl förberedd för en helkväll med Blok. Hrm, dåligt skämt, förlåt för det. Nu är fyra av fem mackor uppätna och den stora muggen står tom på skrivbordet. Jag har inte lyckats få fram någon av de tusentals ideer som jag skulle skriva om här ikväll. Men jag antar att dte får räcka såhär, för saker och ting har ändå klarnat upp ganska väl, och det var det som var meningen med mitt bloggskrivande ikväll. :) Jo, en sak till. Tack för underbart folk<3
En funderare
Har ni någonsin varit med om att ha förälskat er i en bandmedlem i något band? Kanske den tuffa trummisen, den skitsnygga gitarristen eller kanske den blyga, söta basisten? Kanske till och med den helt underbara sångaren. Jag tror nog ni har det. Jag har det. Man sitter och googlar saker om dem för att på något sätt "lära känna" dem. Man klickar vidare från musikvideorna till intervjuer, backstagesnack eller kanske egengjorda videor av dessa artister. Och man blir bara mer och mer fascinerad.
Spänningen stiger och man märker hur viktig musiken blir för en. Inte bara för att det är kul att lyssna på musik och att musiken får några kugghjul att börja snurra när man lyssnar på låtarna, utan för att man faktiskt börjar känna medkänsla till låtarna. Eller stolthet, eller kanske ångest. You name it. Man får för sig att man känner bandet. Eller att man åtminstone vet vilka de är och hur de beter sig i olika sammanhang. Vem som är vem, liksom. Vem av dem som är mest pratglad, vem av dem som är tjejtjusaren, men av dem som är höjdrädd eller smartast.
Bättre blir det när man får veta att bandet har spelat in en cover på ens favoritlåt. Sen kommer det en tid då man inser att man faktisk inte borde vara så besatt som man egentligen är. Så vad gör man? Jo, man ger bandet en liten paus för att inte nöta ut låtarna för mycket. För är det något jag har lärt mig i mina dagar så är det att man absolut inte ska lyssna sönder sina favoritlåtar.
Månader, månader, månader går och man inser att man fortfarande sitter och omedvetet nynnar på dom där låtarna. Dom får en att känna bra saker. Man har tagit ett break med bandet, men mellan öronen går låtarna helt som vanligt. Man tänker tillbaka på sin helt hopplösa crush på han, den där. Man skrattar lite åt det, fortsätter med att lyssna på låtarna och sjunger med i varje vers. Och visstja, jag gjorde chokladbollar idag. Nananana nanananaaaa (8) I guess that times like these remind me, that i got to keep my feet on the ground. Och så är det ju någonting special med british accent. Awesome.
Spänningen stiger och man märker hur viktig musiken blir för en. Inte bara för att det är kul att lyssna på musik och att musiken får några kugghjul att börja snurra när man lyssnar på låtarna, utan för att man faktiskt börjar känna medkänsla till låtarna. Eller stolthet, eller kanske ångest. You name it. Man får för sig att man känner bandet. Eller att man åtminstone vet vilka de är och hur de beter sig i olika sammanhang. Vem som är vem, liksom. Vem av dem som är mest pratglad, vem av dem som är tjejtjusaren, men av dem som är höjdrädd eller smartast.
Bättre blir det när man får veta att bandet har spelat in en cover på ens favoritlåt. Sen kommer det en tid då man inser att man faktisk inte borde vara så besatt som man egentligen är. Så vad gör man? Jo, man ger bandet en liten paus för att inte nöta ut låtarna för mycket. För är det något jag har lärt mig i mina dagar så är det att man absolut inte ska lyssna sönder sina favoritlåtar.
Månader, månader, månader går och man inser att man fortfarande sitter och omedvetet nynnar på dom där låtarna. Dom får en att känna bra saker. Man har tagit ett break med bandet, men mellan öronen går låtarna helt som vanligt. Man tänker tillbaka på sin helt hopplösa crush på han, den där. Man skrattar lite åt det, fortsätter med att lyssna på låtarna och sjunger med i varje vers. Och visstja, jag gjorde chokladbollar idag. Nananana nanananaaaa (8) I guess that times like these remind me, that i got to keep my feet on the ground. Och så är det ju någonting special med british accent. Awesome.
Lets make it last forever
Jag tar inga uppdateringar just nu. Tänkte bara visa denna fenomenala musikvideo. :D Hohohoh! Och för er som förstår, FÖRESTÄLL ER GLADA PRÄSTEN!
its called a crush för a reason.
Och nu kanske du tror att jag ska lägga upp crushcrushcrush av Paramore, men icke det! :D
Men Paramore blir det faktiskt. :)
Love in all kind. <3
Men Paramore blir det faktiskt. :)
Love in all kind. <3
How did we get here? I think I know..
Igårkväll var allt perfekt. För några minuter, kanske en kvart, var allt precis som jag ville ha det. Den svarta hyllan ovanför sängen var äntligen uppsatt och på den satte jag några foton, min systemkamera och ett brev som handlade om en specifik timme, löv och vargar. En tom plats fanns kvar och det slog mig då att denna plats skulle fyllas med tre av mina zebraprydnader. Tiden mellan stunden jag ställde mig på en stol för att varsamt ta ner zebrorna från översta hyllan i garderoben, där de stått dammiga och bortglömda, till den stunden då jag satt på min nybäddade säng med mackor och en kopp choklad kändes precis som en film. Igen. Det skulle bara vara en tidsfråga innan en theme song skulle börja spelas och jag skulle höra mig själv babbla kloka ord om att börja om, och hitta sig själv. Ni vet, som det alltid är i slutet av filmer. När själva filmen sjungit på sista versen och man kommit fram till meningen med filmen, budskapet. Så kände jag. Allt kändes perfekt.
Nu sitter jag här med en dödande migrän och i huvudet upprepar jag ordet nej, nej, nej, nej, nej. inte igen.. Inte igen. Jag orkar inte. Nej, nej. You will get everything in the end, anyway. Im sorry
Nu sitter jag här med en dödande migrän och i huvudet upprepar jag ordet nej, nej, nej, nej, nej. inte igen.. Inte igen. Jag orkar inte. Nej, nej. You will get everything in the end, anyway. Im sorry
rekommendation!
Tired thoughts, again and again
Att sova en hel dag är verkligen underskattat. Eller inte underskattat. Hm, det är ju helt beroende på hur folk ser på det, iochförsig. Anyway, idag kan jag säga att jag har sovit en hel dag, nästan iallafall. Jag sov länge imorse, efter att först ha blivit väckt av familjen vid 9-tiden. Jag vaknade vid ?-tiden, märkte att maja ringde, pratade klart med henne och sedan gick jag upp för att göra mig klar och ett och annat. Göra mig klar till vad vet jag inte, eftersom denna dage har varit full av åssit-heter. Jag åt frukost och gick och lade mig igen. Att somna med kläderna på, ovanpå en bäddad säng, oj så härligt. Senare på dagen, när jag faktiskt fått ändan ut vagn och gjort saker, släpade jag mig utmattad tillbaka till sängen för att sova ännu en stund. Vad får jag se? Jo, på teven precis framför ögonen går Melrose Place, första säsongen! Oj så mycket jag önskat att denna serie ska börja gå igen. Ingen speciell serie egentligen, men fullsmockad av nostalgi. Jag tror jag är smått besatt av nostalgi. Iallafall, detta var perfekt att somna till. All brist på vakenhet kan faktiskt bero på att jag är sjuk, vilket jag aldrig nämnde tidigare. :)
Jag saknar dansandet på Logen i käcktjärn och jag saknar pokemonmaratonet i övik så jag drar väl ihop dessa två saknanden med denna bild. :)
Jag saknar dansandet på Logen i käcktjärn och jag saknar pokemonmaratonet i övik så jag drar väl ihop dessa två saknanden med denna bild. :)
Toto - Africa
Man blir stum, mållös, knasig.
HAPPY FACE, coming @ ya! :D
Hohohoho, nu ska jag bekänna en sak. På lägret var jag busig. Det var en dag när man fick skriva vad man var tacksam för och tejpa upp lappen på ett fönster. På en lapp stod det "Tack för Risbergs". Och på en annan stod det " + alla andra". Guess who wrote it? xD
Tack, är väl allt jag kan säga. :D Och detta säger jag igen, så UNDERBART det är när folk kommer emot en, vinkar, ler som ett fån, skuttar fram till en och kramar en så hårt, så hårt. En person som man aldrig trodde skulle ha gjort något sådant. COOLT! :D
Nightsky! :)
- take a good look at night. there is no such thing, as nightsky has come out of nothing. Take a look at nightsky!
Tack, är väl allt jag kan säga. :D Och detta säger jag igen, så UNDERBART det är när folk kommer emot en, vinkar, ler som ett fån, skuttar fram till en och kramar en så hårt, så hårt. En person som man aldrig trodde skulle ha gjort något sådant. COOLT! :D
Nightsky! :)
- take a good look at night. there is no such thing, as nightsky has come out of nothing. Take a look at nightsky!
We're building bridges, we're building a home.
Bra dag! Jag är så glad, så glad, så GLAD!!!!! Hahahaha, åh jag vill bara skratta, gråta, kramas! Hrm, vi tar det från början. Klockan 16.45 började min och Majalas promenadtur till Domes nya lya. En störtskön lägenhet vid Rådhustorget. I väntan på att Elina Källman snart skulle komma inrullandes med bilen, kollade vi oss omkring i lägenheten. Tillslut blev klockan kvart över 5 och vi gick ut för att tränga ihop oss i bilen tillsammans med Elina och Sanna. Efter många mil av prat, skratt och sång var vi äntligen framme i Skelefteå, där våran egentliga destintion var Vinterrocken, där band och så uppträdde inför deras trogna fans.
Chrille Hiding var där, älskade Nightsky, Day of Hope och SÄLTEATERN! Oj, det var det bästa på väldigt länge, förutom själva grejen med Livskraft då. 4 killar/män som, helt utan manus, uppträdde en improvisationsteater, helt enkelt. Sjukt kul! Det som var det roligaste med kvällen var dock alla människor, gemenskapen, umgänget. Vi som umgicks mest med varandra var jag, dolme, maja, camilla grahn, sara "serri" eriksson, och marielle, som jag inte vet efternamnet på. :/ En tripp till Frasses blev det för oss senare på kvällen, och alla köpte vi varsin milkshake. Serri köpte först en stor, och sedan en superstor till, milkshakedyrkare som hon är. ;) Underbara människa!
Och att träffa hela nightsky var underbart! Längesen sist, grabbar! :/ Och alla kramar man får när man kommer dit! Kramarna var så hårda att man skulle kunna tro att man inte sets på år och dar, men i själva verket var det ju bara i torsdags det blev adjö. De kramarna var guld värda. Kramar som är varma och säger att man betyder någonting för den personen. Att se personer man aldrig i sitt liv trodde skulle göra något sådant, komma skuttandes med öppna armar, och le som en idiot. Fördomar krossas och många hårda kramar tas emot. Med glädje! När vi insåg att vi skulle vara tvugna att bege oss hemåt blev det också kramar. Denna gång var kramarna lika hårda och varma, och riktigt ärliga. Något jag fortfarande ler åt är tanken på hur många personer som skrattandes upprepade samma fras till mig, dolme och maja. Det blev nämligen så att när vi gått omkring och sagt hejdå till alla så fick vi ändå stå och vänta på våran skjuts. Detta gjorde att vi gick för att umgås med alla dessa personer igen. Med skratt i orden hördes det många gånger: "Men är ni kvar än?! Är ni fortfarande kvar?!"
Chrille Hiding var där, älskade Nightsky, Day of Hope och SÄLTEATERN! Oj, det var det bästa på väldigt länge, förutom själva grejen med Livskraft då. 4 killar/män som, helt utan manus, uppträdde en improvisationsteater, helt enkelt. Sjukt kul! Det som var det roligaste med kvällen var dock alla människor, gemenskapen, umgänget. Vi som umgicks mest med varandra var jag, dolme, maja, camilla grahn, sara "serri" eriksson, och marielle, som jag inte vet efternamnet på. :/ En tripp till Frasses blev det för oss senare på kvällen, och alla köpte vi varsin milkshake. Serri köpte först en stor, och sedan en superstor till, milkshakedyrkare som hon är. ;) Underbara människa!
Och att träffa hela nightsky var underbart! Längesen sist, grabbar! :/ Och alla kramar man får när man kommer dit! Kramarna var så hårda att man skulle kunna tro att man inte sets på år och dar, men i själva verket var det ju bara i torsdags det blev adjö. De kramarna var guld värda. Kramar som är varma och säger att man betyder någonting för den personen. Att se personer man aldrig i sitt liv trodde skulle göra något sådant, komma skuttandes med öppna armar, och le som en idiot. Fördomar krossas och många hårda kramar tas emot. Med glädje! När vi insåg att vi skulle vara tvugna att bege oss hemåt blev det också kramar. Denna gång var kramarna lika hårda och varma, och riktigt ärliga. Något jag fortfarande ler åt är tanken på hur många personer som skrattandes upprepade samma fras till mig, dolme och maja. Det blev nämligen så att när vi gått omkring och sagt hejdå till alla så fick vi ändå stå och vänta på våran skjuts. Detta gjorde att vi gick för att umgås med alla dessa personer igen. Med skratt i orden hördes det många gånger: "Men är ni kvar än?! Är ni fortfarande kvar?!"
Hur går det till?
Det är nånting. Det är nånting igen.
Allt som finns i denna flickas huvud
är som fördömt att delas vidare.
Alla drömmar, allt önskande.
Utsuddat och minimerat.
Inte för dig. Inte det du gör.
Jag vill verkligen.
Allt som finns i denna flickas huvud
är som fördömt att delas vidare.
Alla drömmar, allt önskande.
Utsuddat och minimerat.
Inte för dig. Inte det du gör.
Jag vill verkligen.
When I found You, I might have found myself.
Nu är jag ensam hemma, och på radio spelas One Rebublics' Apologize. Det är någonting med den låten som gör att jag hyser en hel massa avsky. Den är inte jag, helt enkelt. Men jag låter den få vara på ändå, har inget bättre för mig.
Nyår.. suck, älskade nyår. Pojkar, flickor, ledare. Strömbäck. Jag saknar alltihopa, och dte finns nog fler än mig som gör det. Som tur är har vi dragit ihop en drös pitebor, några hortlaxare kanske, skellefteåbor, övikare osv, för att träffas och vara till Vinterrocken i Skellefteå. Det ska bli sjukt kul! :) Och ÄNTLIGEN få träffa alla från Sorsele! Success!
Vet ni vad? För första gången på ruskigt länge känner jag mig som mig själv, utseendemässigt alltså. Inget smink alls, ljusa stuprörs-jeans, och en vit, uringad bomullstopp/tröja, vad det nu heter. Det fick jag av Dolme och David i julklapp. Tack! <3 Håret är slarvigt uppsatt i en knut mitt på huvudet, men luggen hänger i ögonen hela tiden. Inga smycken, inget krimskrams. Svarta sockar från intersport. Men sjunga kan jag inte. Det tillåter inte rösten..
Nyår.. suck, älskade nyår. Pojkar, flickor, ledare. Strömbäck. Jag saknar alltihopa, och dte finns nog fler än mig som gör det. Som tur är har vi dragit ihop en drös pitebor, några hortlaxare kanske, skellefteåbor, övikare osv, för att träffas och vara till Vinterrocken i Skellefteå. Det ska bli sjukt kul! :) Och ÄNTLIGEN få träffa alla från Sorsele! Success!
Vet ni vad? För första gången på ruskigt länge känner jag mig som mig själv, utseendemässigt alltså. Inget smink alls, ljusa stuprörs-jeans, och en vit, uringad bomullstopp/tröja, vad det nu heter. Det fick jag av Dolme och David i julklapp. Tack! <3 Håret är slarvigt uppsatt i en knut mitt på huvudet, men luggen hänger i ögonen hela tiden. Inga smycken, inget krimskrams. Svarta sockar från intersport. Men sjunga kan jag inte. Det tillåter inte rösten..
Till I See You
Det var längesen jag lyssnade på denna nu, men
det kommer alltid vara en av mina favoritlåtar. :)
Här är jag. Sänd mig!
Jag sätter mig vid matbordet och omsluter den varma te-koppen med mina kalla händer. Jag snörvlar hårt och önskar att jag inte hade blivit såhär sjuk. Smärtan i lederna är inte värst den här gången. Det är huvudvärken och det faktum att jag skadar rösten och sångutvecklingen om jag pratar som gnager mest av allt. Rösten är nämligen helt försvunnen och jag käner mig smått handikappad när man mest av allt vill ställa sig upp och sjunga, nu när man har huset för sig själv. Stå orkar jag knappt heller.
Jag suckar. Det finns så mycket man saknar. Man saknar att aldrig ha mottagning på mobilen, och varje gång man är i badrummet undrar man var alco-gelen är. Och folket. Att alltid, vars man än går, vilken korridor man än tar, ha vetslap om att det alltid finns någon att krama. Vars jag än i världen vänder, står min lycka i Guds händer.
Jag ser mig omkring i rummet. Allt känns annorlunda, och det märkte jag direkt jag klev innanför dörren igår.
Med vemod ställer jag mig upp och en rysning drar över ryggen. Stegen för mig till spegeln i hallen. Orden ekar i huvudet när jag betraktar mig själv. "Jag är vacker, jag duger, jag är underbar". För mig går inte dessa ord in i mitt tankesätt. För mig är de enda ord som kommer fram "visst, nog är du väl fin... men trött!"
Mina röda ögon påminner mig om bibelstudien på nyårsafton. Aulan på Strömbäck var fylld med folk, folk som var där för att tillsammans hylla Herren. Vi fick en tyst stund efter ett tag, för att tillbe Jesus på egen hand. Ljuset släcktes i den stora salen och jag slöt ögonen. Tårar kom. Först ville jag inte sluta. Jag ville bara gråta, gråta och gråta. Gud förlät mig! Efter så många böner om förnyelse och tecken kom det äntligen. Det tysta snyftandet övergick till högt hulkande och jag kände mig som ett litet barn som skrapat knäna i asfalten. Jag darrade och skakade och jag försökte hålla andan för att undvika att folk runtomkring mig såg att jag grät. Det var hemskt, men otroligt vackert.
Jag suckar. Det finns så mycket man saknar. Man saknar att aldrig ha mottagning på mobilen, och varje gång man är i badrummet undrar man var alco-gelen är. Och folket. Att alltid, vars man än går, vilken korridor man än tar, ha vetslap om att det alltid finns någon att krama. Vars jag än i världen vänder, står min lycka i Guds händer.
Jag ser mig omkring i rummet. Allt känns annorlunda, och det märkte jag direkt jag klev innanför dörren igår.
Med vemod ställer jag mig upp och en rysning drar över ryggen. Stegen för mig till spegeln i hallen. Orden ekar i huvudet när jag betraktar mig själv. "Jag är vacker, jag duger, jag är underbar". För mig går inte dessa ord in i mitt tankesätt. För mig är de enda ord som kommer fram "visst, nog är du väl fin... men trött!"
Mina röda ögon påminner mig om bibelstudien på nyårsafton. Aulan på Strömbäck var fylld med folk, folk som var där för att tillsammans hylla Herren. Vi fick en tyst stund efter ett tag, för att tillbe Jesus på egen hand. Ljuset släcktes i den stora salen och jag slöt ögonen. Tårar kom. Först ville jag inte sluta. Jag ville bara gråta, gråta och gråta. Gud förlät mig! Efter så många böner om förnyelse och tecken kom det äntligen. Det tysta snyftandet övergick till högt hulkande och jag kände mig som ett litet barn som skrapat knäna i asfalten. Jag darrade och skakade och jag försökte hålla andan för att undvika att folk runtomkring mig såg att jag grät. Det var hemskt, men otroligt vackert.
Livskraft - en kraft som förändrar
Alltså.. nä. Det går inte. Nej, nej, nej. Såhär kändes det efter patrullriks i somras också. Att måsta lämna alla man lärt känna landet över, lämna alla djungeltelegrafer och maffior. Att måsta lämna läger är något av de mest fruktansvärda jag varit med om. Det är jag nästan bombsäker på. Jag tillhör ju lägret, och på detta läger har jag insett att jag tillhör Jesus, vilket gör att det hela får ett extra plus i kanten. Egentligen har jag ingen lust alls att sitta här och sammanfatta lägret i någon slags lista eller något, och bara rabbla upp grejer vi gjort. Rösten försvann av allt lovsjungande, och troligtvis blev det inte bättre av allt skrikande i djungeltelegrafen eller allt jublande på nyårsafton. Men kul var det. Skrattat har man. Gråtit har man.. väldigt mycket. De här dagarna har verkligen förändrat en, det märktes. Jag fick känna mig förlåten, renad och lycklig, bara genom att öppna sig lite för Jesus samtidigt som hundratals andra människor. Fasen vad grymt det var! Ocg glad blev man! Och som David så vackert bemärkte det; "Jag tror visst någon har fått en överdos av Den Helige Anden!" Hahaha, ååååhååhåfghlksrt89yfiokvbgfd. Allt jag ser framför mig är Jonatan, Simon, Oliver, Mattias, Johan, Johan L, Tobias, Anna, Linnea, Linnea, Camilla, Anna, Julia, Johannes, Emelie, och ja, herregud, ni allihopa! Och Serri! Och Kornelia! Caroline, Ann... jag skriver inte detta för att skryta, inte på något sätt alls. Jag räknar inte ens med att så många läser detta. Shit!! Alla människor. Kom tillbaka... jäklar, jag saknar alla redan.
Men Dolme och Majsan, ni är grrrrrrrreat! <3 :') även fast vi alla är ganska så trötta. :) nästan lika trötta som Oliver. :)
